Jag har huvudvärk, alltså finns jag

Jag tyckte det var rätt illa när syrran pluggade historia, inte minst för att våra konversationer blev en smula….ja skittråkiga. Ni vet, Versaille-fördraget, Kina-kommunism vs Ryss-kommunism osv.  Jag somnade nästan innan kaffet var urdrucket.
Problemet med syrran är att hon blir så förjordat engagerad i det hon håller på med så hälften hade varit nog.  Nu pluggar hon filosofi.
Hade jag vetat det hade jag inte ringt henne, men eftersom jag var helt ovetandes var det som att kliva rätt in i vargens gap. Hon svarade i telefonen med frasen:
”Existerar vi verkligen? Finns jag?”
Redan här kände jag att konversationen inte alls tog den riktning jag hade hoppats på.
”Har du varit i närkontakt med lösningsmedel eller vad är det med dig?!” frågade jag argt, eftersom jag inte gillar att få märkliga frågor utan att jag först ha fått googla fram svaret.
”Vår existens kan ju vara en illusion, en tanke eller ett påfund av…”
Och där tappade jag den sista kontrollen över samtalet och jag kände det lite som att jag fått min hjärna griljerad och körd genom en köttkvarn samtidigt.
En halvtimme senare var hennes monolog slut och jag satt helt tom och tyst.
”Ville du nåt förresten?” undrade hon glatt.
”Jag hade tänkt fråga om jag fick låna din stavmixer men nu känns det oviktigt. Jag…jag ska nog gå och lägga mig en stund”.
”Gör det, du låter trött”.
”Det är jag. Mycket, mycket trött. Jag hör av mig när den här terminen är över”.
”Och ja, du får låna min stavmixer..fast jag vet inte om den finns på riktigt!”

Herrejössesamaliaochhennesmoster!