I flera år har jag varit upptagen med skjutvapen. Inte så ofta  bazookas och granatgevär, tyvärr. Där ser jag mig som ett offer i förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. När jag tänker tillbaka på livet så kan jag se flera tillfällen då jag skulle haft riktig nytta av en rejäl eldkastare. Vilket natutligtvis är ett ovedersägligt skäl till att just jag aldrig ska få lägga mina smutsiga små tassar på ett dylikt vapen.
Men pistoler har jag pysslat en del med. Och gevär, både kula och hagel. I några år utbildade jag i skytte. Det är riktigt riktigt roligt.
Som den minnesgode vet (alltså, det utesluter iallafall ALLA i MIN närmaste krets, så jag drar en påminnelse) så är jag stor djurvän. Men jag tycker det är ok med jakt. Om nån har en invändning mot det,skicka gärna en kommentar så pratar vi lite om det. Men lite kort, folk skjuter djur i skogen. Bra skyttar träffar där de vill. Dåliga skyttar träffar djuren på riktigt dåliga ställen. Och det blir inte bra. Nog om det.
Iallafall fick jag anledning att aktivera mina skyttekunskaper häromdagen. Inspirerad av min framgång ansåg jag att jag skulle fara iväg på ett klubbmästerskap och så att säga visa vart skåpet ska stå…
Mm. Skulle hyrt in en”flyttfirma” till det där skåpet dårå. Med snipers och torpeder. Jag har för dålig lägstanivå/serie för att vara särskilt framgångsrik. Fyra bra skott och ett dåligt i varje serie nästan undantagslöst.

Med någon avvikare då… (50 är maxpoäng. Tavlan har 47 p. Rätt ok.) Efterom jag inte är en tävlingsmänniska så gör det mig inget att åka på däng. Särskilt som jag inte skjutit aktivt på flera år och eg. aldrig tävlat i precision. Men skytte är förvånansvärt socialt och man träffar många härliga människor. De flesta är lite skruvade om jag ska vara ärlig. Har sällan känt att jag passar in så bra!
Ev blir det en fortsättning på det här. Alla mina bästa killkompisar är pistolskyttar och det kan ju vara kul att träffa dem ibland.

Det känns underbart att börja tänka på saker jag vill göra på min fritid igen. Inte bara vara tvungen att plugga, renovera hus eller flänga runt på hustaket och montera fågelskrämmor. Ser slutet på terminen Yey!
Och just nu vaknar jag antingen av att klockan ringer eller att jag sovit FÄRDIGT! Känner mig som en människa igen efter två månaders.hacke-terror från 03.30 och framåt på morgonen. Vet inte riktigt vart Hacke tagit vägen. Han kanske till slut tröttnade på alla hacke-skrämmor. Eller så råkade han ut för en olycka. Det händer så mycket vilt-olyckor så här års. En av de fem katterna som stryker runt på tomten kanske tog honom.

Eller så kanske han flög in i en fönsterruta och bröt nacken. Eller blev påkörd av en bil. Ja. Så kan det vara.

Just nu har jag det så oförskämt bra att hälften skulle ha varit nog. Jag gick och lade mig vid sju (!) igår och sov till nio imorse. Det är 26 grader på altanen och jag sitter i linne, tajts och är barfota. Vintern känns väldigt avlägsen trots att jag senast för två veckor sedan var tvungen att elda i braskaminen om kvällarna och ha raggsockar på mig. Nu är det högsommar! Bara så där. Det är så obeskrivligt underbart att sitta här ute och plugga och dricka kaffe att jag känner att det här skulle jag kunna göra resten av livet.

Mamma har ramlat och skadat sig så hon inte ens kan ta sig på toa själv. Ändå vägrar hon åka in till sjukhuset och eftersom hon vet att jag ringer för att tjata om det så har hon dessutom varit taktisk nog att låta bli att svara. Ibland är hon envis som en gammal get och vore det inte för att hon är lite tyngre än vad jag klarar att bära så hade jag åkt och hämtat henne och slängt in henne i bagageutrymmet och åkt till akuten. Varför ska vissa människor vara så envisa och hoppas på att saker och ting löser sig självt, utan läkares hjälp?
Jag tänker i alla fall sätta telefonen på automatiskt uppringning var femte minut tills hon svarar. Kan hon envisas, så kan jag också.
Vi får se vem som vinner.

Dottern är lämnad vid tågstationen och jag är tillbaka vid viken och har slängt av mig de stela stadskläderna och skorna. Nu är det mjukt, ljust och luftigt som gäller i några dagar framöver.

Veckan som kommer verkar bli stressig och kommer tyvärr inte ge mycket utrymme för plåtande eller bloggande, även om jag ska föröska klämma in någon godtycklig rad då och då. Det är slutspurten innan kursavslutningarna och allt som inte gjorts ska göras och allt som gjordes halvdant ska kompletteras. De kommer bli långa dagar och sena nätter, men sen…åh jädrar i min lilla låda vad jag ska vila! Vi pratar om en dvala där jag kommer ligga helt rigid under det första dygnet och vägra röra på mig. Jag tänker också en veckas hängivet slappande, sova till mitt på dagen, slöläsa deckare på solmadrass på altanen, ligga i soffan och kolla alla TV-serier jag missat under läsåret, meditera och ta en och annan tupplur däremellan. Jag ska tvinga mig själv att gå i slow motion. Tvinga mig själv att göra ingenting och njuta av att vara ledig!
Känner jag mig själv rätt så kommer jag krypa på väggarna efter 2 dagar, men jag ser ju tröttrynkorna i mitt ansikte, jag ser den bleka gråa huden och min syster och mina vänner har bekymrat påpekat för mig att jag ser tärd och sliten ut. Går det att komma till rätta med den saken? Går det att få fart på kärringen och ge henne lite ny energi?
Jag ska i alla fall göra ett ordentligt försök och jag har börjat med att avboka alla veckans möten och införskaffat alla säsonger av mitt favorit-livsstils/matlagningsprogram ”River Cottage”.
Okej, även jag inser hur jäkla gammal jag måste ha blivit som ser sådana program som veckans höjdpunkt. Hm, ja och dessutom påpekade dottern och hennes kille något om att jag var sjukligt lycklig över att få tvätta och mangla på en lördagskväll. Sånt är tydligen inte coolt.

Jag har upptäckt att det jag trodde var överkänslighet mot vitpeppar i själva verket verkar vara någon slags allergi mot vetemjöl. Inte så att jag är glutenallegiker som syrran utan att jag nyser sisådär hundrafyrtio gånger av att äta saker med mjöl i. I dag åt vi pizza. Min näsa är helt röd och jag tror jag nyst ut ungefär hälften av mina kroppsvätskor. Ni kan kalla mig Rudolfina i fortsättningen.

Jag liksom bara bestämde mig för att ta en hel day off bloggen och instagram och hela faderullan. Utan förvarning och utan kruseduller. Egentligen var det väl inte bloggen jag behövde slippa utan det här med att sitta vid datorn. Datorn som varit som en extra kroppsdel och som jag inte varit utan mer än ett par valna timmar i taget. Är lite less på det, speciellt efter det här året på högskolan med evighetslånga kodningsprojekt och uppsatser.

Dottern är här. Hon kom i förrgår så det blev liksom lite fullt upp och även om vi inte hade så mycket inplanerat har dagarna gått svindlande snabbt. Igår hade vi en photoshoot i ravinen med dottern som modell. Allt gick jättebra tills jag, hemma vid datorn, upptäckte att autofokusen kajkat ur och att de flesta av bilderna vi tog var suddiga. Helvitansch!

Idag blir vi stadsbor eftersom min syrra är i Italien och hennes lägenhet står tom. Jag ska tvätta! Vi snackar sådana berg av tvätt att min lilla blåa bil kommer åka på bakhjulen.  Jösses, vad mycket kläder jag kommer ha när jag är klar!

Dottern ska träffa kompisar på eftermiddagen. Jag ska ligga i syrrans badkar och lyssna till och sjunga med i Melissa Horns senaste.
Senare kommer dottern hem och hennes pojkvän skulle visst dyka upp också, så jag antar att jag inte kan ligga i badet och sjunga hela kvällen.  Fast i och för sig; vill jag att han ska åka hem tidigt så är det ju bara att jag tappar upp ett nytt bad och stämmer upp.
Om jag inte är för trött ikväll så blir det en nattlig fotosession i stan.