Det är nästan som om man skulle kunna ställa klockan efter hösten. I samma sekund som augusti övergick i september så började löven tappa färgen. Någon trädgeneral verkar ha basunerat ut:
”Mannar! Det är den fjärde september. Lövfällning …VERKSTÄLL!”
Jag har sovit riktigt gott inatt och det beror nog på att jag visste att jag fick sova hur länge som helst idag och inte hade några tider att passa. Detta utnyttjade jag till fullo och vid tjugo i elva slog jag upp mina blå och försökte väcka hunden. Hon bara knarrade och ville fortsätta sova.
Jag lockade och pockade med mat och promenad, men icke. Tills sist fick jag ta fram bollen. Det är som att trycka på atombombsknappen. När man väl utlöst den så gå det inte att stoppa och jag fick en promenad i rasande takt ner till ön med 40 kg skuttande mastodont runt benen.
Det blev bara fyra veckor med riktig sommar i år. I alla fall här i Norrköping, resten regnade bort. Var det likadant i övriga Svea Rike? Snacka om snuvad på konfekten.
Det känns som om det är sista rycket att göra alla de sakerna man skulle hunnit under sommaren men som man sköt på morgondagen. Okej jag kommer nog skippa det där sista doppet i sjön och troligen inte heller ligga i solstolen och läsa en hel dag. Men allt det andra.. om jag kommer på vad det var.. ska jag göra.
Frustration! Jag vill inte att det ska vara slut!
Apropå slut så håller ett gammalt ex på och skickar arga mail. Han inbillar sig att han är det enda exet i min historia och att jag skrivit om honom varje gång jag nämnt en föredetting. Vad tröttsamt det är med personer som ger sig själva alldeles för stor betydelse. Tänk om, tänk rätt!
Ja jag vet att det är för mycket begärt….
Nehej, dags att packa termosen och ta på understället.
Pöss!
Sachiko
Senaste kommentarerna