Fiskmåsjävel

Jag hade på känn att nåt inte var som det skulle när jag för en halvtimme sen knallade över bron till ön, där jag rastar hundarna på mornarna.  Måsen cirkulerade alldeles för lågt ovanför mitt huvud.  När jag klev in på själva ön gick den till attack.
Det började med ett par godtyckliga störtdykningar och jag kände vinddraget från vingarna i håret, trots att jag började springa (med kopplade vovvar och allt) mot närmaste träd för att ta betäckning.  Därefter satte en smattrade måsskitattack igång. Som tur var flög den inte under trädkronan så jag träffades inte så länge jag stod tryckt intill stammen.  Jag schasade och ropade åt den att försvinna, vilket i efterhand verkar rätt korkat då jag inte tror att måsar lyssnar på mänskliga kommandon. Eller några kommandon alls.
Jag släppte lös hundarna och tänkte att nu skulle väl allt lösa sig på ett litet kick. Fasen heller! Hundarna sprang iväg och lekte med varandra och måsen fick mig alldeles för sig själv.
Alone at last!
Jag hittade ett par små pinnar som jag kastade mot den när den gjorde ett nytt utfall och flög in under grenarna, rakt emot mig. Miss! Miss igen!
Jag sprang för allt vad tygen höll mot ett annat träd med tätare och lägre grenverk och måsen var efter mig som en vildvittra och skrek argt.
Så det var så här det skulle sluta, tänkte jag och kippade efter luft. Ihjälhackad av rabiat mås.
De lägre grenarna var inte till mycket hjälp och jag svingade de ihopknutna kopplen mot fågelskrället, och fastnade givetvis.  Grenen drogs ned och måsen flög rätt in i ett virrvarr av kvistar, fäktade, skrek, flappade och trasslade sig sedan ut och flög iväg.
Jag fick slita en bra stund för att få loss kopplena medan hjärtat dunkade som besatt.
”Och ni era usla vakthundar? Var befann ni er när jag behövde er?!” ropade jag åt hundarna. De stannade upp i sin vilda jakt på varandra, tittade på mig och sen på varandra och fortsatte sen jaga runt runt kring björken och lyktstolpen.
Själv stod jag kvar på samma fläck i säkert fem minuter med en surrealistisk känsla och undrade om det som just inträffat verkligen hade hänt, eller om jag inbillat mig alltihop? Pulsen på 250 talade dock sitt tydliga språk.

Det känns som om de gamla välbekanta förbannelsen är tillbaka; alla fåglar är ute efter mig. Jag väntar spänt och oroligt på att ugglan från Svärtinge ska uppsöka mig igen. Det vore pricken över i-et.
Naturen suger!