Idag har jag redigerat foton och retouchat så in i norden för att hinna delta i ett antal fototävlingar. Problemet är att jag inte kom med från starten på två av dem och de andra fotograferna har redan fått massor av röster. Nåja, det ger ju inlänkar och lite feedback även om jag med all säkerhet inte vinner.
Dottern ringde och jag får alltmer känslan av att internatskolan har helt andra intressen är att jobba med flickorna. Just nu verkar fokus ligga mer på hästarna än eleverna och jag har ifrågasatt en hel del märkliga händelser på sistone. De har alltid en förklaring och jag sväljer den. Jag kan ju knappast bevisa motsatsen.
Men det börjar kännas avigt och tvivlet har grott en tid nu. Jag ska prata med en annan person om de här sakerna och förbereda mig inför ett möte om drygt en vecka. Då kommer jag ställa krav och jag kommer inte ge mig.
För just den här skolan känns som ett rent slöseri med tid och resurser. MIcke håller med mig helt oh fullt och han är lika skeptisk till skolan som jag är. Kan vi bägge två ha fel, fast vi bildat oss den uppfattningen på varsitt håll?
Jag vill inte låta månaderna gå och upptäcka att det inte gav någonting alls. Hela mitt liv har varit en serie skeenden med planer som gått i stöpet och inte lett någonstans och jag är så förbannat trött på att gå i cirklar. Jag vill ha en spikrak väg framåt, inget annat. Inget mer tjafs eller trams eller ”om, eventuellt, möjligen, kanske på sikt”.
Jag ångrar inte mitt förflutna, däremot ångrar jag att jag slösat alldeles för mycket tid på folk som inte var värda besväret. Jag är inte villig att ge den tiden längre. Kan folk inte leverera direkt så missar de tåget. Min och min dotters tid är det dyrbaraste vi har och den får vi aldrig tillbaka, så jag har all rätt att sätta ned foten om någon fuckar med vår tid som det är deras egen.
Det börjar bli ordentligt kallt om nätterna och det är dubbla tröjor och halsduk som gäller när man går ut. Jag envisas med att inte ta fram höstjackan än eftersom det vore som att definitivt släppa taget om sommaren.
Det är ju faktiskt mer grönt än gult på träden, eller hur?
Det är bra, på dem bara (skolan)
Sen vill jag med största och högsta röst säga att det ÄR VERKLIGEN HÖST!!!! Säg inte att det är sommarvärme. Det är HÖST-VÄRME. HÖST-fina dagar, HÖST-fint ute med en klar skön luft att andas. Det är därför vissa människor fått för sej att HÖSTEN är tråkig, för att man varje år glömmer bort det här underbara som är just nu, och skyller på att det är sen sommar. FEL, FEL, FEL! Det är ljuvligt HÖSTligt just nu. Så fortsätt du njuta och fota HÖSTEN för snart kommer kall vinter och då har man rätt att klaga. Alla har det!
En stor värmande kram /Din högst, förtjusta HÖST älskande kusin!