Gotland Gotland Gotland, bara i år har jag lyssnat på halvdussinet spännings/kriminalromaner där  handlingen varit förlagd till Goettland. I skrivande stund lyssnar jag på Håkan Östlundhs Inkräktaren… just det Gotland.  Jag börjar kunna öns geografi utantill och vet vilka platser man ska akta sig för om man vill undvika  att bli mördad, vete tusan om jag någonsin vågar mej till denna hemsökta ö i Östersjön

I Anna Janssons tolfte  Maria Wern-deckare brottas Gotlandspolisen med en mördare som visar sig följa alkemins principer. Jakten på den fanatiske gärningsmannen rör sig från ett gammalt konstnärskollektiv på Gotland till Kosta Boda Art Hotel.

Den nu åldrade glaskonstnären Justus Hartman var en av de sista alkemisterna. Det som drev honom var inte tanken på guld och rikedom, utan mystiken. Hårt förbundna, som i en sekt, höll han sina lärlingar.
Nu vill någon ta del av den innersta hemligheten innan Justus går i graven och en tidig morgon blir han bortförd från Visby lasarett i en stulen färdtjänstbuss.
Hans borson, kommissarie Tomas Hartman, söker sin farbror i Mästerby. Allt är sig likt i glashyttan fast fyrtio år förflutit. Minnet av Angelika, en förlorad kärlek, får honom att förlora fästet i sitt äktenskap. Det finns saker han aldrig har kunnat berätta för sin fru. En skuld som tyngt honom i alla år.

Spåren leder till fastlandet. En man hittas död i en glaskista på Kosta Boda Art Hotel. Maria Wern inser snart att det finns en koppling mellan mordet och Justus försvinnande. Men hennes nye chef, Patrik Hedlund, leder utredningen med järnhand och låter henne inte följa sin intuition. Något som visar sig vara ett katastrofalt misstag i jakten på en mördare som fanatiskt följer alkemins principer.

Anna Jansson har läst på om alkemi och även om morden är ovanligt utflippade och spektakulära och mördaren ovanligt galen så lyckas hon hålla lyssnaren i ett järngrepp eftersom personerna som vanligt skildras på ett tillförlitligt vis. Mycket av detta ska tillskrivas uppläsaren Marie Richardson som liksom sin manlige motsvarighet Reine Brynolfsson är lysande eftersom de bland annat har vett att inte göra enmansteater av uppläsandet vilket flera av deras skådespelarkollegor gör med pinsamt resultat.  En kraftig sittopp till förlagen som nonchalerar kategorin boklyssnare, exempelvis genom att  fortsatt låta den kända skådespelaren tala in böcker trots att han uppenbart har stora problem med en trilskande DNA-stege med följd att han helt och hållet saknar den tjugoåttonde bokstaven i alfabetet, ‘träd’ blir ‘treed‘ o.s.v.