Jag höll på att drivas till vansinne över uppsatsen. Efter tre dagars plitande upptäckte jag att jag ”glömt” referera till den vetenskapliga artikeln, som jag i sanningens namn inte ens läst. Jag drabbades då av panik och skummade igenom 143 sidor för att hitta något som verkade relevant till det jag skrivit. Allt jag hittade var en fotnot. Artikeln behandlade inte de delar av ämnet som jag skrivit om. Fasiken! Helsikes!
Attans!

Okej, tänka tänka.

Till slut gjorde jag det enda rätta: en helt egen tolkning av artikeln så att den verkar handla om ämnet. Ja, eller att jag framstår som en komplett imbecilll som inte kan tillämpa läsförståelse.
Om jag måste välja mellan att skriva om allt eller verka som en idiot, så tar jag det senare. Det tog tre timmar att skriva den vinklingen.
Att fabulera ihop saker är inte alltid så enkelt.
Därefter upptäckte jag att mitt PDF-program sittstrejkade. Ikonen fanns där. Jag klickade. Nada.
Vid det här laget var jag inte bara trött utan även småförbannad.
”Du maskars avföda! Om du inte slutar jävlas förpassar jag dig till komposten” skrek jag åt datorn.
Och fick blåskärm.

Femton djupa andetag och en syrechock senare startade jag om och fick igång PDF-programmet. Jag namngav filen och tryckte på spara. Då började skrivaren skriva ut hela uppsatsen.
”Jaså!? Ska DU blanda dig i nu också? Du som vägrade vara med i leken för två veckor sedan” röt jag. ”När jag hade skitviktiga papper att skriva ut!”
Skrivaren tystnade.
Ingen PDF.
Däremot dök  en länk upp i Chrome.
En länk med titeln ”God talks to you”.
I kid you not.

Jag vet inte vad ni tror, men jag tror att jag ligger rätt risigt till hos eventuella högre makter.  Det här är första gången i livet jag verkligen hoppas att det är virus.

Jag har i alla fall klart för mig vad jag kommer göra resten av natten: trycka på länken eller inte trycka på länken, det är frågan?

Vad märkligt det är det där med att erbjudanden dyker upp när man slutar leta?  Nu har fem husägare till hört av sig och vill hyra ut sina hus till mig, men jag känner att jag gjort rätt val och har fått erfarna hyresvärdar som har rutin och koll på vad de håller på med.  Numera vet jag ju att sånt är guld värt och då spelar det ingen roll att de andra husen är modernare och har alla faciliteter man kan tänka sig. Dessutom vill jag ju bo i ett gammalt hus med själ och då känns inte argument som” frånluftsvärmepump” och ”diskmaskin” särdeles övertygande.
Helt allvarligt tror jag inte att jag kommer hitta ett mer fridfullt ställe än det jag ska flytta till och det är värt mer än allt lull-lull.  Det är det jag och dottern behöver mest av allt.
Jag är dock glad över att det är noll insyn på tomten där jag ska bo, för jag tror att grannarna skulle höja på ögonbrynen om de såg mig  sittandes på bergsknallen i meditationsställning och djupandas.  När jag mediterade på altanen nyss så satt det en orange katt rakt stirrade på mig när jag slog upp ögonen.  En välkänd slagskämpe i de här trakterna.
Om jag hade hittat någon slags inre frid så var den som bortblåst för jag blev så överrumplad att jag skrek till och sen blev det lite kaotiskt när vi bägge försökte fly, åt samma håll.

Jag har suttit och kodat halva dagen och lyckats lösa alla problem med en videospelare, utom ett. Ett löjligt fel! Superlöjligt, men ack så irriterande.  Det är fel färg på en progress-bar och en knapp, de är gröna istället för orangea och nu är jag så trött i skallen att jag funderar på att böna och be projektgruppen att vi kan låtsas som det regnar beträffande de små detaljerna.
De var illa nog att få resten av skiten att fungera och då i synnerhet en paus-knapp som gick fullständig bärsärkagång och vägrade starta filmen när den väl pausats.  Tryckte man på den flera gånger så kraschade hela Flash.
Jag funderade ett tag på jag bara skulle slänga upp en varningsruta med:
”Don’t push this button again. Really bad shit will happen!”

…men det hade bara uppmuntrat folk.