Morgonbilden

När väckarklockan brölade igång så kändes det som om jag hellre ville dö än att gå upp. Min högra arm för en timmes sömn till. Skit samma om Danne blir utan hundvakt och skit samma om jag kommer försent till mötet, tänkte jag.
Fast jag tog mig upp för bara tanken på att göra andra besvikna ger mig ångest.  Men att svika mig själv gång på gång går tydligen bra.
Knepigt det där att man sätter mindre värde på sina löften till sig själv.  Okej, det beror på vad det gäller.
Jag har lovat mig själv att aldrig mer beblanda mig med folk som bara utnyttjar och stjäl energi.
Jag har lovat mig själv att aldrig släppa mitt oberoende.
Jag har lovat mig själv att aldrig mer börja röka.
Jag har lovat mig själv att jag aldrig mer ska fatta ett större beslut utan att fundera igenom det ordentligt.
Jag har lovat mig själv att vara extremt försiktig och nogräknad gällande vem jag släpper in i mitt liv i fortsättningen.
Det är såna löften jag inte vill eller tänker bryta, åtminstone inte så länge jag har ett val.
Jag vet inte vad som skulle kunna begränsa mina valmöjligheter men man ska ju aldrig säga aldrig.
Men för varje gång jag bryter ett annat löfte till mig själv så faller min självaktning lite.  Samtidigt kan jag aldrig ge mig själv beröm när jag gör något bra och jag kan aldrig vara stolt över något jag åstadkommit, åtminstone inte mer än några minuter. Sen tappar prestationen sin glans och faller i värde som en Fermenta-aktie.
Då måste jag sätta upp ett nytt mål och börja om.
För det kan aldrig vara lugnt, det måste alltid finnas något att sträva emot och alltid finnas något att ge sig hän åt, alltid nya saker att bevisa för mig själv.  Aldrig vila, aldrig stanna upp.
Egentligen är det inte så konstigt att jag är världens minst stresståliga människa.
Hur klarar alla andra stressen?  Hur klarar andra att låta sig själva vara medelmåttiga utan att bryta ihop? Hur lär man sig att vara snällare mot sig själv och inte ställa så höga krav?
Ytterligare en morgon med meninglösa grubblerier om jag inte kommer kunna svara på.
Det är mycket enklare att betrakta världen genom en lins, för man ser bara det som är i den lilla rutan utan att behöva se den stora bilden och periferierna.
Och det jag inte gillar i bilden kan jag alltid retuschera.