Jag har pratat om det här förr, men det är aktuellt för mig igen. Just nu. Efter ytterligare en vansinnigt hemsk natt med alldeles för många tankar. Att skriva om det är terapeutiskt för mig. Ni läser om ni orkar och vill.
Världen är inte vacker idag. Inte min i alla fall.

”Nej, du kan inte bli journlist för det krävs så höga betyg och är så stor konkurrens att komma in på journalistutbildningen” sa mina föräldrar till mig när jag delgav dem mina framtidsdrömmar.
Jag var 11 år.
Det liksom satte tonen för hur man skulle välja i framtiden och hur man skulle värdera sig själv. Tro inte att du är något eller är bättre än någon annan.  Att lyckas knipa de åtrådvärda plaserna är för dem som är duktiga, inte för dig.
Det hade inte kunnat göra mer ont om de så ställt sig och stampat på mig.
Ändå var jag den i av oss barn (jag, kusin och min lillasyster var ”barnen” i släkten) som fick mest beröm för det jag gjorde och då i synnerhet för mitt tecknande och målande.  Det var visserligen beröm men samtidigt höjdes det varnande fingret om att jag inte skulle tro att det var mer än en gullig liten hobbytalang och inget som jag skulle kunna leva på.

Nej, istället skulle vi barn sikta på ett ”vanligt” jobb där ospeciella människor som vi barn var, hade en rimlig chans att få en plats.  Jag begrep aldrig vad de där vanliga jobben var för något?  För samtidigt som vi inte skulle sikta högt så skulle det vara en skam om vi stod vid ett löpande band.  Hur absurt och sjukt är inte det, på en skala?
Jag skolkade en hel del när jag var 16 år. Det var efter skillsmässan mellan mina föräldrar och monstret var äntligen ute ur våra liv. Det var slut med fyllan, bråken, slagsmålen, mordhoten, våldtäkterna, tafsandet och den ständiga psykiska terrorn.  Farsan var ute ur huset.
Jag var mentalt slut och efterverkningarna av 15 års ständig vaksamhet tog till slut ut sin rätt.  Lite som när chocken kommer en stund efter att man varit med om en hemsk olycka, där man lika gärna kunde strukit med men klarade sig undan i sista sekund.  Det enda jag ville var att ligga i sängen och sova.
Ta igen alla nätter av störd sömn då fanskapet kom in i mitt rum om nätterna eller höll alla vakna genom att spöa upp mamma.
Jag sticker inte under stol med att jag hoppas att nästa hjärtinfarkt är den som ska ta honom av daga.  Han är ond och bidrar bara till det som är fult och otäckt här i världen.

När jag skolkade sa min mamma att jag skulle hamna vid löpande bandet på en fabrik om jag inte skärpte mig.  Men var inte löpande bandet ett vanligt jobb? Hon sa det som om det vore en förbannelse, ett öknamn. Nästan spottade ut ordet.
Fabriksarbetare.
Än idag fattar jag inte hur hon menade eller vad hon menade?
Mormor och morfar jobbade bägge två på fabriker och de klarade sig igenom världskrigen och skapade sig en dräglig plats i tillvaron. Var de sämre än någon annan?  Tvärtom tycker jag nog att mormor och morfar var bättre folk än de flesta andra jag mött.  Definitivt bättre än mina föräldrar.

Kanske är det lite av allt det här indoktrinerade ”tro inte att du är nåt” som sitter kvar och som stoppar mig innan jag når målet med mina framtidsplaner? Att tvivlet på min egen förmåga tar överhanden just när jag börjar se mållinjen och jag lägger ned projektet så jag slipper besvikelsen, ifall jag inte klarar hela sista vägen fram.  Det sitter djupare rotat än vad jag vill erkänna.  Men jag ska, SKA, inte ge upp.  Jag har ett mål och det ska jag nå i min egen takt. Ingen ska få säga till mig  att jag ska ge upp innan jag ens försökt och om någon gör det så kommer jag inte att lyssna.
Jag tar ingen mer skit nu. Jag vill inte se livet rinna genom fingrarna som sand.

Tack kära föräldrar, för den sunda och trygga uppfostran och barndom vi fick och för att vi barn fick känna att vi duger som vi är.

Nu har det hänt igen! En vän har blivit misshandlad av sin sambo. Det är inte första gången.
Den här gången hade han sparkat och slagit henne och ryckt en stor hårtest så svålen tittar fram. Hon flydde till sina föräldrar inatt, som bor i andra landsändan och det jävla dåren till karl håller som bäst på och telefonterroriserar dem.
Våld föder våld, jag vet, men jag får god lust att åka och spöa skiten ur honom eftersom våld verkar vara det enda språk han förstår. Samtidigt vill jag skaka om henne och ropa att hon ska lämna honom en gång för alla, för det kommer inte bli bättre. Hur många gånger ska man behöva säga det innan det går in? En man/kvinna som slår slutar inte av sig självt. Det kommer bara bli värre, råare och brutalare.

Dessa destruktiva förhållanden….ja  jag vet att jag sa till henne, förra gången hon lämnade honom efter att ha blivit misshandlad, att det är hennes val att gå tillbaka och då får hon skylla sig lite själv för hon kan faktiskt ändra på situationen. Vår vänskap går alltmer ut på att jag ska trösta och hon få beklaga sig och återigen göra korkade val. Jag vill inte att hennes taskiga förhållande ska bli en energitjuv i mitt liv.
Jag sa för länge sen att jag inte kommer orka stötta eller lyssna länge till, eftersom hon försätter sig i den riskfyllda situation gång på gång.  Men jag lyssnade och stöttade ändå.

Hennes val= hennes problem. Så enkelt borde det vara, tycker man, men det känns så fel att säga något sådant när situationen väl uppstår. Igen.
Och igen.

/*trött*

Jag vill bara besvara en del kommentarer och mail jag fått under de sista året beträffande inläggen om män som slår och sociopater. Om du vill läsa inläggen så  finns de här:

Inlägg 1

Inlägg 2

Jag vill understryka att inläggen inte handlar om att definiera sociopater eller personer med antisociala störningar eller psykotiska drag. Inläggen handlar hur man kan göra sig fri från en man som slår och vad man troligen kan förvänta sig. Det var i alla fall avsikten.
Det finns lika många varianter av störningar som det finns störda personer och alla beter sig inte på samma sätt.

Någon har reagerat på att jag använt ordet sociopat och menar att det är ett förlegat uttryck. Sista gången jag hörde uttrycket användas in psykiatrin var år 2007 så så himla förlegat kan det inte vara.
Min psykoterapeut var det som satte den etiketten på den man som misshandlat och förföljt mig. Hon satte även den etiketten på min far.  Eftersom hon är en av Sveriges främsta experter inom just det här området måste jag kunna lita till vad hon säger. Därmed är inte sagt att alla män som slår kvinnor är sociopater, men de har helt klart någon form av antisocial störning.
Jag säger inte heller att alla med antisocial störning eller att alla sociopater slår.

Det jag däremot hävdar är att det i de flesta fallen finns ett återkommande mönster hos män som slår ”sina” kvinnor. I mitt fall så råkade dessa män vara just sociopater och den ena av dem gick regelbundet hos psykolog och knaprade piller som skulle avhålla honom från att få sina ”utbrott”. Funkade inte.  Han skulle dock aldrig erkänna, ens för sig själv, att han är sociopat. Oavsett vad hans terapeut och min terapeut säger.

Jag får då och då mail från kvinnor som inte vågar skriva kommentarer på bloggen men som känner igen beteendet jag beskrivit i de tidigare inläggen. De undrar lite oroligt om deras män är sociopater och jag brukar svara att det behöver de inte alls vara, men de har garanterat en psykisk störning som resulterat i att de inte har de ”normala” spärrarna.  Annars skulle de inte slå och terrorisera kvinnorna så som de gör.

Jag ber om ursäkt om jag varit otydlig i tidigare inlägg och jag hoppas att det blir lite klarare nu.
Samtidigt vill jag understyka att även om den man som slår inte är en sociopat/psykopat så kommer situationen inte ”lösa sig av sig självt” och han kommer inte att sluta så länge han inte får hjälp av psykiatrin. Tvärtom så brukar det bara bli värre och värre.
Det krävs styrka och beslutsamhet att lämna en sådan man. En kvinna jag samtalat med på sistone lämnade sin man år 2008 och har inte pratat med honom sedan dess. Likafullt förföljer han henne och försöker kontakta henne dagligen fast det gått två år sedan hon flydde.  Han kör med de vanliga hoten, gråten, bönerna, uppvaktningen osv. Hela registret med andra ord.  Fan, det står mig upp i halsen! Jag ser igenom varenda en av dessa trick att försöka få tillbaka kvinnan.  Jag har sett dem på nära håll i 18 år. 15 år med farsan och sammanlagt 3 år med föredetta partners.

En sådan man kommer förmodligen inte frivilligt gå till psykiatrin för att få hjälp. Det kan däremot du (som blir slagen, hotad och/eller på annat sätt psykiskt misshandlad) göra, för att få styrkan och självförtroendet att lämna honom.

Notera att det även finns förhållanden där kvinnan misshandlar mannen och det är lika  illa och fel det. Jag är medveten om att jag skriver ”han” om den misshandlande parten och det gör jag ur statistisk synpunkt.
Det var en man som var mycket upprörd över att jag skrivit ”han” och skickade en rad arga mail. Bu-fucking-huuu liksom!  Jag  kommer fortsätta att skriva ”han” eftersom andelen kvinnor som slår kanske är en promille av det totala antalet fall av våld i hemmet. Sånt genus-trams kommer jag inte lyssna på eftersom kärnan i problemet är våldet och hur man tar sig ur det och inte om jag skriver ”han” eller ”hon”.

Till alla er som lever i destruktiva förhållanden, med psykiskt eller fysiskt våld eller hot, vill jag skicka en stor styrkekram och jag hoppas av hela mitt hjärta att ni tar er ur situationen och får en harmonisk tillvaro.
Det går att göra och du kan om du bara bestämmer dig.

Ta hand om dig och var rädd om dig. Du är det värdefullaste du har.

Vet inte när jag såg en så blå himmel sist och vilken befrielse att kunna gå i solen vid halv nio på morgonen, i bara t-shirt!  Nu känns det som om det är den bästa årstiden för att man vet att man har hela den härliga sommaren framför sig med semestrar, bad, utflykter och utomhusaktiviteter.
Att jag från och med i år kommer slippa gräsklippning, mossrivning och ständigt underhåll på huset gör att det känns extra finemang och rentav lyxigt.  Frihet!

För det var lite som ett fängelse att bo det stora och krävande huset, i alla fall de sista åren då ekonomin började rasa och jag redan gick på knäna av att få en mun till att mätta, en till att städa efter, en som bara orsakade det ena problemet efter det andra.  Det vore säkert enorm skillnad om man inte behövde ordna precis allt själv och så är det väl normalt sett i de flesta relationer, att man hjälps åt. Eller? Nej, kanske inte förresten….
Nio av tio väninnor säger att de är urless på att få ta hand om allting själva medan ytterst få verkar tycka att det råder en jämnt fördelad arbetsbörda hemma.  Samma gamla historia alltså.
Jag fick höra en konversation mellan två bekanta (makar) för ett par tre år sedan där hon klagade över hur lite han gjorde hemma och han menade att han tjänade mer och därför bidrog mer till hemmet än hon. Till saken hör att hon jobbade mer än heltid och han jobbade 75%. Han är mjukvarudesigner och hon är föreståndare för ett äldreboende.
Han gjorde sina timmar och gick sen hem till sofflocket. Hon hade ständig jour utöver sin ordinarie arbetstid och var tvungen att finnas till hand jämt.
En gång då jag kom dit hade han dammsugit.
För att ”överraska” henne.
När hon sa ”vad skönt, då slipper jag det idag” blev han sur eftersom han hade förväntat sig stående ovationer och enorm tacksamhet från hennes sida.
Jag fick bita mig i tungan för att hålla tyst men när hon till sist kastade ut honom kan jag lova att jag drog lite på smilbanden.
Min farsa var precis likadan. Ett slött svin och en lat fähund som knappt lyfte ett finger om det inte rörde sig om något han tyckte var roligt; datorer, meka med bilar eller fixa elektroniska manicker.  Jo, han var på alerten när det gällde att spöa upp morsan om hon inte diskade eller städade tillräckligt bra. 
Fast som sagt…oftast behövde han inte ens en anledning för att slåss.
I många år, innan jag fick terapi för att komma över barndomen, dagdrömde jag om en tidsmaskin. En maskin som kunde ta mig tillbaka till de gångerna då han gick bärsärkagång och slogs. 
Jag skulle ha med mig ett baseballträ och prata det enda språk han förstår.

Jag har fått mejl från två kvinnor som lever under ständiga hot från sina ex. Jag blir ledsen av att läsa deras berättelser och jag önskar det fanns mer jag kunde göra än att skicka tröstande, och förhoppningvis stärkande, ord.

Nu tänker jag på alla de underbara och goa män som finns i mitt liv och som räddat mig från att bli en fullfjädrad manshatare (Missförstå mig rätt; jag avskyr könsrollerna, inte män. Ingen man föds att bli ett svin, de som blir det blir det av sin uppfostran eller sjukdom. Jag är mkt kritisk till kvinnorollen också men den skrämmer och hotar mig inte i samma grad som mansrollen gör).
Jag älskar de män som visat mig den andra sidan där omtanke, kärlek och ömhet är deras kännetecknen.
Idag såg jag en äldre man som med största ömhet och omsorg gick hand i hand med hustrun längs strömmen. Hon hade svårt att gå och han stöttade henne och knyckte en påsklilja i en rabatt. Han klappade henne kärleksfullt på handen när han gav den till henne.
Blev helt varm i själen av att se det.

Vi borde ge varandra påskliljor oftare.