I kvinnors sällskap

Har landat efter en biltur som i det närmaste kan beskrivas som att åka på en gigantisk snorloska. Två – tre decimeter snö som, under inverkan av 2 sköna växthuseffektsgrader, smälts ner inom loppet av några timmar ger just den känslan.  Att åka uppför backen var ett äventyr bara i sig och jag beslutade mig för att ta den enklaste vägen, via diket.
Jo, jag körde ena hjulparet i diket för att få något fäste överhuvudtaget medan en tsunami forsade från berget och snömodden sprutade bakom bilen   Jag ska samla in alla delar som lossnade från underredet (bilens ja…) imorgon, samt se om jag med limpistolen kan limma ihop soptunnorna som stod ivägen.

Ikväll var det ju meningen att det skulle vara tjej/kvinnomiddag. Och det blev det nästan; tjejmiddag plus en Pontus. Han räknas ju inte som tjej, men eftersom han hade den goda smaken att vara mestadels tyst (ett exempel många män borde följa…läs och lär) och med växande fasa och fascination bara lyssna på vårt snack, så kändes det väldigt kvinnligt ändå. Stundtals glömde vi nog bort att han satt med oss och möjligen silade vi inte snacket så mycket som man kanske borde göra i en ung mans sällskap.  Ack ja, det som inte dödar härdar.  Han fick i alla fall 19 år av ungdom innan han förstördes för all framtid.
Dessutom tycker jag att det var underhållande att se hur hans ansikte lyckades pricka in hela färgskalan från rosenskindad till mörklila.  Den hudfärg han antog när Denada högt deklarerade att hon just lyckats lägga pattarna i såsen och potatisgratängen var obetalbar.  Han flydde senare fältet och drog till flickvännen, och hans törs nog inte komma hem förrän Denada åkt hem till sitt imorgon.

Ja, det var ju faktiskt första gången jag träffade min kära medbloggerska Denada i verkligheten. Vilken grej! Hon är en människa som inte kan beskrivas. Hon måste upplevas.  En liten del av henne återspeglas i hennes blogginlägg, men det är bara toppen på isberget. Ett fragment av the real thing.
Ni vet hur det är när man bildat sig en uppfattning av en människa via nätet och även om vi suttit och chattat i timmar på Fäjset så hade jag aldrig kunnat föreställa mig detta.
Och jag är inte särdeles lättimponerad.
Av den här människan blev jag hänförd.
Ikväll har jag fått höra anekdoter som skulle få de flesta av er att rodna, eller byta byxor.
Jag försökte övertala henne att blogga om en del av de saker hon upplevt och återberättade ikväll och jag hoppas hon gör det.  De historierna är för bra för att inte berättas för alla.
Jag ska inte ens försöka återberätta något av det hon sa för jag kan inte göra historierna rättvisa, berättar inte på samma målande sätt som hon och jag har ingen rätt att stjäla hennes thunder liksom. Det är hennes berättelser, som hon kanske portionerar ut i omgångar om vi har en jäkla tur.

Min käraste BFF fixade världens brakmiddag och jag tackade henne genom att lägga rabarber på hennes tvättstuga och tvätta alla smutsiga kläder jag samlat på mig sen jul.
Jag hade förväntat mig att hon skulle vara en liten kvidande hög av känslor (möjligen med bortsvedda ögonbryn)  och att lägenheten skulle vara en krigszon, efter brandkatastrofen i veckan. Men nej då…bortsett från ett avspärrat område (hon kan möjligen ha lånat Denadas kravallstaket från Alla Hjärtans Dag) så såg allt ut att vara i topptrim, inklusive värdinnan själv.
Jag tyckte det var märkligt att jag inte kände någon röklukt?  Förklaringen fanns mitt i vardagsrummet i form av en helvetesmaskin som presenterades som Rökätaren. Jag höll mig nogsamt borta från den och blängde bara på den från håll, mest eftersom jag inte var helt på det klara med vad mer den kunde tänkas äta. Jo, för även om den var rätt liten så vet jag av erfarenhet att det är jävligare att bli biten av en tax än en rottweiler och jag är en naturbegåvning i paranoid skepsis. Särskilt om maskiner sänder ut små puffar av citruslukt.
Lite som en köttätande växt som sänder ut sött sekret för att insekter ska landa på den. Sen är det gonatt.

Egentligen skulle jag ha lagt ut nån bild från middagen eller när jag avundsjukt satt och kollade på medan Nettan och Denada tömde vinflaskorna, men nu är klockan mycket och jag har i protest öppnat min vinflaska (som jag skulle ha druckit hos Nettan ikväll, och sovit över,  om det fanns någon som helst rättvisa i världen och om temperaturen här på berget varit något så när kompatibel med meterologernas vilda gissningar) så jag lägger tiden på att istället försöka somna utan sömntabletter och medföljande maniska shopping på eBay.
Jag hade köpt en liten kvast tulpaner åt värdinnan, vilket kändes rätt mesigt när Denada kom med en brandsläckare av den storleken att den hade kunnat eliminera den stora London-branden ur historieböckerna.

Nu: sängfösardrinken som jag döpt till Kvantitet, kort och gott.  Eventuellt har det glaset jag hittade i barskåpet en gång inhyst en eller ett par guldfiskar.