Nu har jag tagit min först fiol-lektion. Jag har lärt mig montera bryggan och stämma fiolen. Just nu håller jag på och tragglar och försöker lära mig hur fasen man håller stråken så att man bara träffar en sträng i taget. Annars känns detta ganska bekant då strängarna håller precis samma uppsättning som på en elbas, och det har jag ju spelat i många år. Att hitta tonerna är också i princip samma, fast med mindre hals att fippla med. Och svårare. Och inte finns det några band att rätta sig efter heller.
Hur det låter än så länge? Om man säger så här…grannarna är nog jäkligt glada att jag flyttar om två veckor.
Oj oj oj! En person blev jättearg för att jag skrev ”Nu är den förbannade sommar’n här” som rubrik på ett inlägg igår. Jag kan naturligtvis inte förvänta mig att alla kan ha samma kassa musiksmak som jag och känna till Bengt Sändhs gamla låt ”Vals om sommaren” som inleds just med den frasen. Rubriken var menad som ett skämt och en påminnelse om denna ganska roliga låt, och den var definitivt inte menad att uppröra någon.
Så nu tycker jag att vi tar en Valium, lugnar ner oss en smula och kanske rentav lyssnar på låten i fråga. Den har ju dragspel och hela schabraket som hör en sommarlåt till.
Det kom in en hel del motiveringar till lotteriet om biljetterna till Marcus Birros & Wayne Husseys föreställning och det var svårt att välja. Helst vill jag ju ge biljetter till alla men det kan jag ju inte.
Två vinnare får två biljetter var och dessa är:
Per Hellqvist med motiveringen:
”Snubblade av en slump över ”Gods own medicine” då den kom 1986 och fastnade dirrekt för husseys fantastiska gitarrspel och ”above all the Mission”.
Har ständigt missat deras sverigebesök, men nu när den gamle hjälten dyker upp tillsammans med ytterligare en hjälte (med vad det verkar, i stort sett samma musikaliska influenser som jag) som jag följt sedan ”Frank” är det nog dags att ta sig i kragen.”
Anna Lorentzon med motiveringen:
”Marcus Birro. Hatad och hyllad. Kritiserad och älskad. Det är svårt att vara från Norrköping och inte vilja veta mer om denna mångfacetterade figur.
När jag var föräldrarledig googlade jag runt i jakt på intressanta bloggar. Jag hittade två bloggar som jag fortfarande läser; Sachiko och FinnJonna. Detta var i samband med att Marcus Birro och Johanna Koljonen gjorde entre i På Spåret (ett TV-program som i mitt hem är det självklara fredagsnöjet). Det visade sig med tiden att mina två favoritbloggar och min fredagsunderhållning hade mer gemensamt med varandra än jag visste från början
Men tillbaka till Marcus. Jag har en väldigt kulturfattig vardag. Antalet konserter, besök på museum och sedda filmer håller sig till ett minimum. Det är för lätt att skylla på barn. Min lillskrutt är väl egentligen inte anledningen till att jag och min partner inte kommer iväg på nåt. Men ändå… Bekvämligheten, ekorrhjulet och tröttheten tar över och vardagen blir rätt torftig. Jag (vi) skulle verkligen behöva ett avbrott. November har börjat och mitt mantra om morgnarna är ”livet vill mig inget ont, livet vill mig inget ont…”. Ändå är det rätt grått och trist. ”Att leva och dö som Joe Strummer” skulle vara en liten strimma av ljus. En chans att reflektera, fundera och hitta tillbaka till de större, viktiga frågorna.”
Ett stort grattis till er bägge!
Ni kommer bli kontaktade via mail med mer info om biljetterna så håll utkik i inboxen. Vi ses på föreställningen!
”>Det har varit en kulturdag som heter duga, för mig. Jag var ju och plåtade på utbudsdagen och såg en barnpjäs på Kulturkammaren, som heter ”Kloss” och baseras på temat ”Vilket är roligast? Bygga eller riva?”
Bilderna ska som sagt hamna på kammaren hemsida.
Sjukt roligt var det och jag skrattade högt flera gånger.
Så befriande knasigt och hämninglöst och jag älskade deras ljudeffekter. Jag fick lust att lägga mig på golvet och göra ”ryggrullningar” tillsammans med skådespelarna.
Med tanke på att föreställningen är för åldrarna 3 -6 år så bör jag nog ta upp det här med min terapeut.
Dagens andra kulturpunkt var ”Spectrum” i S:t Olaikyrkan.
Man hade ställt upp stolsrader framme vid altaret och vänt publiken upp mot stora kyrkorgeln. Det handade alltså om en musik- och ljuskonsert, med kyrkorgeln, elgitarr, sång och en helt makalös ljusshow. Med akustiken och rymden i kyrkan så blev det väldigt mäktigt.
Det spelades låtar av Sting, Eric Clapton, Björn Skifs, folkmusik, klassiskt mm. Jag lipade en skvätt i vanlig ordning och eftersom jag fått med mig syrran (som tack och lov lämnat sina vässade stickor hemma) så fick jag gott sällskap i grinandet.
Systrarna Blödig.
Men mest av allt njöt vi såklart och drog på munnen och hänfördes.
Jag har svårt att fatta att såna här arrangemang är gratis. Jag hade gärna betalat 50-100 kr för att se showen, och jag riktar min tacksamhet till S:t Olofs församling som hittar på så roliga och givande evenemang. Synd bara att folk tror att allt har med religion att göra och därför inte går till kyrkorna.
Jag har ännu Sinnesrokvällen färskt i minne och lever på det än.
Efter en sån här dag kan man inte annat än må jäkligt fint. Själen, ögonen och öronen har fått sitt av stimulans och det har funnits tid till reflektion och eftertanke och massor av skratt. På fredag ska jag på teater igen.
Fast för vuxna.
Ni vet ju hur mycket jag avskyr Håkan Hellströms musik, hans röst och hela konceptet. Just nu spelas det ytterligare en slagdänga med den falsksjungande kvasimusikanten på P3 och mitt gehör skriker ikapp (också i falsett) och ber mig stänga av eländet.
Jag röstar för en Håkan Hellström-fri radiokanal där man kan känna sig trygg och säker på att aldrig komma i kontakt med hans ähum… kompositioner.
Jag vill inte ens lyssna på samma kanal som hans fans.
Jag vill inte lyssna på samma kanal som någon som känner hans fans.
Nu har jag skrivit två långa inlägg som jag sedan förkastat, det ena om att vissa pappor inte verkar hitta sin roll i familjelivet och det andra om föräldrar som kallar sitt barn för ”ungen”. Det sistnämnda är något som stör mig lika mycket som när en man kallar sin sambo/hustru för ”kärringen/tanten” eller när kvinnan kallar mannen för ”karln”. Det låter så ovärdigt. Så 80-tal; smaklöshetens decennium.
Men detta är ju i ärlighetens namn inget att lägga flera spaltmeter på och jag begriper inte varför jag skrev inläggen till att börja med. Tur att jag inte publicerade dem.
Folk skulle ju kunna tro att jag hänger upp mig på fåniga detaljer.
Känner mig lika ambivalent som vädret. Ska det regna och åska eller vara strålande sol?
Nej jag tror vi tar en sång i stället….
Jag gillar den här tjejens musik och hoppas hon blir nåt stort.
Skrivet av Sachiko, november 7, 2009, at 11:29 e m
Tidigare ikväll verkade det som en bra idé att gå och hålla syrran sällskap på jobbet. Hon hade lurat i mig att det var tjejband som spelade. Varför är jag så lättlurad?
När jag gick dit hörde jag oljudet från två kvarters avstånd och det var då det sista av mitt gehör dog.
Väl inne på Kulturkammaren spelade band på två scener; metalscenen och rock/popscenen. Syrran jobbade i fiket vid rock/popscenen i konsertsalen och jag vet inte vad jag ska säga om det som strömmade ut PA-anläggningen… uselt är ett för milt uttryck. Gnisslande falskspel på gitarr kombinerat med en sångare som lät som en brölande älgkalv på LSD och dessutom till ackompanjemang av en kronisk rundgång.
Detta var dock ingenting jämfört med var som försiggick i Tortyrkammare 2 (alltså den andra konsertsalen). Jag har varit ett stort metal-fan i 20 år men detta övertygade mig om att jag aldrig mer kommer lyssna på hårdrock eller metal igen. Min öron ville krulla ihop sig och krypa in i skallen av oväsendet och den totala bristen på musikalitet. Under mitt besök var det tre metalband som hann spela och samtliga lät exakt likadant; som Rosa med galna kosjukan versus Jason med motorsåg. Låt dem gå loss på varandra och du har en hyfsad uppfattning om hur det lät. Jag är förvånad över att polisen inte tillkallades av grannarna för de måste ju hört slaktvrålen från sångarna som verkade växla mellan kastratsångare med magknip och jordbävningsmuller.
Som tur var så såldes det öronproppar i fiket (jag skämtar inte) och syrran proppade i mig varmkorv och kaffe så jag hade munnen full och inte kunde vråla åt ”musikerna” att gå av scenen. Ljudteknikern hade varit med sedan igår (34 ungdomsband under 2 dagar) och han satt och såg helt knäckt ut på sin skrangliga stol. Stackars jävel!
En kvart innan syrrans arbetspass tog slut skulle äntligen ett av banden sluta spela och jag jublade av glädje och tänkte att det skule bli skönt att vila öronen. Varför jublade jag? En tyst men munter steppdans hade räckt. Jublet uppmuntrande bandet att köra ett extranummer och jag kunde inte hjälpa det..jag skrek rätt ut av fasa.
Kände mig mycket gammal och trött när jag gick hemåt, i armkrok med herr Tinitus, och jag blev ännu tröttare av synen som mötte mig i köket.
Världen är och förblir ond.
Skrivet av Sachiko, oktober 19, 2009, at 10:04 e m
Har fått dagens gapskratt åt Simon och Tomas i programmet Sverigea fulaste hem. Ikväll slog grabbarna rekord, tror jag. Hemmet var fult innan de satte igång men när de var klara var det gräsligt avskyvärt. Ryser!
Blivit helt förälskad i en kille som heter Anton Björkenvall och som gör helt suverän musik med skönt sound. Han sjunger som James Blunt och spelar son Winnerbäck. Hans platta släpps den 21 oktober.
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
Det har varit en kulturdag som heter duga, för mig. Jag var ju och plåtade på utbudsdagen och såg en barnpjäs på Kulturkammaren, som heter ”Kloss” och baseras på temat ”Vilket är roligast? Bygga eller riva?”
Ljudteknikern hade varit med sedan igår (34 ungdomsband under 2 dagar) och han satt och såg helt knäckt ut på sin skrangliga stol. Stackars jävel!
Senaste kommentarerna