Varför ÄR det så svårt att göra rätt?

Igår var det alltså dags igen. Då jag ned till köket på morgonen kände jag en tydlig stank av lik. Började funderar runt vilka av grannarna jag sett, eller ännu mer, INTE hade sett under veckan. Räknade på fingrarna. Johansson … hade jag sett. Eller var det Johanssons bror förresten? Ser lite visset på håll… Men konstaterade efter ett tag att vare sig det var Johansson eller hans bror jag sett så skulle den ene av dem förmodligen saknat den andre av dem ifall den var borta, så det där var inget jag behövde tänka på alls. Och förresten finns det inget rimligt skäl till varför varken Johansson eller hans bror skulle lägga sig ned och dö under min diskbänk, för det var därifrån det kom. Lukten. Och då förstår jag det är dags igen. Åka och portionera ut sopor dit där de hör hemma. För ÄVEN fast jag har en soptunna och betalar för kommunal sophämtning så har kommunen ordnat det så fiffigt för sig att det nästan inte längre finns några sopor som FÅR kastas i nyss nämnda soptunna!

Låt mig få säga att jag tror på människors inneboende vilja att göra goda saker. De flesta VILL göra rätt. Man VILL rätta sig hyggligt efter rådande lag-o-rättssystem. Man VILL göra rätt för sig, arbeta, tjäna egna pengar och betala skatt (fast inte så mycket kanske). Man VILL göra så gott man kan. Eller åtminstone känna att man är close enough. Och det är då det händer! Det är DÅ man börjar fundera över det rådande sop-sorterings-systemet! Det här är ett typiskt sätt att irritera människor genom att kräva, försvåra, irritera, omyndigförklara samt i vissa fall omöjliggöra för dem att göra rätt! Hemma hos mig finns det sorteringskärl för, glas (färgat och ofärgat, metall, plast, tidningar, kartong, glödlampor, keramik (ja det behövs ett eget kärl till det hemma hos mig. Är lite klumpig.), färg målarrester och annat miljöfarligt avfall, kompost samt då de vanliga ”brännbara” soporna. Där man ändå inte får slänga någonting. För OM man har en brännbar sopa så passar den enligt gällande regler nästan alltid in i någon av de mer välspecificerade sop-behållarna. Kompostbehållare får man f ö  ha ENDAST av kommunens godkända sort. Man får INTE ha kompost hursomhelst i trädgården. Det innebär alltså att om jag tar upp en morot och äter den direktr från trädgårdslandet så ska jag gå IN och kasta blasten. Samt det  som blir kvar av moroten eftersom jag inte gillar jorden som knastrar i tänderna som det ALLTID blir hur noga man än torkar. Just nu har jag ett litet problem med det. Locket på min av kommunen godkända kompost har frusit och går inte att öppna. Därav lik-stanken.

Trots att jag bor i ett litet hushåll så producerar vi gigantiska mängder sopor. Mitt i byn ligger en sopsorteringsstation där man FÅR kasta tidningar, kartong, glas, metall (konservburkar) samt plast. Kolla bilden på sopcontainern här till vänster! Kolla i mitten på sop-hålet! Kolla den ditsvetsade grejen som de satt dit så att INGEN ska få för sig att kasta NÅGOT som helst annat än PLATS SOM ÄR ANVÄNT SOM FÖRPACKNING!!! Jag hade med mig en trasig leksaksbil i plast. Det liksom ryckte i handen som ville kasta i den i plast-containern. Det var ju NÄSTAN rätt. Close enough liksom. Men jag vågade inte. För detta överförmynderi och kontrollerande av hur jag hanterar mina sopor gör mig fullkomligt paranoid. Har de kameror på sopstationen? Ser någon om jag gör fel? Kommer det att skutta fram en sopkontrollant ur en annan container och skrika ”! Jag SÅG nog vad du gjorde! Här blir de böter o fängelse och kanske Gulag i ett par tre år…” Jag lade tillbaka leksaksbilen i min bil och gjorde ett mentalt överslag. Skulle jag köra till soptippen med EN leksaksbil? Det är fyra mil dit. Jag kör Volvo. GAMMAL Volvo. Jag är ständigt livrädd att jag ska behöva konkurera med de multinationella företagen om utsläppsrättigheter av miljöfarligt avfall. Hur stor blir miljövinsten av att jag åker dit och kastar denna lilla oförargliga leksaksbil? Eller finns det något annat alternativ? Jag säger inte hur jag kommer att göra. Men i min soptunna kommer det den här veckan att finnas en nogsamt förpackad sopa av liten storlek. Som tål att brännas!

För övrigt har jag träffat Chefs-bloggarskan! Ibland, men väldigt sällan, stöter man på människor som nästan är magnetiska. Som är så intressanta och har ett sådant underhållningsvärde att man liksom vill glufsa i sig dem i stora tugggor. Fast man vet att man måste hålla sig. Sån är hon. En otroligt kreativ och kompetent person som jag ska göra mitt bästa att hålla mig i närheten av under lång tid. Även om det mest blir i bloggform förstås. Jag tycker att hon berikar mitt liv.

Till vi hörs igen;