Det sjöng i isen på Skiren. Långa klagande och lite vemodiga läten som påminde, inte så lite, om valsång. Ju närmare jag kom öppet vatten desto högre blev ljuden och trots att jag hade den värmande solen i ansiktet så fick jag kalla kårar och huden knottrade sig.  Det var väldigt poetiskt och skrämmande på samma gång.

Små vågor hade slagit upp på stranden och klätt in allt i kristallklara skimrande rustningar. Grässtrån och pinnar, stenar, brädbitar och bortglömda barkbåtar. Små minnen från den heta härliga sommaren, nu inkapslade som dyrbara utställningsföremål i glasmontrar.  Se men inte röra. 

Med sina starka höljen står de tunna pinnarna emot vinterstormar, men när vårsolen kommer och översta skyddet tunnas ut kommer det bli det som knäcker dem.
Väldigt symboliskt.

Jag gled-halkade-kanade över klipphällarna och sandstranden och hoppades att jag inte skulle tappa kameran. Eller ännu värre; slå omkull och landa på kameran. Då hade den garanterat varit bortom all räddning.
Stativet fick fungera som käpp, med tre ben. Mina rågummisulor fick inget som helst grepp på blankisen. Om jag tog ett steg framåt åkte jag två steg bakåt.
Den stora bylsiga dunjackan värmde visserligen skapligt men var mestadels i vägen och gjorde att jag knappt kunde se var jag satte fötterna.

Jag är glad att ingen annan var i närheten och såg spektaklet. Det sista jag ville var att min Sachiko-On–Ice-uppvisning skulle hamna på YouTube.

Jag måste se till att skaffa en lagom stor och varm jacka att ha ute på mina vintriga fototurer, för den jag har nu är för stor och släpper in kall luft underifrån om jag sträcker ut armarna.  Brrr.

Väl tillbaka vid bilen hade någon satt en lapp på vindrutan om att jag skulle ge fan i att parkera bakom andra bilar, om de bilarna står i en isig uppförsbacke.  Hmmm, om jag (som idag) ställer min bil nere på vägen, i vägrenen, är det då jag som ska lastas för att någon blådåre parkerar sin bil uppe i backen och får glid bakåt när de försöker åka därifrån?  Jag kan ju tycka att man kanske ska låta bli att ställa sig i backen till att börja med?  Anser man dessutom att 4-5  meters lucka är ”att parkera bakom någon” så kanske man dessutom ska fundera på om man inte skulle ta ett par minnesuppfriskande körlektioner? I lektionerna i fickparkering får man nämligen lära sig att det är fullt möjligt att både backa och vrida på ratten samtidigt.  Bara ett tips. Ack ja!

Utanför är det nu svart som i en säck och jag ska försöka tina upp genom att sitta framför björkvedsbrasan och imundiga några koppar hett kaffe.

Jag tror katten är på smällen. Faktum är att jag är rätt övertygad om den saken.