Utskämd

Igår kväll låg jag och pluggade i sängen och fick för mig att jag ska dra mig upp i sittande ställning. Jag tar då tag med vänsterhanden i en list och lyfter upp överkoppen. Vilket, eftersom jag hade ett linne på mig, får mig att notera att min vänstra överarm minskat betydligt i storlek. Faktum är att den minskat så mycket att den såg nästan mager ut när jag spände den. Ja, i jämförelse med hur den såg ut förut alltså.
Men det var inte det som var problemet, utan det faktum att jag inte har några muskler alls där! Armen såg skitmesig och vek ut.
Jag var naturligtvis tvungen att testa med högerarmen för att se skillnaden. Och det var skillnad.
Även om jag inte är lika stark som när jag jobbade heltid som smed så var det ändå brutalt stor skillnad på högerarmen och vänsterarmen.  Det så såg så sjukt ut att jag började gapskratta och garvade i flera minuter.
Sen somnade jag.

Idag hände det som inte fick hända.
Viktigt möte. Myndigheter och sånt skit inblandat.
Mitt under mötet kom jag att tänka på mina olika stora armar och började fnissa. De övriga deltagarna blev först lite förvånade och när jag inte slutade (kan lova att jag verkligen försökte) så började de bli irriterade.
”Alltså…förlåt, jag kom bara att tänka på en sak. Jag ska skärpa mig nu.” mumlade jag och bet mig i läppen.
Mötet fortsatte och tio plågsamma sekunder senare brast jag ut i ett flatgarv som inte gick att hejda längre.  Tårarna rann och jag hickade och kippade efter luft.
”Vad är det som är så kul?!” frågade en person argt.
”Alltså..det har inget med mötet att göra.  Jag…min ena arm är mycket smalare än den andra” och här kunde jag inte fortsätta för jag bara skrattade och höll på att bryta ihop för att jag inte kunde sluta.
”Jaha, och det upptäckte du nu eller?” säger mötesledaren syrligt.
”Nej, igår kväll.” tjöt jag.
”Är det något som du känner är relevant i sammanhanget eller kan vi går vidare enligt agendan?” det gick inte att ta miste på att hon tyckte jag var en komplett idiot. Vilket jag också kände mig som.
Det gjordes några försök att fortsätta mötet men vi fick bryta och ta en paus ”så att somliga kunde lugna ner sig och komma till sans”, som mötesledaren ilsket uttryckte det.  Jag flydde in på toaletten för att skratta färdigt och få det ur systemet, men plötsligt var det inte alls kul längre. Jag glodde bara dumt på mig själv i spegeln och såg hur mascaran rann i små rännilar nerför kinderna.
Det var heller inte kul att gå tillbaka in i konferensrummet och möta de misstänksamma blickarna från de andra.
Faktum är att jag har inte skrattat en enda gång sedan dess.

Jag noterade även att de som förut satt bredvid mig nu hade flyttat sig ett par platser bort.