Det var väl då ett jäkla hallå kring Obamas uttalande om att han tycker det är okej med homoäktenskap. En del människor rasar, som USAs mossiga vice president exempelvis, medan andra tycker att ”Ja, jo, det är ju bra att Obama är gay-okay. Ett steg i rätt riktning”.
Min främsta fundering kring det hela är hur långt efter i evolutionen USA är egentligen, som anser det vara progressivt och lite kontroversiellt att acceptera homoäktenskap? Lever vi på 80-talet?
Hade vi inte den debatten för typ tio år sedan i gamla Svea och några beslutsfattare bestämde sig äntligen för att homosexuella också är människor och inte ska sättas i samma fack som snigeln på ögat? På en tänkt civlisationsstege har det bara gått nån minut sedan beslutet fattades om kvinnlig rösträtt. Faktiskt. Fem sekunder sedan homosexuella fick ingå äktenskap/partnerskap i Sverige. Det är pinsamt.
Sedan har vi då USA. ”Civlisationens vagga”.
Det är tydligen inte bara min måndag som försvunnit spårlöst ur minnet och kalendern, tydligen har över ett decennie gått jänkarna spårlöst förbi.
Det känns lite halvdant hela skiten.Inte bara i USA utan överallt (här vägrar jag använda ordet globalt eftersom det kan få folk att tro att jag är politiskt engagerad på riktigt).Kan vi inte bestämma oss för om vi ska vara civiliserade eller inte? iPhone eller knölpåk? Hur jäkla svårt ska det vara?
Nej, jag ska inte tjata om jämlikhet, rättvisa och alla människors lika värde, det är en diskussion som är så uttjatad att vi behöver ett nytt ord för det. Alla vet svaret.
Allt jag säger är att det skulle vara så mycket enklare för alla om alla får leka i samma sandlåda och vissa slipper bli förpassade till kattlådan eller stå utanför och hoppas på att få leka i timglassanden med de andra barnen. Att diskussionen om homoäktenskap ens behöver existera är banne mig inte civiliserat, det är en fet släng av apstadie. Att det ens benäms homoäktenskap är galet på så många plan att vi behöver kalla in en farkost á la Star Treks Enterprise för att ens kunna nå till takvåningen. Äktenskap är väl äktenskap? I en värld av ”hen” känns kategorisering av det här slaget så bakvänt jag inte ens vet var jag ska börja argumentera.
Så jag låter bli.
Mitt medelande till Obama är därför: ”It was about fucking time!”.
Ja ja, det var bara en liten reflektion som dök upp medan jag var ute med vovve och inte hade nåt vettigare för mig än att lyssna på dagens nyheter.
Inte nyttigt.
Man bli bara förbannad och engagerad och vill få till förändringar.
Och sånt kan ju aldrig vara bra.
Jag var så himla trött igår att jag inte orkade läsa en enda rad i min bok utan låg bara och stirrade tomt ut i luften med halvöppen mun och en sträng dregel som rann ur mungipan. Sara, som älskar zombier i alla dess former, hade varit stolt över mig.
Jag hade bara sovit tre-fyra timmar de senaste tre nätterna så det blev väl någon slags kortslutning.
Inte konstigt då att jag sovit tio timmar i sträck inatt. Så underbart att få vakna för egen maskin utan att väckarklockan brölar i örat! Jag har till och med återtagit normal ansiktsfärg och slipper pudra över det där askgråa och svarta under ögonen.
Lyckan varade dock bara tills jag fick syn på tulpanerna som stod och hånlog åt mig och liksom skickade ut meddelandet ”Nå, hur ska du göra med dejtandet?!” Panik!
Vill inte tänka på det.
Nettan ringde igår och frågade argt:
”Och varför har jag inte fått höra om denna mansperson som uppvaktar dig?! Jag menar jag ska ju ändå föreställa din BFF! Vavavava?!”
”Jag visste ju inte ens om det själv förrän för en timme sedan” försvarade jag mig.
”Precis! En HEL timme!” sa hon. ”En. Hel. Timme!”
Ooops! Jag tappade visst några poäng på BFF-skalan där. Jag får kompensera det i helgen när vi ses. Bakverk med choklad i brukar väga upp det mesta.
Ja, vad ska jag göra med den här tulpan-karusellen?
Ska man se rent krasst på det så är det nog ingen idé att jag ens överväger det, för känner man inte spontan glädje vid tanken att dejta, utan istället lite småångest, så ska man nog inte pyssla med sånt. Jag har inte bestämt mig än, men det lutar åt att jag skiter i hela skiten och går på ursprungsplanen: singelliv är bäst, roligast och framför allt bekvämast.
Och jag slipper sitta på middag och hålla in magen i alldeles för tajta kläder.
Och jag slipper sträcka på halsen för att inte dubbelhakan ska synas.
Och jag slipper sitta med ansiktet i halvprofil för att visa min mest fördelaktiga sida och svara på märkliga frågor om jag har nackspärr eller om jag helt enkelt är oförmögen att se folk rakt i ansiktet?
Ja ni ser ju..hur jäkla jobbigt som helst att dejta.
Jag får se om jag ändrar mig efter att jag druckit hela den här kannan med kaffe och piggnat till.
Jag har misstänkt det en tid, men inte kunnat säga säkert. Det finns en man som hör av sig rätt ofta och som är så gullig, charmig och snäll mot mig men jag har inte vetat vilka avsikter han har?
Nu är jag helt säker för det kom ett stort fång med tulpaner i olika rosa nyanser. Wow! Någon som vet både vilken som är min älsklingsblomma och älsklingsfärg.
Med buketten kom också ett kort med en mycket tydlig kärleksförklaring. Nästan övertydlig. Undrar vad tjejen i blomsteraffären tänkte när hon tog emot blomsterbudsordern och fick skriva kortet?
Jag måste sätta mig och fundera över om jag faktiskt kan tänka mig att dejta igen? Det är något jag inte ens övervägt utan uteslutit helt ur mitt liv tills för någon vecka sedan, då jag inte längre sa ”Absolut inte! Aldrig i helsike!” utan ”Nja, jag vet inte…?” med ett litet subtilt frågetecken på slutet. Det kom som en chock även för mig att jag sa så.
Dottern sa till mig i förra veckan:
”Du har två år kvar till 40 och du håller liksom på att runna out of options, mamma” (vilket jäkla svengelskt uttryck).
”’Running out of options’ heter det. Vad då, förresten? Menar du att jag är gammal?!” utropade jag.
”Nej , jag ..jag menar…jo.” blev svaret.
”Vet hut unge! Det finns många mil kvar i de här benen ska jag be att få tala…” och här började jag bli ordentligt upprörd.
”Jag bara säger att åren trillar på och snart är du pansjo och sen är det slut liksom. Jag vill bara inte att du ska sitta och vara ensam när du är för rynkig och ful för att få någon, och ångra att du inte högg någon när du fortfarande såg sny….hmm vettig ut” sa hon.
”Jesusfuckingchrist! Är det sånt här du sitter och funderar om på dagarna när du egentligen ska plugga? Jag tycker att du ska runna iväg och öva lite mer på din engelska, det är vad jag tycker” sa jag argt.
”Ja det ska jag faktiskt göra, men tänk på det jag sa” sa hon förmanande. ”Åren går fort och har man åderbråck och är tandlös är utbudet ganska litet”.
”Hallå? Vem är du och kan jag få prata med min dotter?” sa jag och skrattade lite.
”Ja, passa på att skratta du, för snart kommer du inte tordas skratta med risk för att visa en tandlös mun” sa hon.
Vi lade på. Jag vet inte vad ungarna lär sig i skolan nu för tiden men det här med tandhygien och tandproteser har de tydligen inte hört talas om? Dessutom är det ju skitlång tid tills jag blir tandlös. Just det…ingeting att bry sig om. Vad vet en femtonåring, förresten?
Fast jag låg och skruvade extra länge på mig den kvällen. Inte för att jag funderade på att kasta mig om halsen på första bästa man som vill ha mig, utan över det där med åldrandet; rynkor, tandlöshet och allmänt förfall.
Så där har ni orsaken till att jag tokhandlade idag.
Kan det då vara en slump att just samma dag jag köper antirynkkrämer och ansiktsmasker för fyrsiffriga belopp så kommer en enorm bukett med tulpaner och en kärlekshälsning? Eller är det ytterligare ett bevis på att gudarna har lika taskig känsla för ironi som vi?
Nu: ut och fotografera en flock med sångsvanar som just landade vid stranden. Nåt måste jag göra för att slippa tänka på hur jag ska göra med ”saker och ting”…*stora skälvan*
Skrivet av Sachiko, februari 29, 2012, at 7:05 e m
Det gick åt skogen med frieriet:
Jag får helt enkelt satsa allt på nästa skottår och fram tills dess köra med subliminal nedbrytning tills hans försvar och självbevarelsedrift är bortblåsta.
Det är det jag alltid har sagt; män är experter på att skapa merjobb.
Leta upp ett nytt stackars offer? Aldrig! Nu har det blivit en principsak.
Skrivet av Sachiko, december 29, 2011, at 12:02 f m
Behöver hjälp med en grej av er män/killar som läser detta.
Just nu finns det någon i min närhet som ”gillar” någon men inte vet om hennes känslor är besvarade. Hon är för blyg för att fråga honom och han är svårtolkad. Eller är han det? Är män sådana att de visar vad de tycker och känner inför en kvinna eller ni lika blyga som många av oss kvinnor? Eller som den här väninnan som nu har pirr i magen men undrar och undrar om han är intresserad? Men törs inte fråga,
Än så länge har de varit ute några gånger och har träffats och promenerat och fikat och så, i föera veckor, men kan har inte visat några tecken på intresse mer än som kompis. Ändå vill han fortsätta träffas och umgås och gå på fest osv. Ska man tolka det som att han not so into her?
Vi snackar alltså potentiell flickvän här, inget jäkla krogragg, utan när man är genuint intresserad av någon och vill dejta på riktigt och kanske bygga upp en framtid tilsammans vartefter tiden går och förhållandet blir mer definierat.
Jag är ju själv kass på att ge sådana råd eftersom jag dels inte dejtar (Har inte gjort på snart 4 år) och dessutom så har jag haft sån tur att när nåt av mina ex blivit intresserad av mig har de sagt det rakt ut redan på första eller andra dejten. Eller genom ett blomsterbud (jag smälter för röda långskaftade rosor och parfym). Jag minns särskilt en underbar man, Christer, som svepte upp mig i famnen (det var andra dejten) och gav mig en lång mjuk och väldigt passionerad kyss. Helt utan förvarning. Och jag ville det, ville det så mycket, hade längtat efter det redan sedan första dejten. Det var nog ett sånt episkt moment i min liv att fiolmusik borde ha börjat spelas i bakgrunden.
Men han ville inte ta förhållandet längre än att leva särbo och ses någon gång i veckan och efter 6 månader tröttnade jag och tackade för kaffet. Men han var en fin man. Vi ville bara inte samma sak. En sak kan jag dock säga, och det vara att han inte var svårtolkad alls.
Jag är en sån som gifter sig, jag gör inga halvmesyrer och tänker definitivt inte vara någons flickvän vid snart 40 år ålder. Det låter för barnsligt och ovärdigt. Så 1995.
Ibland saknar jag dejtingen, den där okända marken, de nya mötena. Men samtidigt är jag fulländad i talangen att vara singel och det ska till en väldigtspeciell människa för att ens få mig att överväga ett förhålande igen. Jag tror faktiskt inte att hon eller hans finns som kan stå ut med mig.
Men åter till den här med män och deras signaler. Jag vet att det här är något som många kvinnor undrar över, så det vore jättekul om ni manliga läsare kunde ge en kommentar.
Är ni pang på rödbetan och säger som det är: ”Jag gillar dig, känner du likadant?” eller kollar ni läget och försöker läsa signaler först? Går ni som katten kring het gröt? Vore jätteglad om ni svarade.
Skrivet av Sachiko, december 26, 2011, at 6:13 e m
Jag höll på och fixade med disken när syrran ringde. Efter de vanliga inledande fraserna så förväntade jag mig att hon skulle klämma fram med sitt ärende, men hon pratade om ditt och datt och bland annat att nya brödrosten funkade bra (julklapp från mig). Det var ungefär här här jag började fatta misstankar.
”Brödrosten funkar bra?! Vad är det för jäkla samtalsämne? Du hade inget egentligt ärende va?” sa jag.
”Vad då?” sa syrran och blev genast vaksam. ”Måste man ha ett ärende för att ringa till sin syster, vavava? Kan man inte bara ringa och vara trevlig?”
”Du har aldrig någonsin ringt ’bara för att vara trevlig’ förut. Vad är det du försöker undvika? Använder du mig som ursäkt för att slippa plugga, va?” sa jag och fick det att låta mer som påståenden än frågor.
Fem sekunders talande tystnad.
”Jag har en inlämningsuppgift om Versailles-fördraget….ju! Jag behöver en paus.” gnölade hon.
”HA! Jag visste det!”
”Versailles-fördraget var ju det som…..” började hon och fick den där m,aniska tonen som hon jämt får när det handlar om gamla kungar, slag och historiska förvecklingar.
”Hallå!? Stopp! Ring inte mig för att prata om Versailles-fördraget, jag somnar genom halva första meningen. I’m sleeping and walking!”
”Men det är väl intressant och spännan….?”
”Om det är så intressant, varför ringer du då mig för att slippa läsa om det?” sa jag triumferande. ”Då borde du ju sitta med näsan tryckt mot boksidorna och inte vilja slösa en sekund på nåt annat”.
”Okej då, vi pratar om nåt annat då…” sa syrran trumpet.
”Som vad då?” undrade jag.
”Jag vet inte” mumlade hon.
Tystnad.
”Vad gör du då?” frågade hon till slut.
”Diskar”
”Jaha, nä det är ju inte så intressant att prata om heller….”
”Nä”.
Tystnad.
”Är du säker på att du inte vill höra om Versaille-fördr…?”
”JA! Helt säker.”
”Okej, men då ska du väl få återgå till din disk då” mumlade syrran.
”Ja jag tror jag gör det. Lycka till med plugget nu!” sa jag lättat.
”Tack!” sa hon och lät lite gladare. ”Jag kanske ringer lite senare, okej?”.
”Gör det” sa jag glatt, stängde av telefonen och vidarekopplade alla samtal direkt till röstbrevlådan.
Nu: Assassin’s Creed Revelations och en påse salta patroner.
Skrivet av Sachiko, september 19, 2011, at 11:23 f m
Jag är hemma igen, fast ändå inte. Är i Jonnas och Marcus lägenheten igen och har sovit här inatt. Vad underbart att slippa bli sparkad på av syrran hela natten! Haha!
Jag sov till halv elva och det var välbehövligt för det har varit si och så med sömnen under resan. Jag har massor med bilder från bröllopet men jag måste redigera dem i den stationära datorn för att de ska bli tipp-topp, då skärmen på laptopen inte är kalibrerad för sånt här.
Plus att jag omöjligtvis kan lägga över 1500 RAW-bilder på alptoppen utan att fylla hårddisken.
Men här kommer i alla fall några smakprov från bröllopet.
Det kom ett inbjudningskort. Jo, fast jag hade ju redan blivit inbjuden muntligen och redan tackat ja.
Men nu antar jag att det är okej att berätta att bröllopet jag ska på i Venedig, är finaste Jonnas och Marcus bröllop.
Ska bli så himla härligt och roligt och jag måste komma ihåg att köpa vattenfast mascara eftersom jag (i vanlig ordning) kommer grina floder. Med två kreativa människor som Jonna och Marcus kommer detta bröllop säkerligen bli väldigt väldigt vackert. Börjar nästan lipa av att bara tänka på vackra Jonna i brudklänning, Marcus i finkostymen och lilla Milo och Mimmi i sötaste finkläderna.
Jag är verkligen helt såld på romantik. Igår satt jag och grät som en tok åt ett avsnitt av TV-serien Emma, trots att jag sett det fem gånger förut. Så ja, ni fattar ju hur detta kommer att bli.
Jag är bekymrad över dress coden: festfin… och undrar oroligt över vilken storlek jag kommer ha vid den tidpunkten och om ens ordet ”fin” kommer vara förenligt med min korpulenta lekamen? Jag har tappat 3 storlekar redan men att tappa 3 storlekar till på två månader, vore nog att hoppas på för mycket. Men jag vill! Korsetter och gördlar hitåt tack!
Sedan har vi problem nummer två; bröllopspresenten! Vad köpa? Tips emottages tacksamt!
Önskar att de kunde göra en sån där lista som jänkarna är så förtjusta i, så man bara kan gå till butiken och kryssa för, betala och plocka med sig något som jag vet att brudparet verkligen vill ha.
Dessutom måste jag skaffa en kameraväska som passar in i bröllopssammanhang och som inte får mig att se ut som om jag vore en krigsfotograf i Irak.
Fick ett mail från ett gammal ex. Sånt är aldrig bra.
I synnerhet när det kommer från ett ex som självbelåtet och helt desillusionerat kallar sig själv Orgasmexpressen, på nätet. Sådana smeknamn borde komma med en förtydligande varningtext för de kvinnor som eventuellt tror att det innebär någon form av hantverksskicklighet i …ähum …vågrätt läge. ”Expressen”, i detta fall, syftar snarare till herrns eget klimax och med vilken hastighet detta uppnås.
Och det bjuds inte på påtår heller.
Möjligen kan tåg-analogin ha vissa beröringpunkter med verkligheten eftersom man mycket väl kan uppleva att man just blivit överkörd av ett skenande ånglok, innan man ens fattade vad som hände. Då är det en välsignelse att pinan är kortare än vad Magnus Uggla kan dikta ihop.
Jag vet inte vilket som är värst? Själva utförandet eller det där förväntansfulla ansiktsuttrycket efteråt, som man ser hos hundar ibland. Ni vet, det där ”Har jag varit duktig nu?”- utrrycket.
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
Senaste kommentarerna