|
|
||
  |
oktober 19, 2009, at 10:04 e m Har fått dagens gapskratt åt Simon och Tomas i programmet Sverigea fulaste hem. Ikväll slog grabbarna rekord, tror jag. Hemmet var fult innan de satte igång men när de var klara var det gräsligt avskyvärt. Ryser! Blivit helt förälskad i en kille som heter Anton Björkenvall och som gör helt suverän musik med skönt sound. Han sjunger som James Blunt och spelar son Winnerbäck. Hans platta släpps den 21 oktober. En knasig bild till som jag tog ikväll.
september 26, 2009, at 10:32 e m Med dotter och syster har jag varit ute och flanerat i Kulturnattens Norrköping. Vi köpte böcker i en boklåda, kollade gallerier, designbutiker, konserter och utställningar över halva staden. Gatorna sjuder av liv och rörelse och glädjande nog var det väldigt lite fylla och mer glädjestämning och mys. Vi fikade på stadsbiblioteket och åt senare middag på Skafferiet. Musik fanns i varje gathörn och även om vi bara stannade en kort stund på varje ställe hann vi bara se en bråkdel av allt som fanns att tillgå ikväll.
Efter de senaste dagarnas händelser höll jag dottern inom armlängs avstånd hela tiden och jag har sagt till henne att hon helt enkelt får stå ut med med att jag är hyperorolig och vill hålla henne under uppsikt hela tiden. Hon är väldigt förstående beträffande min hysteri, tack och lov. Vi gick till konstmuseet och kollade en utställning med Edward Munchs grafiska tryck och jag sade till syrran att hoppa fram bakom ett hörn, in till nästa uställningsrum, och ropa ”Tadaaaaaa!”. Hon vägrade först men nyfiken som hon är gick hon in i nästa rum i alla fall och fann sig själv stå mitt framför ett sittande publik och avbryta en konstguide mitt i en föreläsning. Hahahahahaa! Syrran fick en chock och dök in bakom ett podium. Hukande gav hon mig fingret och mimade ”Fuck you!” till mig. Jag skrattade hysteriskt. Det var länge sedan jag såg syrran med en sån uppsyn. Mord i blicken, är en ganska träffande beskrivning. Jag blev väldigt förtjust i en tavla med en snöstorm. Det var något med ljusen och färgerna som gjorde att jag nästan kunde höra vindens vinande och känna lukten av snö. Jag tog ett kort på tavlan, fast man inte får. Är jag tungt kriminellt belastad nu? Stackars syrran hade skitont i fötterna så det var ganska plågsamt för henne att gå omkring ikväll och vi avslutade kvällen ganska tidigt innan fyllona tar över gatorna. september 3, 2009, at 7:17 f m Gårdagen blev ett riktigt maraton i kodknackande och när jag var klar för dagen var jag helt mosig i skallen. Jeanine var en värdig vinnare i SYTYCD och hon var min favorit i de tre sista avsnitten, även om Kayla är tekniskt skickligare och mer finslipad. Mitt ukulelespelande verkar skapa viss debatt både på bloggen och fejsbok. Det var väl nästan väntat; gitarrspelarna mot ukispelarna. Klart det ligger lite snobberi och prestige i det hela och var och en vill väl försvara ”sitt” instrument. Hahaha! Jag tycker varken det ena eller det andra eftersom jag haft gitarr också (bland massa andra instrument) men däremot tycker jag inte det är mesigt med ucke, som Lappen menar att det är. Kolla in Brittni (kallas för UkuleleBrit också) och sen kan uckis-moståndarna hålla klaffen. Hehehe! september 2, 2009, at 7:20 f m Efter en och en halv timme fick jag ge upp spelandet på min lilla rosa och gå och lägga mig. Jag hade då blåsor på fingrarna och hade fortfarande inte lyckats ta ett anständigt G-ackord. Nu imorse var fingrarna fortfarande ömma. Introt är lite segt men sen blir det kanon! Nu är klockan tio i sju på morgonen och det är dags att väcka grannarna med finstämd musik och sång. augusti 21, 2009, at 11:09 e m Gissa om livet leker och är gott att leva just nu. Trots regn och slask gav jag mig ut på stan och nu har festen verkligen börjat komma igång. Marknader, konserter, fester, uppträdanden och tivolin så långt man ser. Jag och syrran lyckades ta oss ner genom trängseln för att utföra två mycket viktiga uppdrag: 1. Köpa en lakritspolkagris åt syrran Syrran var noga med att hennes polkagris inte fick smaka mint och efter visst letande hittade vi en som var perfekt.
Syrran som inte direkt är den jazziga typen stod bredvid med tom blick och tittade längtansfullt ner i väskan där hennes polkagris låg och ropade ”Ät mig! Ät mig!”. När vi gick hem till mig kändes det om om jag fått jazzben och jag ville dansa hela vägen hem. Syrran sa att hon stått ut med oväsendet bara för att hon visste att det gjore mig så glad. Gulligt! Video från spelningen: augusti 20, 2009, at 11:33 e m När syrran agerade landsförrädare och rymde till Gotland utan mig så åkte hon dit med en polare och de umgicks med en hel del musikerfolk. Bland annat lärde hon känna Andes Schilling som är en tusenkonstnär och musikgeni. Idag spelar han tydligen mest på Visbys gator tillsammans med ett gäng andra herrar, bara för tt det är kul. Men, han har varit med i en massa musiksammanhang och jag hittade bland annat den här videon där han jazzar/jammar loss med en kompis och de leker med instrumenten så det bara…sjunger om det. Imorgon spelar min ”granne” Nisse Sandström nere i Knäppingsborg och jag vill absolut gå dit och kolla. jag har ju haft förmånen att bo bara ett stenkast ifrån honom och har varit på hans konserter och jazzkvällarna i hans trädgård. Han är ta mig tusan en legend. augusti 7, 2009, at 11:19 f m Syrran och jag har bestämt oss för att börja spela lite ihop..musik alltså. Eftersom jag är less på gitarr, bas, synth och allt som jag spelat förr genom åren så föreslog jag ukulele eftersom det är ett roande, lättsamt och lättspelat instrument. Dessutom älskar jag ljudet. Ingen förväntar sig en virtuos på ukulele och därför blir det alltid en positiv överraksning för dem som lyssnar när det visar sig att man faktiskt kan få till ett jäkla skönt ljud på den lilla miniguran. Helst i kombination med jamiacanska trummor, men det är väl en smula överkurs i det här fallet. Om vi lyckas få ihop nån låt (på Kuckulele, som dottern sa när hon var liten) så får vi väl göra ett framträdande på YouTUbe som den här killen i videon. juli 16, 2009, at 1:13 f m Okej nu är jag äntligen hemma, fötterna värker och ryggen gnisslar. Det blev en lång men mycket givande dag på en av de vackraste platserna på jorden. Ja..om man tycker om gamla byggnader och förnimmelse av svunna tider, vill säga. Regna Hembygdsgård! Okej, innan ni nu bestämmer er för att jag är gammal och mossig vill jag bara säga att sådant får mig att tänka på, och återuppleva, minnen från filmer som jag älskade när jag var barn; Emil i Lönneberga, Bullerbyn m fl. Det gör mig lite orolig att sådana byggnader ska försvinna och att de bara ska kunna ses på film, och inte upplevas i verkligheten. Anledningen till att jag var på Regna Hembygdsgård var dock inte för att glo på gamla timmerhus, utan för att hjälpa mina vänner på Regnagården med en konsert. Artisten som uppträdde var ingen mindre än Sven-Bertil Taube och jag hjälpte till där jag behövdes; bre mackor, koka korv, servera artisterna osv. Mycket trivsamt uppdrag. Det såg ut som det skulle bli katastrof, för en timme innan konserten började det spöregna och storma och lamporna blinkade betänkligt. Förmodligen åskväder i faggorna. Jag tror att det dåliga vädret fick många att stanna hemma ikväll, vilket är synd eftersom det sprack upp och till andra framträdandet så kom solen fram igen och lade en nästan magisk dimma precis ovanför marken….. som passade väl in till låtar Så länge skutan kan gå (som jag älskar) och de klassiska låtarna av Evert Taube.
Ungefär 400 personer hade samlats för att se legenden och jag blev väldit glad åt att se Kurtan spela piano. Han mötte mig varje lördagsmorgon i Gomorron Sverige när jag vara barn. Han var dessutom en himla trevlig prick och en riktigt ”mysgubbe” som hade lätt till skratt. Han vara ute och pratade med mig i köket och vi talades vid en liten stund i logen. Här är ett smakprov av kvällens konsert.
Eftersom ni nu sitter och undrar vem Kurtan är och hur tusan Sven-Bertil såg ut med blåslaget ansikte så kommer här en bild. Man ska inte gotta sig andras olycka, och jag hoppas att ni (liksom jag) tycker Taube är heroisk som gjorde två timmars framträdande med den smärtan. Mest vill jag visa bilden för att Kurtan än med.
Även om jag inte spelar Taube eller liknande musik i min stereo hemma så är det ändå en viktig bit kulturarv som jag är glad över att få ha tagit del av ikväll. Det känns som om visan är på väg bort för att falla i glömska och istället ersätts med samplad digital massproduktion. Tur vi har Lars Winnerbäck ändå. Då finns fortfarande hopp om att lite ”riktig musik” kommer leva vidare, om än i nyare tappning. juli 11, 2009, at 11:14 f m År 2007 utsågs världens sämsta låttexter av BBC 6 Music. Undrar om det tillkommit något ännu sämre sedan dess? Hur som helst flinade jag lite när jag läste listan och skämdes över att jag inte tidigare uppmärksammat vad de faktiskt sjunger om. Nu känns det lite pinsamt. Des’rees hit ”Life” från 1990 är utsedd till världens sämsta låttext genom tiderna av BBC 6 Music, rapporterar NME. Spökrädda Des’rees låttext ”I don’t want to see a ghost/It’s the sight I fear most/I’d rather have a piece of toast/Watch the evening news” röstades fram av kanalens lyssnare. På andra plats kom Snap med ”Rhythm is a dancer” med det magstarka uttalandet ”I’m serious as cancer when I say rhythm is a dancer”. Tredjeplatsen knep Razorlight med låten ”Somewhere else” som innehåller rapporten ”And I met a girl/She asked me my name/I told her what it was”. ****************************************************************** Sämsta låten då?Kjell Höglunds ”Genesarets sjö” blev utsedd av P3 till sämsta svenska låt genom tiderna. Stackars Kjell, han tyckte nog det var en jättebra låt han skrev. Vad tycker ni? juli 5, 2009, at 2:36 e m Jag hamnade på Regnagården igår kväll och fotade och filmade en hel del under Ted Åströms framträdande ”Från Olyckan till Johnny Cash”. Jag såg hans Johnny Cash show förra året så det var kul att se ett nytt upplägg med gamla godingar som man kände igen. Publiken jublade åt Suntripkostymen. Underbart att han sparat den och t-shirten! Showen hade faktiskt premiär och var helt ny och jag fick se en ny sida av Ted som jag inte kände till. Vi fick även höra hans egna låtar med en hel del humor och underfundiga texter. Publiken verkade nöjd och glad (byns usual suspects var lite överförfriskade..som vanligt) och efter framträdandet var det många som ville fotograferas med Ted. Jag undrar lite förstrött hur det känns att bli fotograferad där man står och håller om packade bondläppar och halvhysteriska gapiga brudar som man inte känner? Lite bilder… det är inte kameran det är fel på. Han är så brun och kom hem från Mallis i förrgår.
Vi hade ett långt samtal om livet, karriären och allmän livsfilosofi, och hans intellekt framgår inte i den massmediala bilden och jag inser att jag själv haft en ganska sned bild av honom som lite ”småbuskis”. Den uppfattningen har jag fått revidera helt. Återkommer med lite videoklipp från kvällen igår. |
 
|
|
Copyright © 2012 Sachiko's Fotoblogg – mellan himmel och helvete. - All Rights Reserved |
||
Senaste kommentarerna