|
|
februari 4, 2012, at 9:54 e m Skrivet av Sachiko, februari 4, 2012, at 9:54 e m Jag vill ju inte utpeka någon eller slänga ut falska anklagelser, men nog förefaller det mig som om katten tullat på calvadosen medan jag varit över hos grannen.
Just saying.
januari 30, 2012, at 4:00 e m Skrivet av Sachiko, januari 30, 2012, at 4:00 e m Det var skogspromenadväder.
Till Mayas stora förtret spände jag fast hennes tröja i halsbandet så trots ryggradskrasande krumbukter så lyckades hon inte få den av sig. Tro inte att hon inte försökte.
Hennes matte hade förvarnat om att vovven möjligen kunde vara lite off idag eftersom hon stukat sig lite igår. Av detta märktes ingenting. Tvärtom var hon helt vild och for som om hon hade djävulen själv efter sig, över åkrar och ängar, stock och sten. Vi var ute i två och en halv timme och pulsade i snön så jag kommer nog få en fråga av matte ikväll om vad jag gjort med hunden egentligen?
Jag blev superirriterad på en tant som förföljde oss runt udden och genom skogen och ännu mer irriterad blev jag när jag trampade igenom isen och åkte ner till knäna i ett gyttjehål. Vad kläcker tanten ur sig då?
”Jag kanske skulle ha varnat dig för att det där kan hända…?”
Ja kanske, eftersom du flåsat mig i nacken under de senase tre kilometerna. Hade du varnat mig hade du fyllt någon mer funktion än att bara vara störande och efterhängsen. Men det vore kanske att utmana din simultanförmåga lite för mycket?
Jag svarade givetvis inte så, men tänkte. Istället morrade jag bara samtidigt som jag slet som ett djur för att komma loss. När detta äntligen skedde var det med ett sugande slosh-ljud ungefär som när ett stopp släpper i toan och allt som suttit fast får en rasande fart ner till kloakerna. Hm, ja …om ni varit med om det någon gång vill säga. Annars kan ni betrakta det där sista som överskottsinformation.
Stövlarna som en gång var vita:
Trots djupdykningen så måste jag säga att jag är impad av skorna. Inte en vattendroppe släppte de igenom och även om det säkert såg hemskt blött ut så var jag helt torr om strumporna. Brallorna är vattenavstötande och täta de med så inga frusna kalla ben heller. Tur i oturen att jag hade klätt mig som ett förskolebarn idag.
Jag försökte ta snö och gno av all lera men det var givetvis att vara liiiite för optmistisk. Istället lämnade jag ett två kilometer långt lerspår efter mig när vi gick tillbaka till bilen.
Maya, som älskar att rulla sig i koskit och annan dynga, såg mer än lovligt avundsjuk ut på mina skor.
Inte fullt lika imponerade var folk när jag kom inklafsandes i affären som ett livs levande träsktroll. Klumpar av gyttja trillade av överallt och det luktade sumpmark lång väg.
En mamma med en femåring stirrade så ögonen höll på att ploppa ur skallen på dem.
”Titta vad smutsig tanten är” sa femåringen. ”Har hon ramlat i gegga? Har du ramlat i gegga?”
”Nej, jag har rullat mig i BAJS!” sa jag. Mamman såg helt förskräckt ut (samt en smula förbannad) och femåringen blev så där överförtjust som bara en femåring kan bli över exkrementer. Han skrattade så han kiknade medan mamman släpade iväg honom till mejerikylen.
Skönt att man kan roa någon.
januari 30, 2012, at 8:11 f m Skrivet av Sachiko, januari 30, 2012, at 8:11 f m Det började med att den blå pippin kollade snett och surt på talgoxen som satt och kastade frön hej vilt.
Antipatin var ett faktum och kanske inte helt omotiverad eftersom tillgången på frön inte är obegränsad på något sätt.
Sedan gjorde den blå pippin ett utfall och de blev skitosams och skrek åt varandra.
Jag hade gett mycket för att få konversationen översatt till människospråk.
Och så säger folk att det inte händer saker på landet. I rest my case.
Nu: Åka och simma nån kilometer och sedan ut med Maya.
januari 27, 2012, at 3:47 e m Skrivet av Sachiko, januari 27, 2012, at 3:47 e m Den stora skillnaden mellan att bo i stan och att bo på landet är att man ständigt är bevakad på vischan. Alltid!
Nej, jag pratar inte i nattmössan och inte heller har jag några perversa grannar (vad jag vet) som står och glor in genom fönstret till duschstugan. Jag pratar om naturen.
Jag menar, inne i stan kan man gå omkring i myllret av folk och inte en jäkel bryr sig om ens existens, man skuffas hit och dit som man inte finns och behandlas som luft av personalen på Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och andra ställen där det är knökfullt med folk (och fä). Kort sagt kan man vara hur anonym som helst.
Men tar du ett enda litet steg ut i skogen har du genast alla ögon på dig. Jag lovar att man aldrig får så mycket uppmärksamhet någon annanstans.
Fåglarna tystnar eller börjar vråla, det hörs skall från rådjur, brölas av hjortar, det brakar till i buskagen, saker och ting gömmer sig och bevakar dig noga eller också rasslar det iväg innan man ens hinner uppfatta vad det var.
Jag har precis kommit hem efter en och en halv timmes promenad och bergsklättring och jag lovar att jag kände ögonen på mig hela tiden. Överallt var det dessutom färska spår av rådjur, älg, hare, räv och möss. Djur som varit där minuterna, eller rentav sekunderna, innan jag kom dit. Mina nackhår stod rätt upp under hela promenaden.
Särskilt påtagligt blev det när jag närmade mig stället där viltvårdarna slänger ut tonvis med potatis och morötter åt djuren. Jag var livrädd att möta en älg (ondskefulla varelser) men som tur var fanns där bara en massa gulgröna fåglar. I hundratal.
Nere vid sjön fanns verkligen ingenting att se. På sommaren är där så fint och spännande men vintertid (utan frost) är det rena öken. Svarta grenar mot vit bakgrund och istappar mot en bergvägg är kul i högst tre minuter.
Jag satt och spanade och försökte hitta fotovinklar men kunde konstatera att allt var fult och trist och gick därför hemåt.
Efter att det brakade till i snåren en bit bort så tog jag långa benet först och eftersom jag yckades jaga upp mig själv och inbilla mig att jag var förföljd av ett helt koppel av blodtörstiga varulvsvarg-galenälg-rabiesrävs-motorsågsgalningar så slutade det med att jag sprang hem och drog igen dörren snabbt som attan efter mig. Och låste.
januari 23, 2012, at 2:09 e m Skrivet av Sachiko, januari 23, 2012, at 2:09 e m  Det blev en lång promenad. Från flyglatsen till Styrstad och sedan tillbaka. Ska man vara helt noga så blev det från flyglatsen, till Styrstad, halvvägs tillbaka till flygplatsen, tillbaka till Styrstad och sedan tillbaka till flygplatsen igen.
Allt detta för att jag upptäckte halvvägs till bilen att Maya slitit av sig sin tröja. Den återfanns naturligtvis allra längst bort där vi varit och vänt. Jag lovar att detta var en del av Mayas högst utstuderade plan, för hon var i sitt esse och sprang som om hon hade eld i baken i en och en halv timme och ville vara ut så länge som möjligt. Att hon orkar?! 
Hennes energi smittade av sig lite på mig och jag hade pälsat på mig rätt ordentligt så jag frös inte ett dugg. Solen sken dessutom och det kom inga bilar när vi gick längs grusvägarna, så något koppel behövdes inte. Perfekt med andra ord.
Faktum är att jag vet inte vem som känner sig mest kopplad av kopplet? Jag eller Maya?
Jag vet bara att vi bägge två tycker det ären befrielse att slippa det och det är värt det att åka bortom all civilisation för att kunna få händerna fria och röra sig som man vill.
Vi såg en räv. Räven såg oss också. Framför allt såg den Maya och bägge två blev skogstokiga exakt samtidigt. Räven gläfste så där konstigt som bara de kan. Eftersom Maya är reserverad mot andra hundar (och tydligen mot rävar) så visste hon inte riktigt vad hon skulle göra? Springa fram eller springa därifrån? Kompromissen blev att hon studsade på stället som en juttaperkaboll och skällde och jag skrattade så jag grät. Räven gjorde som rävar ska, raskade över isen…nåja..skaren då, och försvann in i buskagen.
När jag kom hem upptäckte jag fotspår i nysnön runt huset, som inte var mina. Nu börjar jag faktiskt bli småirriterad över den där dårfinken som stryker omkring här i området på kvällarna. Hittills har han hållt sig borta från mitt hem, vad jag vet åtminstone, men nu är det alltså slut med husfriden här också.
Visst, jag skämtade om att ta in motorsågen och serva den för att ha den till att skrämma bort honom med, men nu skämtar jag inte längre.
Som Mattis (Ronja Röverdotter) så nyanserat uttryckte det ”Din ärans skitstövel, nu har du skojat färdigt!”
januari 22, 2012, at 2:36 e m Skrivet av Sachiko, januari 22, 2012, at 2:36 e m Eftersom jag ändå tvingades åka till byn och handla så passade jag på att åka upp till ån för plåta lite. Jag vet inte vad det är med mig men alla bilder blev skräp och det var nog min sämsta fotosession sedan jag började plåta med systemkamera. Jösses!
Men det blev en ganska skön promenad i alla fall, särskilt när det slutade snöa och jag slapp torka rent objektivet hela tiden.
Precis som jag befarande så blev uppförsbacken ett rent helvete att bemästra. Det gick. Sakta. Och jag brände säkert en halv bensintank på de 300 halkiga meterna innan jag nådde krönet och parkeringen. Naturligtvis ställde sig en granne och glodde medan jag slirade uppåt i snigelfart, som om det skulle göra saken bättre på något sätt. Sånt är så irriterande. Jag satt och morrade åt honom ”Har du ätit glosoppa idag gubbskrälle?! Fortsätt att glo så ska jag släcka lysena för dig permanent” osv. Ja fast inte så han hörde såklart.
Om någon vill skänka snökedjor så kommer jag absolut inte sätta mig tvären. 
Veden är inburen och man kan lugnt säga att jag fått dagens motion och har gjort mig förtjänt av att jäsa i kontorsstolen resten av dagen. Jag har en webbdesign i skallen som vill komma ut så jag ska skissa lite på den i Illustrator och se om det går att förverkliga idén eller om den ska förbli en fantasi.
Den enda bilden jag törs publicera från dagens fotopromenad. Och nej, jag är inte nöjd med den men anden var ju så söt.
januari 18, 2012, at 1:57 e m Skrivet av Sachiko, januari 18, 2012, at 1:57 e m Jag har en del familjeangelägenheter att styra med i några dagar och är lite halvlåg just nu, så jag vet inte om jag hinner eller orkar att blogga frekvent just nu.
Jag skulle ha varit på terapin nu men de ringde och ställde in det p g a sjukdom så jag gick en extra läng sväng med Maya i skogen och åkte sedan hem. Orkade inte ens stanna för att handla, ville bara låsa mig och vara ifred. Ni vet hur det är när man är på det humöret.
Nåja, om ett par dagar är jag nog i högform igen och då har jag nog löst det som strular. Jag tror jag håller på att bli förkyld också det kan vara mycket därför jag känner mig lite ur gängorna.
Lite bilder från vår skogspromenad.
januari 15, 2012, at 8:54 e m Skrivet av Sachiko, januari 15, 2012, at 8:54 e m Jag tror jag dör. Det borde vara kriminellt att vara så söt! Och vilka fina stövlar för att inte blöta ner de små klövarna.
januari 12, 2012, at 2:59 e m Skrivet av Sachiko, januari 12, 2012, at 2:59 e m Ena sekunden var det 6 grader varmt och hällregn. I nästa sekund blev det 2 minusgrader och snöstorm. Bara så där.
Braskaminen hostade och fräste av köldlocket i skorstenen. Jag fick lösa det genom att göra en ”Kjell grillar” och hälla in en halv flaska tändvätska för att värma upp skorstensröret så att röken kunde ta den vägen ut ur kaminen. Katten och jag fick sitta i korsdrag och kippa efter luft i ungefär en kvart innan rökridån hade lagt sig här inne. De anklagande blickarna från katten kunde mörda. Hon var ju tvungen att ge upp sin varma sköna plats på fårfällen i fåtöljen för att fly undan röken.
Fast om hon är sur idag så är det inget mot vad hon kommer vara imorgon efter att hon varit hos veterinären och blivit steriliserad. Om hon är på smällen, så kommer hon inte vara det när hon kommer hem igen. Fast just nu tror jag hon bara ätit för mycket och att vinterpälsen gör att hon ser en smula fetlagd ut.
Jag har redan nu ställt fram kattburen och öppnat den. Den får stå där helt synlig ända till det är dags imorgon så katten tror att den är en del av inredningen. Avdramatisering.
Om jag skulle ta fram den imorgon bitti så skulle jag garanterat få slåss ursinnigt för att få ner katten i buren, för hon flyr så fort hon får syn på den.
Jag sitter givetvis och pluggar och har för en gångs skull hittat studiematerial och artiklar som faktiskt är intressant och lärorikt. En kombination som verkar vara sällsynt.
Att knacka kod och äta apelsin har visat sig vara rena döden för tangentbordet. Om man sätter fingret mot *-knappen så kommer man inte loss. Och hur kul var det att skriva den här sista meningen med bara en hand tror ni?
januari 4, 2012, at 5:58 e m Skrivet av Sachiko, januari 4, 2012, at 5:58 e m Jag satt i bilen på parkeringen och plötsligt dyker det upp en snubbe som smyger in mellan bilarna och har den där blicken som utstrålar att man avser att göra något olämpligt, illegalt eller upprörade. Han såg mig inte.
Gubben ställer sig, drar ner gylfen och drar ut paketet och tänker pissa mot min bil! I ungefär en tiondels sekund var jag helt handlingsförlamad men sedan hängde jag mig på tutan. Gubben hoppade en meter upp i luften och blev fullständigt panikslagen. Han snubblade, fumlade och lyckades på något sätt lägga benen på ryggen och fly, inom loppet av två sekunder, fortfarande med snorren hängandes utanför.
Jag tänkte först kliva ut bilen, springa efter och skälla ut honom men sedan insåg jag att han redan var i chocktillstånd och att folk stirrade på honom i hans ”nakna” tillstånd. Det fick vara straff nog.
Därefter åkte jag på terapi och sen hem till Nettan på en spontantfika. Hon panikdammsög när jag kom (vad då, jag ringde ju faktiskt hela fem minuter innan och sa att jag var på väg). Vilket i och för sig är helt bortkastat på en person som jag, som ständigt trampar omkring bland barr, barkbitar, husspindlar och sågspån från veden. Ibland krattar jag fina mönster i skiten på golvet.
Men bara vid speciella tillfällen.
Om folk har städat hemma hos sig eller inte är av underordnad betydelse, jag är ju bara där för att snylta på kaffet liksom.
Efter att Nettan och jag avhandlat alla världsproblem och löst alla de existentiella frågorna gick vi vidare in på skvallret, vilket är ett aldrig sinande ämne som tar betydligt längre tid att avhandla än världsproblemen. Vi fick till slut avbryta och får fortsätta en annan dag. So much gossip, so little time.
Min tröja ser nu ut som en vit ryamatta, vilket är ett smärre mysterie eftersom Nettan hävdar med bestämdhet att hennes japanska spetsar minsann aldrig fäller.
Möjligen kan det vara så att jag snodde hennes sambos plats i soffan och att det är han som gör det. Om så är fallet, och av mängden hår jag skrapat från tröjan att döma, så misstänker jag att hans nästa googlande kommer innehålla frasen hair plugs.
|
Copyright & Upphovsrätt
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
|
Senaste kommentarerna