Apr 072012
 

Allting kommer tillbaka. På det ena jävla sättet eller på det andra jävla sättet. Många av mina misstag t ex, de sticker bara iväg och byter skepnad när jag liksom gjort klart dem en gång. Sen kommer de tillbaka och ser lite lite annorlunda ut. Men är i princip desamma som de var förra gången vi träffades. Och gången innan. Och gången innan. Jag måste ha den lägsta möjliga  inlärningspotentialen av alla människor som tillåts gå lösa tänker jag ibland. Tur att behaviorismen redan var uppfunnen när jag föddes. Hade jag blivit inblandad i inlärningspsykologiska expriment hade forskarna inte lärt sig någonting av dem! För jag själv har ingen “learning-by-doing”-gen. Ingen “trial-and-error “-gen heller. Jag har bara error-genen. Negativ förstärkning tycks inte fungera på mig. Inte utsläckning heller. Jag bara gör.

Idag letade jag på måfå ovanpå badrumsskåpet efter något, vad det nu var. Jag måste ha tänkta att jag skulle känna igen det med handen, för synen använde jag absolut inte. Nu kommer en av de saker jag BORDE ha lärt in efter de 200 första gångerna jag letade på samma sätt och välte ned något i huvudet på mig själv: Om man har en burk med 100 tamponger i ovanpå badrumsskåpet så BÖR man ha LOCK på burken. Om man inte har ett lock på burken så borde man iallafall ha toalettlocket STÄNGT! (“Ta bilder och lägg ut när du berättar något” säger Sachiko. “Det blir roligt”! Nej det blev det INTE ALLS kan jag meddela. Jag skrattade inte det minsta.) Jag blir bara så trött på mig själv!

Vädret bjuder på omväxling. Snö. In med blom-krukorna från trappen. Uppehåll. Ut med blom-krukorna. Snö. In med blomkrukorna. Osv. Tjatigt.

Min unge är hemma igen. Påskharen hade gömt TRE olika påskägg i skogen bakom huset som han fick leta rätt på när han kom hem.  Vilken rolig påskhare va? Synd att vi inte hann se den. Men de är lite skygga de där. Jag kan meddela att påskharen antagligen låg och hade ont i magen och sår på tungan av allt socker som ryms i två påskägg, för påskharen hade hängt i skafferiet i två dagar innan och ätit upp allt innehåll i äggen innan hon tog sig i kragen och bar ut och gömde dem. Ja, efter att ha fyllt på dem med nytt godis då.Tjatigt.

Hörde den där Michael Jackson-låten, They don´t really care about us, på radion idag. Bra låt, bra stamp i den. Blev lite uppeldad och tog några danssteg blandade med små skutt för mig själv. Fick i det andetaget för mig att jag hade energi nog att ta tag i högen med “viktiga papper”. Det här händer ungefär vartannat år och jag blir alltid helt slut i huvudet och står på randen till en utmattningsdepression efter en tiondel av högen. Det är så tjatigt att inte ens jag begriper varför jag inte tar tag i det “under gång” och sätter in grejerna i en pärm när de kommer!

Genom att skriva det här inlägget tänker jag att jag att jag får till en förändring. Kanske genom att jag lärt mig något genom att jag skriver ner det. Den här gången ska det gå. Om det här ändå var första gången jag sa det… Men tyvärr är jag rädd att jag kommer att tjata om det igen. På det ena jävla sättet eller på det andra jävla sättet. Suck.

 

 

Tjing - Denada

Apr 072012
 

Självklart hade jag ett nytt blad i tapetskäraren när den slant och jag i reflex fångade upp den med tumme och pekfinger varvid pekfingret fick ett snyggt tvärsnitt. Jag blödde ner tapet och taklist men blödandet varade inte länge, man pratar ju om bra läkkött och faktum är att jag sällan och aldrig behöver plåster och mina fingrar är fulla av ärr från mattknivar, tapetskärare och vassa kakelkanter. I fickan bär jag ett provsvar från februari där det står att proverna som togs var alla normala, Sänka 3, blodvärde 143, njurfunktion, blodsocker och levervärde.

Självfallet är provsvaret bara hittepå eftersom de sjabblat bort mina prover eller så är har de blandat ihop mina prover med någon tonårig idrottare. Men så fort jag känner mig småkrasslig tar jag ändå fram brevet från min läkare och placeboeffekten får mig pigg igen.

Blodfetter det vill säga kolestorol och triglycerider som är matfetter och matoljor, fast mest intressant är transfetter med andra ord blodflottet. Det är det värdet jag är intresserad av för när jag tittar på mitt färska rätt så snygga blod så är det som en klibbig klarlacksliknande blank sörja som omgärdar det och jag förstår nu att ett halvtaskigt blodtryck i kombination med mitt flottiga blod gör att mina färska sår snabbt klistras ihop igen pga ett livslångt intagande av härdade fetter.

I övrigt har jag i påsk tagit fasta på uttrycket ‘tusen bitar’, är detta ett fenomen eller bara ett talesätt. Jag har varit hos glasmästaren och fått glasrutor utskurna i ett antal storlekar och ska nu laborera med olika fallhöjder och underlag. Släpp och krasch, sedan är det bara att sätta igång och räkna bitarna.

Bloggat av Kelb
 Posted by at 16:45
Apr 072012
 

Jag har lämnat av dottern hos pappsen. Han och familjen bor också på landet och jag noterade att de hade dryga decimetern med snö, medan vi här vid viken nästan fått barmark igen. Märkligt det där, hur landskapet och vädret funkar på olika ställen. I synnerhet som det bara är 14 minuters bilväg mellan våra hus.  Mellan våra bostäder ligger en stor ås och en förkastning och jag bor öster om den och Micke väster om den. På min sida är det mildare och på Mickes sida ligger snön alltid kvar några veckor längre.
Känns som jag valt att bo på the right side of the…hm..ås.
Jag stannade till på vägen hem och tog lite bilder i skogen, högst uppe på åsen.

Det blåste ner fluffig lätt snö från träden i såna där vackra vita glittriga skyar, som är roliga ända till man får en sådan sky i nacken.

Det var visst någon orienteringstävling i bushen.  Medan jag satt på huk i godan ro och försökte hitta bra vinklar att plåta snön, så brakade helt plötsligt helvetet löst.  Det var springande män i trikåer överallt.  De sprang runt mig, hoppade över mig, skvätte snö, sprätte grus. Jag duckade för att inte få en spark i huvudet men när det liksom inte tog slut så kände jag att jag var tvungen att resa på mig och fly till en säkrare plats.  Jag satt ju väldigt olämpligt till, bakom ett krön så när orienterarna kom över krönet var det liksom försent, de var tvungen att tvärstanna, väja eller hoppa över mig.  Jag reste mig, på vinst eller förlust. Stjärnsmällen när en orienterare brakade rätt in i mig var inte att leka med. Jag såg svarta prickar framför ögonen.  Orienteraren ramlade omkull, svor och bad om ursäkt på samma gång, kom på fötter, försökte springa åt fel håll (klart desorienterad…haha!) , vände när jag ropade åt honom “Hallå, det är ditåt du ska!”  och stapplade sedan iväg medan han till sitt förtret såg andra orienterare passera honom och han tappade i position.
Jag satte mig på en sten för att se om huvudet kunde klarna och jag skulle sluta se suddigt.  Jag hade snö överallt och tuggade sand och barr.

En kvart senare haltade jag tillbaka till bilen och några minuter senare var jag hemma,  på en snöfri och grön udde där vattnet droppar från taken och plaskar mot trappan. Det känns som jag brutit varenda revben och tappade några kroppsdelar eller organ i skogen.  Jag ska inventera, plåstra och lappa ihop mig senare och se om något fattas eller hamnat på fel ställe.

Plipp plopp på trappan

Nu: Jädra tur jag har morfintabletter kvar sen operationen för nu blir det en näve eller två.  Den som hävdar att foto inte är en extremsport vill jag prata med på nära håll och jag kommer att peka med hela handen.

 

Fridens!

Sachiko