Det var en hemsk natt där jag frös och svettades om vartannat och vaknade som ett vrak vid nio.  Alla sängkläder åkte i tvättkorgen och jag packade väskan och åkte till badhuset för att duscha, simma, duscha igen, basta, duscha igen och slutligen en liten dusch på det.  Russinhuden kommer ta veckor innan den går tillbaka till det normala.
Det blev även en skön och kall promenad med Maya och jag tvingade henne att gå en extra kilometer bara för att jag ville vara ute i svalkan och sänka kroppstempen några grader.
Jag var helt vimmelkantig när jag kom hem och insåg att jag glömt köpa mer febernedsättande.  Det bränner till och med på ögonloberna.
Resten av dagen kommer spenderas i sängen läsandes kurslitteratur, utan att begripa ett jota, samt att fuska hämningslöst med matschemat under förevändning att jag är sjuk och behöver 2 hekto ost på varje portion mat för att återhämta mig.

Bäcken i trädgården har frusit och så fort jag är frisk ska jag testa att åka störtloppsskridskor ner till soptunnan.  Om jag lägger soptunnan ned och skaffar en slagtålig hockeyklubba kan jag ju dessutom skjuta in påsen i tunnan.
Fasen vilken bra idé!
Det gör jag.

Nä jag är inte död. Bara nästan.
Feber och ledvärk och en snorproduktion som får Niagara att framstå som en liten porlande bäck.
Jag återkommer när jag inte känner att jag är på väg att självantända.

Pöss!

- Ihopknåpat med stor möda på iFånen

Jag stod och lastade en vagn full med värmeloggs på Coop Ingelsta för en stund sedan.  Bredvid fanns en bänk. På bänken satt en äldre man och stirrade med hjärndöd och kåt blick på mig. Jag försökte ignorera honom och vände bort blicken.  När jag packat klart och betalat (medan han hela tiden stirrade) visste jag att jag skulle bli tvungen att passera h0nom men den svintunga vagnen. Det skulle inte gå så fort som jag hade önskat för det var ju trots allt närmare 300 kg på vagnen.  Han visste det också och började kolla sig vilt omkring för att se att ingen annan fanns i närheten. När detta var konstaterat siktade han in sig på mig igen.
Åh nej, han kommer säga eller göra nåt. Jag bara vet det.
När jag passerade riktade jag blicken rakt fram. Att möta blicken på en äckelgubbe är bara att uppmuntra dem.
”Värmer de bra de där?!” sa han med en röst som övertydligt indikerade att han egentligen inte alls pratade om värmeloggs.  Eller värme. Han röst dröp av sådant som ger mig rysningar av äckel genom hela kroppen. Jag svarade inte. Gick bara förbi med blicken rakt fram och stelopererad nacke. Passerade ut genom dörrarna och andades ut.
Okej, det gick ju ganska bra ändå. Ingen skada skedd mer än att det är jäkligt irriterande att bli ofredad. Nu släpper vi det…systemet är öppet….en liten flaska rödvin vore gott.
Jag packade in grejerna i bilen och lämnade tillbaka vagnen och gick mot systemet. Rakt emot mig kom gubbäcklet och ett par meter bakom honom gick hans lilla fruga.  Det var en bred gång på 4-5 meter. Gott om plats att passera. Han gick rakt emot mig med blicken rätt in i mina ögon och…
…tacklade in mig i motorhuven på en parkerad bil! Jag försökte hoppa undan i sista sekund men hann inte.  Sedan fortsatte han rakt fram, gick några meter och vände sig om med ett hånfullt flin.  Jag blev så paff att jag bara stirrade medan jag reste mig från motorhuven utan att få fram ett ord. Hans fru såg minst sagt chockad ut och stirrade ömsom på mig och ömsom på sin vidriga karl.  Två sekunder förflöt och mannen gick till sin bil och låste upp och hans fru fick en väldig fart och rusade fram till honom och frågade vad sjutton han höll på med?

Jag går fan fram och nitar honom! 
Jag kokade av ilska. Men en inre röst sa att han förmodligen var skvatt galen och att det sannolikt bara skulle bli tråkigheter för min del om jag följde mina instinkter. Så jag stod en stund och försökte lugna ner mig, försökte få högerarmen att slappna av och låsa upp knytnäven och glodde medan frun skällde ut gubben och sedan gick jag in i butiken. En liiiiten tillfredställse kände jag i att jag hörde över hela parkeringen hur frun skällde och skällde och skällde på karln. Hoppas hon ströp honom när de kom hem.

Ibland önskar jag att jag hade en placebo-man.  Jag menar inte att jag skulle ha en man som jag inbillade mig var min, utan att jag hade en man så jag kunde inbilla alla andra att han var min.  Sånt här händer nämligen inte när jag är ute i manligt sällskap utan bara när jag går själv. Då är man uppenbart lovligt byte för varenda dårfink där ute.

Fast i stormen på motorvägen

Inne på systemet hittade jag två intressanta objekt som jag köpte med mig hem. Älskar halvflaskor, dels för att de är så söta och dels för att en sådan är lagom för en person en lördagskväll när vinden viner och ingen törs ge sig ut på vägarna för att hälsa på.

Vädret, som innan jag åkte till stan var klart och soligt, slog om på några sekunder och en ylande snöstorm svepte in så att trafiken stod stilla på motorvägen.

20 minuter senare var det klart och soligt och vindstilla igen.  Nu ser jag ett nytt oväder på gång i horisonten, men eftersom jag redan är hemma så får det storma hur mycket det vill.
Hela den här väderbiten börjar kännas smått surrealistisk. Som om någon i kontrollrummet driver med oss och fipplar med snöstorms-strömbrytaren som en treåring som just upptäckt knappen till taklampan.

Mot alla odds så somnade jag om och vaknade inte förrän vid elva. Väldigt studentig men välbehövlig sömn, för det har varit dåligt av den varan på sistone.
Problemet var ju förstås att kaminen slocknat och att jag skrikande av köldsmärta fick kila barfota över plankgolvet för att fjutta på en ny laddning ved.  En snabb bläng på termometern visade på -15 ute och ynkliga +10 inne.  Golvet var säkert inte mer än ett par grader dock och jag är övertygad om att om jag inte dragit igång i en ny brasa så hade frostrosor slagit upp mellan plankorna.
Jag hade knottror över hela armarna och benen och fingrarna var så frusna att jag knappt kunde hålla i tändstickan.  Elden ville inte riktigt ta sig heller så jag slängde in innehållet i en överbliven engångsgrill och fick sedan ett våldsamt sug efter grillade karréer med vitlökssmör och glödbakad potatis som blivit lite så där krispigt brun på utsidan.
Brasan drog igång med ett våldsamt WOOOF och jag fick trycka ner luckan så den inte skulle flyga upp.
Avloppet fortfarande fruset.  Hällde lite tösalt i för att se om det hjälper.
Medan jag panikslaget slängde på mig dubbla brallor, dubbla stickade tröjor, dubbla raggsockar och tryckte ner en mössa på huvudet funderade jag över om jag verkligen tycker det är så besvärligt att inte ha alla bekvämligheter?  Efter en stund kom jag fram till att svaret är nej, och fick erkänna för mig själv att jag gnäller egentligen bara för gnällandets skull. Något roligt ska man väl ha?  ;-)

Jag vill gärna tro att jag är en överlevare som gillar utmaningar och inte skulle vara främmande för att bo några veckor i skogen under en gran bara för att se om jag klarar det. Okej, kanske inte just nu när det är en jäkla massa minus ute  men på sommaren när det finns blåbär, man kan fiska utan att borra sig igenom en meter is och det är fem minuter på moppen till McDriven.  Och ha ett outsinligt förråd av hårbalsam samt ständigt fulladdade batterier till iPhonen.
Och en kaffebryggare,  för bövelen.
Då skulle jag kunna leva under en gran.

De där omtalade snökanonerna, som det tjatas om i media nu, lyser med sin frånvaro. Här har man släpat in 300 kg ved och bunkrat upp med nudlar och konserver för flera veckor framöver och istället för en kanon blir det en kinapuff.
Tsk tsk.
Nä, jag fastslår härmed att det är ingen stil på snöstormarna nu för tiden.
Däremot var det ett veritabelt helvete att ta sig uppför backen med bilen, när jag hämtat posten.
Man måste liksom ha fart redan från början av backen, inte sakta ner vad man än gör, för blir man stående i backen så är det lögn i helsike att komma framåt.  Ni kan ju gissa hur glad jag blev när jag kom farande som ett jehu och tvingades stanna för att en ”granne” parkerat sin bil mitt på vägen så att varken bakomliggande eller mötande trafik kunde ta sig förbi.
Efter en del tillbörligt höttande med knytnäven var det alltså bara att backa ner hela vägen och börja om från början, genom att ta sats från Åby-viadukten (1 km bort) och sedan öka.
Visst, det är kanske inte det ultimata att ta kurvorna på två hjul när det är glashalt. Men vad är alternativet då? Skulle jag gå till brevlådan kanske?
Aldrig.

PS. Jag tänker inte tala om hur kallt det är här för då kommer bara Kelb försöka bräcka det med sina -24 grader och dubbla långfillingar. Han ska alltid vara värst. DS