Nu är så här: jag har ju Instagram, vilket som ni sett av bloggen, fungerar med varierande framgång. Ibland kommer inläggen två gånger och ibland inte alls. Dock funkar det i själva Instagram-appen. Varje gång.
Där lägger jag upp bilder och microbloggar när jag är ute och far och när jag bara vill ha lägga upp en snabbis och itne har texte till ett helt inlägg. Ja, ni är smarta pch fattar ju allt det där. Det är bara jag som är seg och inte kommit igång med sociala media förrän nu på sistone.
Lägg till mig på Instagram så blir jag så glad: sachikoblog
Det skulle vara roligt eftersom jag då ser vilka ni är och vad ni gör och kan följa er också. Och då kan jag äntigen plocka bort Instagramfunktionen som lägger upp dubbla eller icke-existerande inlägg på bloggen. Vänligen bortse från den sista logiska kullerbyttan, jag är alltid lite överkokt i päran efter en terapisession. Vilket inte är någonting i jämförelse med stackars Monica, som såg helt knäckt ut efter dagens samtal. Jag tror hon går i terapi numera.
Och så var det ju Twitter också. Där har jag användarnamn: sachikoblog Jag twittrar några gånger om dagen. Ibland många gånger, ibland färre.
Och så Facebook: https://www.facebook.com/sachikoblog där jag hänger för jämnan och hamnar i vansinniga diskussioner och kvasifilosofiska samtal med folk på kompislistan.
Anar ni ett mönster beträffande mina användarnamn?
Det gör inte jag.
Så, lägg till nu för bövelen så får jag se vilka ni är.
Hela lördagen for jag omkring som en skållad råtta och försökte hinna med så mycket som möjligt, vilket slutade med att inte mycket alls blev gjort. Bara hattande hit och dit och inget blev klart. Det märktes på bloggen också, om inte annat.
Igår var det en jättemysig och kul tjejfest hos Sara, som dessutom hade passat på att fylla år. Jag hade aldrig varit hemma hos henne förut och naturligtvis gick jag fel och irrade runt en bra stund, trots att porten till hennes lägenhet låg rakt framför min parkerade bil. Smartskalle man är!
Eftersom jag hade bestämt mig för att skippa matschemat för kvällen så frossade jag loss på den buffé som Sara dukat upp. Kolhydrater! Pasta! Bröd! Jag blev helt besatt.
Vilket efteråt ledde till paltkoma och ett trängande behov av en tantvil. Man är ju ingen ungdom längre, men jag skärpte till mig och drack ett par folköl och kom snart tillbaka. Några av tjejerna skulle ut senare men jag valde att hålla mig nykter och köra hem på natten, inte minst för att syrran var sjuk med halsfluss och jag hade då ingen lust att sova hos henne.
Faktum är att jag åkte förbi hos henne tidigare på kvällen och lämnade av ett par portioner av grytan jag lagade i fredags. Syrran kraxade så jag inte kunde låta bli att skratta åt eländet.
Det är hämnden för när hon gapflabbade åt mig när jag hade halsfluss och lät som jag var i målbrottet. Det är visserligen femton år sedan, men jag glömmer aldrig en oförätt av den digniteten.
Väl hemma kunde jag inte somna utan satt och fixade med den nya webbutiken och lade upp produkter och sållade bort gamla bloggdesigner som inte längre är gångbara. Under processen fick jag flera uppslag till nya designer som jag krfsade ner på papper och hoppas göra verklighet av inom kort. Halv fyra på morgonen måse jag hagått och lagt mig för jag vaknade i alla fall i sängen vid halv nio och frös som en tok.
Vad är detta?! Minusgrader ute?! Vad hände med den underbara växthustemperatur vi haft i en vecka? Så här får det inte gå till; invagga folk i falsk trygghet och locka dem att plocka fram vårkläder och ställa ut utemöblerna…och sen vrida ner termostaten till permafrost.
Upprörande! Jag måste skriva ett mail till någon och klaga.
Skrivet av Sachiko, februari 27, 2012, at 10:48 e m
Kvällens Luminesse-event är avklarat och jag har spenderat rätt många huttrande timmar i huvudstaden med att shoppa och att gå vilse. Samtidigt.
Tog en snabb och värmade kaffe på Hell’s Kitchen innan jag gick vidare. Till slut kom jag rätt och hamnade på en gotländsk restaurang som var väldigt mysig.
Personalen som tog emot gästerna kände tydligen igen mig (?!) så jag behövde inte uppge koden jag fått med inbjudan. Dessutom frågade de om det gått bra för mig att hitta parkering om det varit lätt att hitta från Norrköping?
Eventfixare i våra trakter borde ta efter, för sånt får gästerna att känna sig sedda och extra välkomna. De måste ha varit inne på min blogg och kollat bilder av mig.
Fast det är klart, jag var den enda personen med chockrosa lugg så det var kanske inte så konstigt om de visste hur jag såg ut.
Det serverades gotländska delikatesser: mest fårkött och korv, två rätter som jag tyvärr har väldigt svårt för. Detta serverades med sylt (!). På skivade tallstubbar.
Tilläggas bör att de andra gästerna uppskattade maten väldigt mycket.
Jag gillade upplägget.
Vin serverades i obegräsande mängder och jag svor lite över att jag körde bil och fick hålla mig till läsk.
Nåja, det viktigaste var i alla fall makeup-biten och där hade man kostat på en hel del. En makeup-artist airbrushade alla som ville testa (och det ville väl alla utom jag..sorry, men jag var redan mejkad och jag är petig och ville inte ersätta min entimmes-mejk med en fem-minuters).
Det fanns även ett makeup-rum där man kunde testa maskinerna själv och det blev rusning överallt.
Eventpersonalen var supertrevlig och tillmötesgående så jag behövde inte känna mig ett dugg bortkommen eller ensam. Nästa gång hoppas jag de skickar inbjudan med +1 så man kan ta med en vän. Jag fick dessutom väldigt trevligt sällskap vid bordet.
Själva airbushen finns i två utföranden, en för just makeup och en för spraytanning. Jag är måttligt intresserad av spraytan men väldigt intresserad av makeup-maskinen. Så gissa om jag blev glad när jag fick med mig en hem att testa. Om jag har en himla tur får jag behålla den, och det hoppas hoppas hoppas jag verkligen för det blev en rätt dyr resa.
Det är nästan så jag vill tvätta av mig allt smink nu och prova att airbrusha med en gång. Men nej, jag ska vänta tills imorgon och göra det ordentligt.
Jag kände inte igen någon av de andra bloggskribenterna, förutom en som jag tyckte såg bekant ut. Men jag kan ha haft fel. Några tisslade och tasslade om att en bloggare var rätt känd, men jag fattade inte vem det var. Jag är i alla fall helt säker på att det inte var jag. Haha!
K messade om att jag var en usel mingelreporter som inte ens visste namnet på den kända bloggaren. Ja, jag erkänner, jag skulle aldrig få jobb som skvallerskribent för jag kan inte ens komma ihåg namnen på världens mest kända skådisar.
Denada skickade mig ett tips från style-coachen om att inte stoppa in en fet snus under eventet. Vilket naturligtvis var det första jag gjorde. Bara för att liksom.
Stort plus för att jag inte var äldst av gästerna heller.
Jag hade gärna velat stanna längre men jag fick bita ihop hela tiden för att inte kvida över ryggvärken, så runt halv åtta packade jag ihop mig och airbrushen och styrde hemåt. Halvvägs hem kom snöovädret och jag fick snigla fram och köra med bara halvljus för att kunna se något över huvud taget.
Hemma väntade friska tio grader i huset.
Skrivet av Sachiko, februari 19, 2012, at 1:52 f m
Har landat efter en biltur som i det närmaste kan beskrivas som att åka på en gigantisk snorloska. Två – tre decimeter snö som, under inverkan av 2 sköna växthuseffektsgrader, smälts ner inom loppet av några timmar ger just den känslan. Att åka uppför backen var ett äventyr bara i sig och jag beslutade mig för att ta den enklaste vägen, via diket.
Jo, jag körde ena hjulparet i diket för att få något fäste överhuvudtaget medan en tsunami forsade från berget och snömodden sprutade bakom bilen Jag ska samla in alla delar som lossnade från underredet (bilens ja…) imorgon, samt se om jag med limpistolen kan limma ihop soptunnorna som stod ivägen.
Ikväll var det ju meningen att det skulle vara tjej/kvinnomiddag. Och det blev det nästan; tjejmiddag plus en Pontus. Han räknas ju inte som tjej, men eftersom han hade den goda smaken att vara mestadels tyst (ett exempel många män borde följa…läs och lär) och med växande fasa och fascination bara lyssna på vårt snack, så kändes det väldigt kvinnligt ändå. Stundtals glömde vi nog bort att han satt med oss och möjligen silade vi inte snacket så mycket som man kanske borde göra i en ung mans sällskap. Ack ja, det som inte dödar härdar. Han fick i alla fall 19 år av ungdom innan han förstördes för all framtid.
Dessutom tycker jag att det var underhållande att se hur hans ansikte lyckades pricka in hela färgskalan från rosenskindad till mörklila. Den hudfärg han antog när Denada högt deklarerade att hon just lyckats lägga pattarna i såsen och potatisgratängen var obetalbar. Han flydde senare fältet och drog till flickvännen, och hans törs nog inte komma hem förrän Denada åkt hem till sitt imorgon.
Ja, det var ju faktiskt första gången jag träffade min kära medbloggerska Denada i verkligheten. Vilken grej! Hon är en människa som inte kan beskrivas. Hon måste upplevas. En liten del av henne återspeglas i hennes blogginlägg, men det är bara toppen på isberget. Ett fragment av the real thing.
Ni vet hur det är när man bildat sig en uppfattning av en människa via nätet och även om vi suttit och chattat i timmar på Fäjset så hade jag aldrig kunnat föreställa mig detta.
Och jag är inte särdeles lättimponerad.
Av den här människan blev jag hänförd.
Ikväll har jag fått höra anekdoter som skulle få de flesta av er att rodna, eller byta byxor.
Jag försökte övertala henne att blogga om en del av de saker hon upplevt och återberättade ikväll och jag hoppas hon gör det. De historierna är för bra för att inte berättas för alla.
Jag ska inte ens försöka återberätta något av det hon sa för jag kan inte göra historierna rättvisa, berättar inte på samma målande sätt som hon och jag har ingen rätt att stjäla hennes thunder liksom. Det är hennes berättelser, som hon kanske portionerar ut i omgångar om vi har en jäkla tur.
Min käraste BFF fixade världens brakmiddag och jag tackade henne genom att lägga rabarber på hennes tvättstuga och tvätta alla smutsiga kläder jag samlat på mig sen jul.
Jag hade förväntat mig att hon skulle vara en liten kvidande hög av känslor (möjligen med bortsvedda ögonbryn) och att lägenheten skulle vara en krigszon, efter brandkatastrofen i veckan. Men nej då…bortsett från ett avspärrat område (hon kan möjligen ha lånat Denadas kravallstaket från Alla Hjärtans Dag) så såg allt ut att vara i topptrim, inklusive värdinnan själv.
Jag tyckte det var märkligt att jag inte kände någon röklukt? Förklaringen fanns mitt i vardagsrummet i form av en helvetesmaskin som presenterades som Rökätaren. Jag höll mig nogsamt borta från den och blängde bara på den från håll, mest eftersom jag inte var helt på det klara med vad mer den kunde tänkas äta. Jo, för även om den var rätt liten så vet jag av erfarenhet att det är jävligare att bli biten av en tax än en rottweiler och jag är en naturbegåvning i paranoid skepsis. Särskilt om maskiner sänder ut små puffar av citruslukt.
Lite som en köttätande växt som sänder ut sött sekret för att insekter ska landa på den. Sen är det gonatt.
Egentligen skulle jag ha lagt ut nån bild från middagen eller när jag avundsjukt satt och kollade på medan Nettan och Denada tömde vinflaskorna, men nu är klockan mycket och jag har i protest öppnat min vinflaska (som jag skulle ha druckit hos Nettan ikväll, och sovit över, om det fanns någon som helst rättvisa i världen och om temperaturen här på berget varit något så när kompatibel med meterologernas vilda gissningar) så jag lägger tiden på att istället försöka somna utan sömntabletter och medföljande maniska shopping på eBay.
Jag hade köpt en liten kvast tulpaner åt värdinnan, vilket kändes rätt mesigt när Denada kom med en brandsläckare av den storleken att den hade kunnat eliminera den stora London-branden ur historieböckerna.
Nu: sängfösardrinken som jag döpt till Kvantitet, kort och gott. Eventuellt har det glaset jag hittade i barskåpet en gång inhyst en eller ett par guldfiskar.
Jaha, nu är det nytt år alltså. Det märks främst för att jag nu skapat en ny mapp som heter Bloggbilder 2012. Annars ser jag ingen större skillnad. Och världen gick inte under heller.
Fast vissa påstår att undergången kommer först i december…..
Egentligen skulle vi varit hos Joanna och firat med middag, men hon blev sjuk dagarna innan så det var därför syrran och jag bokade supén istället.
Vi började med en fördrink hemma hos henne och vi fixade oss tillsammans och knallade sedan genom ett svinkallt Norrköping till restaurangen där vi skulle inta vår nyårsmiddag.
Stället var jättefint och det var uppklädda människor vid alla bord. Utom en snubbe som satt i collegetröja och trasiga jeans och såg ut som han ångrat att han kommit dit. Hans bordssällskap hade nämligen cocktailklänningar och kostymer med fluga.
Vi hade redan innan bestämt att vi bara skulle ta max två glas till middagen. Vilket vi också gjorde.
Dock kan påpekas attt kyparen var väldigt generös med vinet så det kändes nästan som man druckit en halv flaska var till huvudrätten.
Supén var suverän. Jag kommer ha våta drömmar om den vitlöksgratinerade hummern i flera år framöver. Obeskrivligt god var den. Jag tror till och med jag utstötte små obscena stönanden när jag åt. Syrran blev också helt tagen av hummern och sa att den var nåt av det godaste hon ätit.
Efter desserten var vi så mätta att vi knappt stod ut. För mig kändes det som om jag skulle sprängas och vi bestämde oss för att gå tillbaka hem till syrran redan vid halv elva. På vägen dit bestämde vi oss också för att skippa bubblet vid tolvslaget, för vi var redan övermätta och fick ju som sagt ganska mycket vin till maten.
Om jag tyckte det var kallt när vi gick till restaurangen så var det ingenting i jämförelse med hempromenaden. Med högklackat och tunna tajts är tio minusgrader ingen höjdare. Fast att försöka få tag på en taxi på nyårsafton är som att försöka krama vatten ur en sten. Det var bara att bita ihop och knalla på.
Vi mötte ett par killar, varav den ena hade en glittrig strut på huvudet.
”Snygg hatt” flinade jag.
Skulle jag inte ha gjort. Det här med hatten var tydligen ett känsligt ämne och han deklarerade småhysteriskt att det minsann var nyårsafton och man faktiskt får ha såna hattar på sig då. Syrran och jag skrattade åt det hela vägen hem. Det var alltså inte hatten i sig som var så rolig utan killens reaktion och defensiva attityd kring bärandet av densamma.
Väl hemma slet vi av oss festkläderna och kröp i mysbrallor och tvättade av krigsmålningarna. Vid tolvslaget stod vi och kollade ut genom fönstret (syrran har takvåning med schysst utsikt) när fyrverkerierna brakade loss och hundratals asiatiska svävande lyktor seglade över himlen. Vi skålade i julmust.
Kvällen avrundandes med julspecialen av Downton Abbey och när Matthew äntligen friade till Mary så grinade och tjöt jag som en stucken gris.
Som jag har väntat på att de skulle få varandra. Äntligen!
Börjar nästan grina nu, bara jag tänker på det.
Innan vi somnade låg vi och gapskrattade åt folk som körde ”all in” och skrek ute på gatorna.
”Aj aj aj, de där kommer ha huvudvärk imorgon!” sa jag.
”Och vakna på tillnyktringsenheten” sa syrran.
Imorse var vi väldigt nöjda med att vi tagit det så lungt kvällen innan och faktiskt var det ett av de bättre nyårsfiranden jag varit med om. Helt klart bästa maten jag ätit på nyår.
När jag packade ihop mina väskor och gick ut till bilen hade det börjat snöa och på den timmen det tog att åka och handla och sedan åka hem, kom det närmare en halv decimeter snö.
Stugan höll fasansfulla 4 grader när jag klev in. Katten såg en smula djupfryst ut och låg vid det enda elementet jag lät vara igång.
Den halvfrusna fläkten i datorn skrek när jag startade den och jag drog i gång braskaminen och startade en brasa som torde kunna jämföras med en härdsmälta. Skorstensröret lyste orange under den första halvtimmen, tills jag uppnått 21 grader och kunde slå av på eldtakten.
Nu håller huset på att värmas upp till bastunivå *gillar* men temperaturen och snön faller i snabb takt utanför, trots att väder-apparna påstår att det ska bli plusgrader. De få grannar som varit här på Sikudden och firat nyår åker hem i skrivande stund. Fullpackade bilar rullar nerför branten och försvinner runt kröken , och allt är glittrigt, kallt och tyst på den första dagen av 2012.
Skrivet av Sachiko, september 9, 2011, at 1:03 f m
Ja, idag var det alltså möhippa för Jonna (hennes blogg hittar ni här, hon går under aliaset FinnJonna). Eftersom risken fanns att Jonna skulle läsa min FB-sida eller blogg så kunde jag inte nämna det tidigare.
Det är bara en dryg vecka kvar innan hon blir fru Vanhalata-Birro (eller som någon föreslog att förkorta ner det till Jonna van Birro…hahaha!) och några av oss som ska på hennes och Marcus bröllop träffades för att ta med Jonna på lite skapande och sen middag hemma hos Jonna.
Hon kidnappades på stan just när hon var i färd med att skaffa tillbehör till brudklänningen och sedan åkte vi till Söderköping.
Jess, Jonna, Cissi och Anneli. Saknas i bild gör Päivi, Anna-Karin och jag.
Där mötte vi upp Päivi som hade anordnat så att Jonna skulle få dreja en liten kaffeservis åt sin familj. Den blivande bruden pryddes med en liten krona…
”>
Päivi plåtar J
…och sen gick vi till keramikverkstaden där J fick underkasta sig en stenhård men charmerande lärares instruktioner och dricka bubbel samtidigt.
”>
”>
”>
Hon lärde sig otroligt snabbt! Fyra lerkaffekoppar senare var drejningen klar och även fast Jonna ville börja free-wheela med leran och tillverkan helt enga skapelser så åkte vi tillbaka till Norrköping. Annars vet vi aldrig var det hade slutat.
I all hemlighet hade syrran smugglat in festmat i Jonnas lägenhet som Päivi tillrede, men hjälp från de andra och det resulterade i en supergod middag. Till detta en massa vin såklart.
Mer om det kommer imorgon, plus en massa bilder såklart.
Just nu är jag för trött och måste krypa i säng. Jag var ju nykter och körde hem nu inatt och jag lovar att jag satt och gäspade hela vägenfrån det att jag kom ut på E4:an tills dess att jag var hemma.
Jag har en lång arbetsdag framför mig imorgon så det är lika bra att få lite sömn.
Det kom ett inbjudningskort. Jo, fast jag hade ju redan blivit inbjuden muntligen och redan tackat ja.
Men nu antar jag att det är okej att berätta att bröllopet jag ska på i Venedig, är finaste Jonnas och Marcus bröllop.
Ska bli så himla härligt och roligt och jag måste komma ihåg att köpa vattenfast mascara eftersom jag (i vanlig ordning) kommer grina floder. Med två kreativa människor som Jonna och Marcus kommer detta bröllop säkerligen bli väldigt väldigt vackert. Börjar nästan lipa av att bara tänka på vackra Jonna i brudklänning, Marcus i finkostymen och lilla Milo och Mimmi i sötaste finkläderna.
Jag är verkligen helt såld på romantik. Igår satt jag och grät som en tok åt ett avsnitt av TV-serien Emma, trots att jag sett det fem gånger förut. Så ja, ni fattar ju hur detta kommer att bli.
Jag är bekymrad över dress coden: festfin… och undrar oroligt över vilken storlek jag kommer ha vid den tidpunkten och om ens ordet ”fin” kommer vara förenligt med min korpulenta lekamen? Jag har tappat 3 storlekar redan men att tappa 3 storlekar till på två månader, vore nog att hoppas på för mycket. Men jag vill! Korsetter och gördlar hitåt tack!
Sedan har vi problem nummer två; bröllopspresenten! Vad köpa? Tips emottages tacksamt!
Önskar att de kunde göra en sån där lista som jänkarna är så förtjusta i, så man bara kan gå till butiken och kryssa för, betala och plocka med sig något som jag vet att brudparet verkligen vill ha.
Dessutom måste jag skaffa en kameraväska som passar in i bröllopssammanhang och som inte får mig att se ut som om jag vore en krigsfotograf i Irak.
Sitter och gråter över hur matis-byarna i Amazonas har det. Vita män spridit hepatit till byarna och nu dör barnen och ungdomarma som inte har någon motståndskraft. Matisfolket får inga mediciner även fast det lovats att de ska skickas dit. Vi måste göra nåt! Ingen bryr sig om dem och lägger allt krut på annat såsom haitikatastrofen. Alla de lokala stammarna dör som flugor och ett stort kulturarv riskerar att gå förlorat.
Jag vill hjälpa till med insamlingar till medicin åt stammarna och etablera nån form telelina så de kan ringa efter hjälp och få dit en läkare. Jag vill även få dit en läkare/sjuksköterka som kan utbilda byn om hur de ska hantera medicinerna och ge de små en spruta i förebyggande syfte. Är det någon som vill hjälpa till och kanske följa med och hjälpa dem på plats?
Alla ni bloggare kan nå en massa folk via era bloggar och uppmana folk att bidra med det de kan. Obligatorisk läkarundersökning för att fast ställa att volotärena inte har hepatit ingår.
Kontakta mig via hemsidan (kontaktknappen i menyn högst upp) om du vill bidra med vad du kan i form av pengar, kläder, medicin, resa dit och/eller hjälpa på plats. Vi som cvill engagera oss ska ta ett möte inom ett par veckor så anmäl ditt intresse via kontaktsidan.
Om ett par veckor har vi en ny hemsida där vi ska ge mer information om projektet, registrera volontärer och planera hur vi får tag på mediciner till dess människor.
Sprid nyheten till vänner och bekanta och be dem delta i detta. Varje bidrag oavsett hur litet det är är välkommet. Ni storbloggare har verkligen chansen att hjälpa era systrar och bröder i Sydamerika och göra folk uppmärksamma på vad som händer med matis-folket.
Efter allt vi hört om röda korset vill inte riskera att pengar och medicin hamnar i orätta händer. Någon eldsjäl som vill hjälpa till att organisera detta? Vi startar en hjälporganisation där folk inte fösöker profitera för personlig vinning. Vi kommer videodokumenter allt vi gör så ni ser att alla bidrag hamnar på rätt ställe.
Skrivet av Sachiko, november 11, 2010, at 12:11 f m
Har varit på hockeymatch tillsammans med Thomas. Vita Hästen sopade banan med Sunne IK, vilket inte var helt oväntat eftersom Hästen leder tabellen medan Sunne ligger näst sist i grundserien. Klacken hade hjälp av ett reggaeband där så det var hög stämning med trummor och allt möjligt. Himmelstalundshallen sjöd av testosteron och jag själv hoppades få plåta en del ordentligt gruff. Ja jag vet att jag är en blodtörstig barbar och jag erkänner att jag hade hoppats på minst en omgång näsblod och ett par utslagna tänder. Men ack vad jag bedrog mig!
Jag hade, lögnaktig och skamlös som jag är, lurat i Thomas att jag skulle ha med mig en jättelik lådkamera med sån där blixt med magnesiumpulver, på platta, som exploderar i ett svampmoln. Ni vet, sånt som man hade i vilda western bland annat. Thomas var lite nervös inför utsikten att sitta bredvid mig och kanske rentav hamna i skottlinjen för blixten (med bortbrända ögonbryn och allt vad det innebär). Han var lättat att se att jag bara hade en vanlig kamera med mig. Tills jag brände av blixten rätt i ögat på honom och han såg ut som på bilden i en kvart.
Som om det inte vore nog så lyckades på något sätt pucken åka över nätet på kortsidan och kraschade rakt ner bland oss. Gissa vem som satt mitt i skottlinjen? Jepp, mitt herrsällskap. Pucken dundrade ner vid hans fötter med en hög smäll och en snabb unge var framme och snodde den när den rullade iväg.
”Sånt där händer bara inte” sa Thomas om och om igen. Inte konstigt efter att ha haft en nära-döden-upplevelse.
Vi avslutade med en pappmugg kaffe innan vi gav oss ut i vinterkylan. Jag hade glömt mitt snus hemma och Thomas hade glömt sina cigg så vi var bägge två halvt vansinniga av abstinens. Det första jag gjorde när jag kom hem var att peta in en snus i samma storlek som en ishockeypuck och utstöta ett långt och lättat ”Aaaaaaaaa!” av lycka.
Seriöst! Fotbollsklubbarna/arrangören borde få betala för egen bevakning och upprättande av ordningen. Jag tror inte vi andra har lust att bekosta sånt här vansinne som inträffade på Kungsgatan igår. Får restaurangägaren ens ersättning för att huliganerna börjar slänga hans utemöbler över hela gatan?
Fan vad jag avskyr folk ibland!
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
Kvällens Luminesse-event är avklarat och jag har spenderat rätt många huttrande timmar i huvudstaden med att shoppa och att gå vilse. Samtidigt.
Egentligen skulle vi varit hos Joanna och firat med middag, men hon blev sjuk dagarna innan så det var därför syrran och jag bokade supén istället.
Senaste kommentarerna