|
|
januari 18, 2012, at 1:57 e m Skrivet av Sachiko, januari 18, 2012, at 1:57 e m Jag har en del familjeangelägenheter att styra med i några dagar och är lite halvlåg just nu, så jag vet inte om jag hinner eller orkar att blogga frekvent just nu.
Jag skulle ha varit på terapin nu men de ringde och ställde in det p g a sjukdom så jag gick en extra läng sväng med Maya i skogen och åkte sedan hem. Orkade inte ens stanna för att handla, ville bara låsa mig och vara ifred. Ni vet hur det är när man är på det humöret.
Nåja, om ett par dagar är jag nog i högform igen och då har jag nog löst det som strular. Jag tror jag håller på att bli förkyld också det kan vara mycket därför jag känner mig lite ur gängorna.
Lite bilder från vår skogspromenad.
Fridens!
Sachiko
januari 4, 2012, at 5:58 e m Skrivet av Sachiko, januari 4, 2012, at 5:58 e m Jag satt i bilen på parkeringen och plötsligt dyker det upp en snubbe som smyger in mellan bilarna och har den där blicken som utstrålar att man avser att göra något olämpligt, illegalt eller upprörade. Han såg mig inte.
Gubben ställer sig, drar ner gylfen och drar ut paketet och tänker pissa mot min bil! I ungefär en tiondels sekund var jag helt handlingsförlamad men sedan hängde jag mig på tutan. Gubben hoppade en meter upp i luften och blev fullständigt panikslagen. Han snubblade, fumlade och lyckades på något sätt lägga benen på ryggen och fly, inom loppet av två sekunder, fortfarande med snorren hängandes utanför.
Jag tänkte först kliva ut bilen, springa efter och skälla ut honom men sedan insåg jag att han redan var i chocktillstånd och att folk stirrade på honom i hans ”nakna” tillstånd. Det fick vara straff nog.
Därefter åkte jag på terapi och sen hem till Nettan på en spontantfika. Hon panikdammsög när jag kom (vad då, jag ringde ju faktiskt hela fem minuter innan och sa att jag var på väg). Vilket i och för sig är helt bortkastat på en person som jag, som ständigt trampar omkring bland barr, barkbitar, husspindlar och sågspån från veden. Ibland krattar jag fina mönster i skiten på golvet.
Men bara vid speciella tillfällen.
Om folk har städat hemma hos sig eller inte är av underordnad betydelse, jag är ju bara där för att snylta på kaffet liksom.
Efter att Nettan och jag avhandlat alla världsproblem och löst alla de existentiella frågorna gick vi vidare in på skvallret, vilket är ett aldrig sinande ämne som tar betydligt längre tid att avhandla än världsproblemen. Vi fick till slut avbryta och får fortsätta en annan dag. So much gossip, so little time.
Min tröja ser nu ut som en vit ryamatta, vilket är ett smärre mysterie eftersom Nettan hävdar med bestämdhet att hennes japanska spetsar minsann aldrig fäller.
Möjligen kan det vara så att jag snodde hennes sambos plats i soffan och att det är han som gör det. Om så är fallet, och av mängden hår jag skrapat från tröjan att döma, så misstänker jag att hans nästa googlande kommer innehålla frasen hair plugs.
Fridens!
Sachiko
december 31, 2011, at 10:30 e m Skrivet av Sachiko, december 31, 2011, at 10:30 e m Fast jag är egentligen inte här. Tekniken är ju så underbar att man kan ställa in när inläggen ska publiceras.
Kanske skrev jag rentav det här för en vecka sedan? Kanske skrev jag det…. imorgon?
När det här publiceras sitter jag förmodligen på min stol på Trattoria Meze och skakar av dumping för att jag fortfarande inte fattat att jag inte pallar en trerättersmiddag utan minst 2 timmars mellanrum mellan rätterna.
Eller också är jag mitt i en intensiv förhandling med kyparen om notan och propsar på att min hummer inte alls var någon hummer, eftersom den var minst 3 centimeter kortare än vad EU klassar som hummer (note to self: medtag tumstock). Rent krasst är den inte mer än en förvuxen räka med kromosomfel och man borde justera notan i enlighet med gällande räkpriser.
Eller också traskar jag just nu genom ett svinkallt (-6 grader sisådär) Norrköping på väg hem till syrran, för att fira tolvslaget med lite bubbel och gråta en skvätt till julspecialen av Downton Abbey. Förmodligen svär jag över att jag inte tog med mig termobyxor och Graningekängorna.
Det är vad jag kanske gör just nu.
Och året är snart slut.
Och det var ett ganska bra år, med mina mått mätt. Inte mer än fyra-fem personliga trauman, och bara sisådär 40 terapisessioner blev det. När man ser det på det sättet så har det varit ett rent förbannat bra år. Jag känner faktiskt inte att jag har behov av att ligga på golvet igen och gnöla ”2011, låt oss aldrig med göra om det”.
Så som jag gjorde 2007.
Fast då sa jag naturligtvis ”2007, låt oss aldrig göra om det”.
Ja, bara så att tidswarps-nördarna inte får spelet och börjar ställa en massa krångliga frågor, alltså. Det räcker med de diskussioner vi sannolikt kommer ha kring om jag skrev det här inlägget imorgon eller inte.
Hmm, om inte Maya-folket hade rätt och världen går under 2012 för då kommer det här kanske aldrig publiceras och det du läser nu är en paradox.
Det hade faktiskt underlättat en del.
Hellre jordens undergång än en evighetslång diskussion med teknikforumets experter tid-rums-förskjutningar.
Just saying.
Har känslan av att jag tagit upp detta komplexa ämne förr. Deja vu kallas det va? Eller kanske rentav, som den gode Pratchett säger; Reja Vu – känslan av att vi kommer hamna här igen. Det ligger lite i ämnets natur.
Moving on….
LISTAN…
Så om man ska summera lite vad som hänt under året…jag vete tusan varför man gör sånt, men jag vill inte stå utanför mängden. Här kommer därför listan på årets ankarpunkter, utan inbördes ordning *trumvirvel*:
1. Operationen – har tappat ca 45 kg sedan förra våren. En smärre sensation att dra på sig storlek Large istället för storlek 24-mannatält. Den största vinsten med operationen är dock att jag nu kan uppfylla min dröm om att äta måltider bestående av 2/3 bacon utan jag själv förvandlas till detsamma.
2. Jag fick den stora förmånen att hyra den underbara stugan på Sikudden och sade sedan upp min svindyra lägenhet i stan och flyttade ut permanent hit. Bästa valet på många år. 6 månaders översvämning tyckte jag, inledningsvis, var ett litet minus – men vad tusan gör det när man har en bra hyresvärd, dräglig hyra och dessutom fått tre nya krondiken/bäckar så att jag kommer kunna paddla forsränning till soptunnan? Helt klart värt ett halvårs gyttjebrottning. Det nya boendet är ett av årets högvattenmärken (hahahaha… jag är så hysteriskt rolig och vitsig att jag blir nästan impad själv).
3. Resor – det blev några stycken: Spanien, Italien, Österrike och Cypern. Tre snabbisar och en långis. Den sista resan (ni hör ju hur ödesmättat det där lät… kanske ska jag fundera ett varv till på Maya-folkets profetia och börja gräva en bunker) blev för lång och jag lärde mig ett och annat om mig själv. Att jag är en tunnis med stor hemlängtan t ex. Min bild av mig själv som macho-bruden som kan globe-trotta i flera år raserades brutalt. Jag har till och med gömt undan passet så jag inte ska hitta det igen. Ibland finns det fördelar med att ha Alzheimer light.
4. Fotograferande – mitt fotande har utvecklats lite och intresset har bara växt. Under året har jag tagit ca 50.000 bilder, varav ett par tusen av dem hamnat på bloggen. Jag har också (därav) blivit en ivrig konsument av externa hårddiskar, och är förmodligen ett tungt vägande skäl till att man införde privatkopieringsavgiften på USB-minnen, hårddiskar, DVD-skivor och andra lagringsmedia. Hela tiden skyllde man på The Pirate Bay och illegal nedladdning, men det var alltså jag som behövde plats för mina foton…
5. Plugget – jag blev antagen till Sveriges roligaste utbildning. Att jag inte kommer ha större chans till jobb än innan utbildningen är en bagatell i sammanhanget. I det här fallet är det resan och inte målet som gör att det är värt tiden och engagemanget. Den som har flest högskolepoäng och minst bankkonto när den dör, vinner.
6. Den där himmelska caffe latten jag drack på det icke-namngivna caféet i Venedig förtjänar en egen punkt. Det var ”Livet före och efter Latten”.
7. Jonnas och Marcus bröllop. Ett minne för livet (vackert, romantiskt och …alldeles underbart) och det omfattade även den godaste risotto jag ätit någonsin.
Vilket är ganska motsägelsefullt eftersom den innehöll 0% bacon och dessutom var helt vegetarisk. Inget kött alls. Jag är nog fortfarande halvt i chocktillstånd över det. Jag kommer över det till deras guldbröllop.
Kanske.
8. Sopsorteringen – jag rensade bort de sista energitjuvarna och fick balans mellan givande och tagande i mitt sociala liv. Jag är fortfarande högst asocial och försvinner ur sällskapslivet, ibland månader i sträck, men jag har varit mer social i år än vad jag varit sedan 2002. Kvar i vänkretsen är bara fina, vänliga, osjälviska människor och även om det är mest på Facebook vi håller kontakt (mitt fel, jag vet) så är jag glad och privilegierad att ha dem i mitt liv.
9. Den förrymda getabocken som stod i trädgården en morgon. Det blev årets handgemäng (horngemäng) och jag fick erkänna mig besegrad samt fly in i stugan och se genom köksfönstret när fanskapet käkade upp min sallad och klampade runt bland jordgubbarna. Det kommer jag sent glömma.
10. Vargarna. Härom råder delade meningar om huruvida det verkligen är vargar som stryker omkring i skogarna här, eller inte? Jag vet bara att det ylas titt som tätt och att jag övervägt att gräva en vargfälla på tomten. Den enda anledningen till att jag inte gjort det är att jag inte vill komma ut på morgonen och hitta en Kommandora i gropen.
Lärdomar under året
- Knip inte åt runt örat med plattången (det är den främsta och viktigaste lärdomen av dem alla).
- Mager matlagningsgrädde är djävulens påfund. En förlorad vattnig sås går inte att rädda ens med ett hekto smör. Använd vispgrädde från början och saken är biff.
- Blanda inte vin, starkcider, Pisang Ambon och päronkonjak i ett och samma glas. Speciellt inte vid tre på morgonen när man redan fått i sig mer än lagom mycket och Nettans son ska komma och skjutsa en hem. Jag kommer förmodligen få betala hans terapi. Det positiva är att han inte längre tror att jag är så gammal att jag, en lördagskväll, lägger mig vid nio efter en stilla kväll med té och syltkakor. Det har han lärt sig den hårda vägen.
- Jag är för gammal för att partaja.
- Gör egen flygfisk: Om man ställer böcklingröken på grillen i en halvtimme och sedan öppnar locket så får man ungefär samma effekt som vid thailändska nyåret. Brinnande, papperstunna, strömlinjeformade saker reser sig av värmevågorna och svävar iväg över himlen. Två timmars rensande av strömming åt helsike och man får avfrosta karrékotletterna om det ska bli någon middag.
Några av Årets Bästa Djurbilder
Bilder på djur som jag tagit till mitt hjärta. Vissa av dem finns i mitt liv och vissa har bara varit på besök.
 Maya: min kompis och följeslagare på mina fototurer, varje vecka. Det lilla hjärtat!  Doris tröttnade på att plocka blåbär och protesterade
 Stella vaktar dörren - ingen kommer in och ingen kommer ut  Min vackra tjej med de klotrunda ögonen  Mirre - familjens kelgris  Min kompis...när hon är på det humöret
 "Nej, Killian tycker inte om att bada" sa husse Henrik. Ja eller hur...Killian var mer i vattnet än ur.  Sigge - vann Veckans And  Doris tar det det lilla lugna Och med detta vill jag önska alla mina läsare ett
Gott nytt år och en God fortsättning!
Fridens!
Sachiko
december 22, 2011, at 10:07 e m Skrivet av Sachiko, december 22, 2011, at 10:07 e m Jag åkte ner en sväng till udden bara för att se hur det ser ut där på vintern. Den tunna isen som blygt lagt sig i vattenbrynet hade spolats upp och låg i små drivor. Isskivorna klirrande som bjällerklang när vågorna svepte stillsamt över dem.
Den långa sandiga halvmånen, som jag brukade gå på i somras, låg under vatten och stranden slutade abrupt ungefär 50 meter innan den ska sluta.
Jag längtade till sommaren när jag stod där och småhuttrade.
Inte en människa syntes till och det var svårt att tänka sig att detta är samma vik som för några månader sedan var en populär plats för soldyrkare, badade, båtägare och fiskefantaster.
Samt en småtokig fotograf som rände där jämt.
Vattnet var spegelblankt och allt var helt tyst. Inte minsta sus i buskarna eller måsar som skriade. Inga bilar på vägarna och inga jägare som knallade i skogen. Helt stilla.
Så jag tog givetvis tillfället i akt och stämde upp i högljudd wailande sång.
Vilket väckte upp en flock sovande änder på andra sidan vattnet och de gjorde sina sedvanliga flappety-flappety-flappety och var sedan luftburna och stack iväg till lugnare trakter.
Änder har ingen känsla för kultur alls.
På vägen hem möttes jag av ett vilddjur som skällde ut mig och morrade som besatt. En dvärgcollie med stort behov av anger management .
Ägaren fanns ingenstans, vad jag kunde se.
Eftersom mörkret började falla så hade jag ingen lust att stå där och glo, så jag tog risken att bli biten och knallade på. Jag kan nog bitas tillbaks, tänkte jag. Hunden gjorde ett framryck mot mig och jag gjorde detsamma. No Fear! Hade jag backat så hade den garanterat känt sig tuff och modig, men se den gubben går inte. Jag ger inga gratispoäng till någon.
Dessutom hade jag Graningekängorna med stålhätta så hade det blivit närkontakt så hade hunden fått en känga så han landade i Skenäs. Jag gillar ju hundar, men inte främmande hundar som visar tänderna och är beredda att gå till attack. Så jag stövlade på och hunden tvekade, övervägde oddsen, såg min bistra uppsyn, hörde klampet och lade sedan benen på ryggen och försvann upp på en kulle. Där stod den och skällde som en vettvilling, på tryggt avstånd.
1 – 0 till Sachiko.
”Din fegis!!” vrålade jag. ”Om du fortsätter skälla så där kommer du bli hes”
I samma sekund som jag sa det så fick hunden en hostattack och blev sedan tyst.
HA! 2 – 0.
Jag var på utmärkt humör när jag styrde hemmåt.
Fridens!
Sachiko
december 21, 2011, at 4:02 e m Skrivet av Sachiko, december 21, 2011, at 4:02 e m Man ger sig iväg när dagsljuset kommer och tror att nu ska man väl hinna med att både uträtta ärenden, gå ut med Maya och plåta lite innan det blir mörkt. Måste ju bekanta mig mer med mitt nya 50 mm objektiv. Som jag bara älskar! Problemet är ju att vi bara har dagsljus i en kvart.
Okej, jag kanske överdriver liiiite då. Men det kändes som om det var någon fipplade med en strömbrytare till solen idag för jag hann knappt se mycket ljus och då har jag varit ute hela dagen.
Vi begav oss ut på Vikbolandet. Där har de knappt någon snö alls, trots att det bara ligger ett par mil bort. Vikbolandet är alltså tvärs över viken i förhållande till där jag bor.
Hagarna var frusna och tunn tunn is låg över vattenpölarna, som gjorde det krasade under fötterna hela tiden och skorna blev leriga. Önskade jag inte tagit högklackade boots. *dumskalle*
Solen sken och lade ett vackert gulaktigt dis över nejden.
”>
”>
”>
Jag trodde i min enfald att Maya skulle uppskatta en lång skogspromenad. Tydligen hade jag glömt att hon inte gillar kyla och redan efter en kilometer ville hon tillbaka till bilen och vägrade sonika att gå längre.
Det vara bara att gå tillbaka igen. Mina tår hade vid det laget frusit till isbitar och stativet började kännas otympligt att bära på. Så jo, jag vor nog lite tacksam över att det inte blev någon långpromenad i alla fall.
När jag lämnat av Maya hemma så uträttade jag en del ärenden och begav mig sedan hemmåt. Så fort jag lämnade stan och åkte norrut kom snön tillbaka igen. Dimman låg tät över viken och markerna runtom. Helt sagolikt!
”>
”>
Fridens!
Sachiko
oktober 31, 2011, at 3:25 e m Skrivet av Sachiko, oktober 31, 2011, at 3:25 e m  Jag var ute med Maya idag, för sista gången tills i december. Det var skönt, soligt och varmt och löven prasslade under tassar och fötter. Maya var i högform och drog och sprang och var piggare än jag sett henne på flera månader. Härligt!
Vi var väl ute i ungefär 40 minuter och när jag skulle lämna henne så klappade jag henne länge och sa att nu dröjer det lång tid innan vi ses. Hon började gny och gnälla som jag aldrig hört förr. Det var så hjärtskärande att jag började nästan lipa.
Fasen, hon fattade vad jag sa. Jag svär.
Hon förstod att det var sista gången och att jag sa adjö.
Nackhåren stod rätt upp när jag stängde dörren och låste och hörde Maya gny alldeles förfärligt därinne.
Hon har aldrig gnytt så länge jag haft hand om henne, bara pipit lite när hon varit ivrig och sett genom bilrutan att vi är på väg ut i skogen. Men det har aldrig varit så här.
En liten tår i ögonvrån kom det allt.
På mig alltså.
Jag har bockat av halva att-göra-listan nu men det återstår rätt mycket ändå. Bara att fånga in katten och få in henne i kattburen kommer bli en projekt utan dess like. Jag borde ha på mig en rustning av 2 mm härdat stål för att undvika blodvite…
Är redan helt slut. Fattar inte hur jag ska orka åka in till stan en gång till idag? Till råga på allt måste jag göra flera stopp för att hämta tvätten, hämta papper och till sist lämna katten och en nyckel.
Jag vill bara lägga mig ner och dra täcker över huvudet och snarka i några timmar.
Det känns som oddsen är rätt stora att jag kommer slockna redan vid åtta ikväll. Sen ska jag upp vid halv fem och fixa (och vakna, framför allt vakna) och sen åker jag norrut mot huvudstaden.
För att sedan åka vidare.
Jag lovar att nåt kommer gå fel och mitt bagage hamnar i Bangladesh och jag själv hamnar i Libyen. Typ.
Bilderna är tagna med Kodak Easy Share Touch.
Fridens!
Sachiko
oktober 26, 2011, at 4:27 e m Skrivet av Sachiko, oktober 26, 2011, at 4:27 e m Det har blivit mycket djur idag. De är ju så himla bra sällskap när man är ur form, med sina roliga hyss och sällskapliga sätt. Att umgås med djur är ju faktiskt balsam för även den mest sargade själ. Tycker jag i alla fall.
Maya och jag gick en långpromenad bland virvlande höstlöv idag.
”>
”>
”>
Fridens!
Sachiko
oktober 4, 2011, at 6:43 e m Skrivet av Sachiko, oktober 4, 2011, at 6:43 e m Jag och Maya tog en långsväng ute vid Abborreberg idag. Jag hade med mig det lätta stativet till kameran och videokameran, vilket visade sig vara en dundertabbe för det blåste nåt förskräckligt ute vid havet. Mayas öron fladdrade i vinden och det yrde barr, löv och små kvistar överallt. Det lätta stativet skakade så videor och bilder blev suddiga och till slut flydde vi in i skogen, där det var i princip vindstilla.
Note to self: ta med tunga artilleriet nästa gång.
I löven fanns mycket spännande att nosa efter.
”>
Jag spelade in miljöbilder med videokameran och Maya tittade otåligt på mig som om ”Hörrö, ska vi inte gå nån gång? Eller sa vi stå här och glo hela dagen vavavavava?”. Ungefär som om det stoppat henne förut? Den Maya jag känner kunde mycket väl dra iväg på egna äventyr trots att jag ropade och lockade och pockade för att hon skulle komma med mig.
Något har hänt sedan hon löpte sist. Hon följer mig numera tätt tätt intill och vill inte hamna för långt ifrån och hon är inte ens lika ivrig att gå ut längre. Ibland får jag tjata på henne att komma upp ur sängen och följa med ut.
Hon kommer alltid frivilligt, även om det verkar lite segt ibland. Kanske är hon lite hösthängig som så många av oss blir vid den här tiden på året? Kanske har hon börjat se mig som en familjemedlem som hon inte vill tappa bort? Trots allt har jag ju varit hennes dagmatte/promenadsällskap i ett år nu. Och så många trevliga turer vi gjort i skog och mark! 
Hoppas det blir ett år till. Minst!
Fridens!
Sachiko
september 12, 2011, at 2:57 e m Skrivet av Sachiko, september 12, 2011, at 2:57 e m Så kom vi äntligen iväg ut i skogen. Fem tjejer, varav tre av oss på fyra ben. Det doftade våt mylla och höstlöv. Vilken underbar doft det är!
Syrran morrade när jag sa att vi skulle leta svamp. Hon gillar inte sånt, sa hon. Speciellt inte nu när hon har en trasig rygg.
När vi väl kom ut och kantareller, trumpetsvamp och trattisar dök upp överallt så kunde hon inte låta bli och för första gången sen vi var barn, såg jag henne gå lös som ett litet skogstroll och plocka svamp så mossan yrde. Så var det med den saken. Hon som inte gillar att plocka svamp, jo jo…. 
Hundarna var helt tokiga och sprang runt runt som de hade djävulen själv i baken. Jag slet loss en gren från en fallen trädstam och for baklänges med en duns i backen, när den lossnade. Det var nära att jag slog en bakåtkullerbytta, vilket med min fysik inte borde vara ens teoretisk möjligt. Syrran tjöt av skratt. Jag morrade och svor.
”>
”>
Bilen såg ut som den varit igenom två världskrig, helt täckt med lera och det matchande mina byxor och skor rätt bra.
Nu har jag bytt om och ska ner på stan för att växla pengar och köpa kattsand, samt se om tvätteriet hinner med mina jeans.
Det här är en bra dag!
Fridens!
Sachiko
augusti 17, 2011, at 9:24 e m Skrivet av Sachiko, augusti 17, 2011, at 9:24 e m Vi var ute en sväng och plåtade och rastade oss idag. Vår egen plats där vi alltid får vara ensamma och bara vara.
Ingen trafik och Maya slipper koppel. En hel timme satt vi på klipporna och stirrade ut över vattnet och svanfamiljen som sakta gled förbi.
Ett urval bilder från dagen. Klicka för att förstora och/eller tryck på Start för att starta bildspelet.
Fridens!
Sachiko
|
Copyright & Upphovsrätt
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
|
Senaste kommentarerna