Vilken vedervärdig natt det varit. Jag har blivit väckt varje halvtimme av jägarna och deras hundar och har haft god lust att ställa mig på balkongen och vråla åt dem att fara och flyga. Men sånt gör man ju inte när man är i klart underläge. De har ju trots allt gevär.
Vid fem imorse när solen gick upp så gav jag upp alla försök att få sova och åkte till munkklostret Sankt Georgios för att meditera. De har meditiation och mässande där vid flera tidpunkter på dygnet och jag hann precis lagom till dagens första session.
Uppenbarligen är de inte vana vid att någon kommer dit så tidigt, eller alls, för jag fick massa nyfikna blickar av munkarna.  Jag trodde de skulle sitta i lotusställning som tibetanska munkar men det var betydligt mer sansat än så. De satt på vanliga stenbänkar och var helt tysta. Utspridda över hela stället.
Dessutom fick jag inte fotografera dem.
Inte alls vad jag tänkt mig.
Det slutade med att jag letade upp ett eget hörn på klostergården där jag satt i lotusställning och djupandades för mig själv och försökte tränga undan alla onda tankar om vad jag vill göra med jägarna i Sotira.  Det gick sådär.
Jag blev dessutom avbruten i mitt mediterande av en mycket vänskaplig och dammig katt som med milt våld tvingade in sitt huvud under mina händer så jag skulle klappa honom.
Efter en stund kunde jag dock återgå till min andning och sluta ögonen för katten lade sig bredvid och spann.  Jag började precis komma in i avslappningen när munkarna började ringa i sina klockor, vilka de har en hel drös av.  Jag höll på att få en hjärtattack, för det var jag inte alls beredd på.

Nu är jag hemma igen och dricker kaffe. Temperaturen stiger snabbt och solen gassar, så planen är att stöka undan en del måsten och sen åka till Ayia Napa för att skaffa en karta så jag hittar till ett visst ställe som jag ska plåta i veckan och sen ska jag sola och bada och försöka få bukt med mina hudutslag.

Söndag är vilodagen och allt är stängt. Dock var bilutyhyraren/taxichaffisen (som ser ut som Tony Sporano och låter likadan) på alerten och kom hit och förnyade kontraktet imorse. Nu kommer jag ha bilen tills jag åker hem igen.
När det var avklarat åkte jag till en gård och besökte Chris och hans fru. Gården har fruktodlingar och oliver och som cypriotisk gästfrihet bjuder så ingick det att proppa i mig kaffe, kakor, hembakt bröd och inlagd söt frukt.  Chris var en smula frustrerad över att man anlagt en soptipp bara ett stenkast från hans gård och att ”de jävla zigenarna” kommer dit på nätterna och rotar runt så att skräp blåser in på hans egendom. Dessutom törs han inte åka hemifrån för att ta ett glas med sina vänner i byn, för han vågar inte låta frun vara ensam om nätterna när zigenarna (ja jag vet att man ska säga romer om man ska vara politiskt korrekt, men jag citerar) stryker runt. Jag gissar att han inte har särskilt höga tankar om dem.  Det ska tilläggas att frun har god hand med geväret som hon skulle nog kunna försvara sig som ogärningsmän, men Chris anser att det är hans uppgift att se till att hon är trygg, så han får vackert stanna hemma. Och hålla sig nykter.
Plus att jag tror han gjort en sport i att jaga bort inkräktare och faktiskt ser en viss tjusning med det. Haha! När jag kom dit var han helt blodig efter att ha skjutit duvor och råttor hela morgonen och han berättade med glittrande ögon hur mycket han älskar sin jakt.
Den äldsta dottern, Maria, kom okså förbi en sväng och sa hej. Det var skönt att umgås med folk igen, efter att ha kajkat omkring själv i flera veckor nu.

Vi satt i den gassande solen och pratade länge om politik, jakt, turkcyprioterna (ett ständigt hett ämne här) och lyckades även avhandla meningen med livet. Dock utan att komma fram till något vettigt.
Chris odlar frukterna bara för nöjes skull och skickar iväg oliverna för pressning till olja på ett intilliggande presseri. Allt som skördas  äter de eller skänker bort och jag fick med mig en enorm kasse med granatäpplen som vi plockade från träden precis innan jag åkte.
Jag och frun åkte därefter till kyrkan och tände ljus och pratade ,men Christ stannade hemma och vaktade gården. Ifall ”de lömska och otäcka zigenarna” skulle dyka upp.
Jag lovar att han sover med ena ögat öppet om nätterna.

Som vanligt blev jag väckt runt halv sju och den här gången inte av städerskan, den galna jägaren eller hans femton miljoner skällande hundar utan av nån hantverkare som tyckte att 06.30 är en utmärkt tidpunkt för att dra igång en slagborrmaskin i ett hus med enbart betongväggar och hög resonansfaktor.
Om han vetat hur nära han är att råka ut för en ”olycka” så hade han nog inte gått till jobbet idag. Det är allt jag säger.

Vid sju imorse var det redan strålande sol och 21 grader varmt, vilket är ett skönt avbräck från de senast dagarnas lite-regn-lite-sol-och-en-jävla-massa-blåst-cocktail. Det kommer bli väldigt hett idag* och jag hade egentligen tänkt åka till Lefkosia (Nikosia …ja många städer här har två namn) men efter att ha studerat kartan insåg jag att det får vänta. Det är nästan lika långt till Lefkosia som till Troodos-bergen och de 30 milen jag åkte häromdagen sitter fortfarande som en liten molande värk i ryggen. Jag får ofta ont av att sitta i en bil så länge i en bilstol utan någon som helst komfort.

Så vad kommer hända idag då? Jag tänkte ge mig ut till östkusten igen för att kombinera sol- och bad med en lagom promenad med kameran. Har en känsla av att jag gått upp nåt kilo eller två sen jag kom hit, magen är i alla fall svullen, så jag måste få ordning på det.  Dock är jag fortfarande lite mör sen Troodos och strandvandringen, så det blir inget jätteprojekt utan bara lagom för att ihålla igång. Kanske är det allt bröd jag ätit som gjort att magen svullnat? Jag ska nog lägga av med det, för det är det enda jag kan komma på som avviker från min vanliga kost. Hm, okej de obscena mängderna grillad halloumi jag vräkt i mig kanske har ett visst finger med i spelet också. Samt alla Snickers-bars och smoothies. Och en och annan donut och småkaka har slunkit ner också.
Herrejösses, när jag tänker efter så har min vistelse här var ett skamlöst galopperande frosseri. Skärpning för bövelen!

Skönt med fredag! Jag ska köpa lite vin från samma vingård jag besökte under första veckan och med lite tur håller vädret i sig så jag kan ta ett glas på balkongen och kolla solnedgången ikväll.

Ett par bilder tagna med Kodak Easyshare Sport igår (den kameran som även klarar av att ta bilder och videor även under vatten).
”>

*Enligt den irriterande och jobbiga kvinnliga radioprataren som envisas med att klämma in visdomsord om hjärt- och kärlsjukdomar mellan låtarna. Hon har hunnit avhandla höga kolesterolvärden, vikten av röda grönsaker och frukter, måltidsscheman och en hel rad av viktigpetterfakta som ingen, nej INGEN, vill höra vid halv sju på morgonen…kanske inte ens någon annan tid på dygnet heller. Speciellt inte när man ätit så onyttigt som jag gjort den senaste tiden.

Det var snö högst upp på toppen av berget, vilket jag nog inte hade räknat med (förrän i december). Det var ju också lustigt att jag skulle få smaka på säsongens första snö när jag nu ändå åkt iväg söderut för att leva i värmen. Inte ens hemma är det snö än.

”>
Jag kan lova att det var läskigt att köra med sommardäck på de trådsmala snömoddiga vägarna där man när som helst kan få möte med en buss (lastad med skidåkare) och det stupar nerför sisådär 2000 meter precis vid vägen. Lägg där till att bergsborna kör som galningar och ligger precis i röven på en och blinkar och tutar om de tycker att man kör för sakta. Men så händer det olyckor också. En skåpbil körde av vägen och voltade nerför branten ungefär tio varv. Om bilen var något så när fyrkantig innan så var den helt rund när den slutligen stannade på ravinens botten.  Detsamma gällde föraren, som märkligt nog överlevde men inte såg ut att ha ett enda helt ben kvar i kroppen.  Jag såg det hela genom mitt 250 mm objektiv från andra sidan om Green Valley och jag är glad att jag var långt borta för det såg otäckt ut även därifrån jag stod.

Ett visst antiklimax var det att man inte kunde se så mycket från toppen av berget, p g a molnen. Ändå var det coolt att ha tagit sig hela vägen upp, inklusive en brant klättring på slutet.

På väg nerför berget hamnade jag i en så tjock dimma att jag var tvungen att stanna för att vänta ut den.  När det var som värst såg man knappt två meter framför bilen.
Skogsvaktarna hade varnat mig att det skulle hända idag (de stod och själva och väntade ut vädret och ville inte köra omkring på vägarna medan dimman låg kvar) och de tyckte jag skulle hålla mig nere i dalen. Men se, sånt ska man inte säga till mig. Det tolkar jag som en utmaning och då ska jag banne mig upp och nerför berget om det så är det sista jag gör.