Har varit och simmat 1,5 km och solat och sen ute med Maya på prommis. Det var så slaskigt och lerigt att jag var tvungen att ge Maya en dusch efteråt, vilket hon inte var glad åt.  Efteråt kröp hon in, med svansen mellan benen, i sin hundbur och vägrade komma ut och säga hej då.  Hon gav mig bara en kränkt ”Hur kunde du?!”-blick  och vände sedan ryggen mot mig.
Så nu är jag i onåd och måste förmodligen fjäska in mig på onsdag, när vi ska ut igen.

På Willys var det köer överallt och precis innan det blev min tur fick kassamaskineriet spader och började spruta ut hundralappar. Killen i kassan blev desperat och försökte få stopp på det men fick ringa efter hjälp. Denna hjälp tog verkligen tid på sig och under tiden växte högen av hundralappar på rullbandet.  Den äldre kvinnan som skulle få sin växel sa om och om igen ”Men det gör inget, jag kan ta det som kommer ut”.  Varje gång hon sa det vände hon sig om mot mig och flinade som om det var roligt även den tjugonde gången hon sa det. Det var inte ens kul efter tredje gången.  Killen i kassan var jättestressad och jag tyckte synd om honom.
Tanten fortsatte snurra runt som en propeller, flamsa, flina och söka ögonkontakt med mig trots att jag tittade bort. För jo, hon var mer än lovligt störig.   Plötsligt började hon hänga med armbågen på min kundvagn, med resultatet att vagnen åkte bakåt och jag fick spjärna emot för att inte bli påkörd.  Det var där jag fick nog av det där lallande fånet och drog undan kundvagnen.   Tanten höll på att slå en dubbel saltomortal men klarade skivan i sista millisekunden.
Synd.
Hon fortsatte dock att söka ögonkontakt med mig och köra sitt ”jag har inte alla hästar hemma”-flin och när jag tittade ner i golvet så kröp hon nästan under mitt ansikte för att få ögonkontakt.  Jag var redo att ramma henne med vagnen om hon kommit en enda centimeter närmare. Jag hade redan hennes andedräkt i rakt ansiktet liksom.  *urk*
Till slut fick tanten sin växel och packade ihop sina varor och gick.  Tack och lov.
Vi fick byta kassa och killen bad om ursäkt för besväret för han såg hur irriterad jag var.  Jag förklarade att det inte alls var honom eller kassaapparaten jag var irriterad på utan det spånade fruntimret som stod framför mig förut.  Han såg lättad ut.
När jag skulle packa varorna dök den jobbiga tanten upp igen!
”Då får vi se om den här kassan också går sönder” sa hon och ställde sig bredvid mig och pekade på kassan jag just betalat vid.
Jag fick spelet och satte högsta fart med min kundvagn ut till bilen. Tanten följde efter och babblade med jag packade in mina varor, lämnade kundvagnen och klev in i min bil och smällde igen dörren. Hon knackade på rutan. Mitt tålamod var slut för länge sen.  Jag fällde ner rutan och innan hon han öppna trusten fräste jag:
”För helvete människa! Jag vet inte vem du är eller vad du vill, oavsett vilket är jag inte intresserad. Jag vill inte prata med dig. Du är påflugen och jobbig. Dunsta!”

Det tog skruv för hon backade någon meter och jag tryckte pedalen i botten skickade ett snöslask-sprut åt hennes håll när jag brassade ut från parkeringen.  Och inte ett dugg dåligt samvete hade jag över det heller.
Faktum är att det kändes rätt befriande.
*nöjd*

Nu är jag hemma i stugan igen. Älskade lilla stugan!  Inga hispiga spattiga gamla tanter som stör och flåsar kokt-ägg-andedräkt i ansiktet på en.
Bara den vita dimman som kryper tätt inpå knuten, droppet från taken och det svaga suset i grantopparna.