Generellt, får man nog säga, är jag FÖR kompetens. Jag gillar när människor vet vad de håller på med när jag stöter på dem i deras proffession. Om jag flyger någonstans så vill jag inte applådera då planet landar lyckligt och väl. Jag vill liksom att det ska vara självklart. (Alternativet känns på nåt sätt trist… och skulle kosta OTROLIGT mycket för samhället, för färdigutbildade piloter är nog fasiken värda sin vikt i guld!!) Lika lite vill jag att någon ska stå bredvid mig och applådera då jag jobbar (även om jag kanske kunde förtjäna det någon gång).

Hantverkare, eller de som utför nästan vilket arbete som helst med händerna, är i min värld oerhört fascinerande. Tänka att skapa saker med händerna som liksom ÄR något. Jag var ihop med en bagare en gång. Kunde titta på i timmar då han gjorde syltkakor, klenäter, marsipantårtor, längder som var klippta ovanpå och lagda höger-vänster ni vet. Jag behövde inte ens äta upp alltihopa för att ha nöje av det. (Det tog slut under semestern då vi faktiskt var tvugna att PRATA med varandra. Mer om det sen. Kanske)

Löpande band på fabriker är också lite som trolleri tycker jag. I synnerhet då det är choklad som tillverkas. Sen kommer fabriksarbetarna i sina vita rockar o mössor och staplar chokladkartonger och kör iväg med så fint så fint.

Såklart har jag ingen ambition att ta upp alla yrken här. MEN jag har en slutpunkt som är på väg nu; Det MÄRKS när inte kompetensen finns. När man är litelite på fel plats. När man kanske jobbar i kundmottagningen på det stora varuhuset fast man inte orkar med folk. När man har blivit anvisad ett jobb som elevassistent för att det var det enda kommununen kunde erbjuda då de drog in på alla vaktmästare i stadshuset och man inte gillar att kommunicera. Då märks det att något skaver.

En liten kompis till mig kom till dagis imorse. Han vill inte gå till dagis. Aldrig. Han tycker inte att det är så roligt. Så när han kastade sig in och ned på golvet direkt blev alla både förvånade och glada. Han hade fått syn på en fluga. Den var seg och vimsig och förmodligen alldeles nyvaken för i år, vilket innebar att min lilla kompis fick tag i den försiktigt försiktigt mellan fingrarna. Han skrattade och var överförtjust. Då kommer dagisfröken och säger ”Usch vad äckligt den där vill vi inte ha inne”. Och så tog hon och kastade ut flugan. Och jag tror att hon faktiskt  dödade den innan. När jag hör det här tänker jag att den där fröken skulle kanske passa bättre på chokladfabriken. Eller som bagare eller pilot eller nästan vart som helst någon annanstans. Då vi inte längre ser världen med barnens ögon tycker jag inte att vi ska jobba där barnen finns. Och då vi inte utför vårt jobb med någon slags känsla kanske vi själva ska ta ansvar för det och förflytta oss till dit där vi passar bättre? Vore det inte den bästa lösningen?