Lördagskvällen slutade med att jag satt och drack mitt vin och pratade i telefon med Kelb i 4,5 timmar. På frågan om det var kallt uppe i Piteå svarade han ”Nä hä ä sjöna blida minus 28,4 grader!”. Man bara måste älska norrlänningar! De läsare som lagt till mig på Facebook (http://facebook.com/sachikoblog) känner redan till att Kelb och jag planerar en campingresa i sommar.  Vi har snackat om det ett tag nu och inatt blev vecka 25 spikad.  Det blir en resa upp i (och det här ska uttalas på norrländska med betoning på andra e-et) lapp-helvetet, eller för den som väljer att se glaset som halvtomt, mygg-helvetet. Den här resan kommer ha mycket fokus på natur, fiske, foto, lägereldar, matlagning och.. ja, naturligtvis myggmedel.  Vi blir borta en vecka och firar midsommar uppe i lapp-helvetet med bara älvarna, fjällen och femtio miljarder blodsugare. Så ser i alla fall planen ut så långt och sedan dog mitt mobilbatteri så vi blev avbrutna i planerandet.  Det är första gången vårt samtal dött av naturliga orsaker. Normalt sett brukar det vara telemarodören 3 som sätter stopp för min kommunikation med omvärlden. Faktum är att jag aldrig har avslutat ett samtal med Kelb med orden ”Hej då”, det är alltid ”Hallå? Hallå? Är du kvar? Fan…det bröts igen!”. Snart är min bindningstid slut. Just saying.

Något jag inte tagit med i planerna var att när läsarna och vännerna på Facebook såg att vi ska och campa så började folk anmäla sitt intresse för att följa med.  Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att folk fick uppfattningen att det här ska bli Sällskapsresan 2012? Jag gillar er allihop och är väldigt smickrad att ni vill haka på, men jag tänker inte dela husbil och latrinbunke med er i en vecka, inte i lapphelvetet i alla fall.  Resan är lite av ett blogg/foto/video-projekt …ja en veckolång firmafest helt enkelt. Men misströsta ej, om intresset kvarstår så kan vi kanske planera en bloggcampingtripp på närmare håll vartefter, okej? Och med ”närmare håll” menar jag naturligtvis det som är närmare för mig.

Nu: baka ut degen som jäst ungefär en timme för länge och börjar krypa ut i vardagsrummet.

Just saying.

Man ska alltså lägga upp nytagna bilder på nåt man gillar just nu.  I mitt fall med nåt jag gillar.

För min del blir det dessa två bilder tagna med mitt nya 50 mm porträttobjektiv som jag inte bara gillar utan verkligen älskar.  Som snubben i affären sa: ”Det går inte att ta dåliga porträtt med det objektivet”.

I like my Canon EF 50 mm 1,4 USM.

Utrustning: Stativ + Canon EOS 550D + Canon EF 50 mm 1,4 USM + fjärrkontroll.

Inställningar: f 2,8, 1/320, ISO 100

Motivet: nån gammal hagga som stod och skräpade i trädgården för en stund sen.

Jag tar tillbaka det där sista. Katten har just fått en galenskapsryck och attackerar mattor, skor, små bitar av veden som landat på golvet samt mina fötter, om jag rör på dem.

Jag har blivit bjuden till en spontan tjejkväll ikväll men jag kan inte lämna huset ouppvärmt inatt eftersom datorerna och hårddiskarna kan ta skada om det blir tillräckligt många minusgrader inne. ”Vad då? Så du måste vara hemma och elda jämt?” frågade värdinnan. ”Nej, men jag måste fylla på kaminen var 3:e-4:e timme ungefär. I alla fall nu när det är runt 15-20 minusgrader ute” svarade jag. ”Herreguuud, du blir ju helt isolerad från världen. Du kan ju inte gör någonting”. Här kände jag att det inte var någon större mening med att börja argumentera att de flesta saker, man normalt sett gör, inte tar så himla många timmar.  Speciellt som jag inte var särdeles sugen på just den tjejfesten. ”Nej, du har helt rätt. Jag kan verkligen inte göra någonting alls på hela vintern. Jag får sitta här i min ensamhet och bara se till att elden inte slocknar”. ”Men det är ju fruktansvärt! Jag lider verkligen med dig.” ”Ja…” sa jag med lite lätt darr på rösten. ”Helt fruktansvärt. Jag…måste gå och fylla på braskaminen nu men…snyft… ha det så trevligt ikväll.”

Så nu har man försäkrat sig om att de har något att prata om ikväll.  Jag är så omtänksam.

Funderade ett tag på jag skulle våldgästa syrran ikväll men sen kom jag ihåg att hon pluggar filosofi och inte går att föra en normal konversation med.  I samma sekund jag tänkt den tanken kom en grannkvinna, som jag bara hälsat på förut men aldrig pratat med, och frågade om jag vill komma över på en drink senare? Ja, så får det bli.

Fast officiellt sitter jag ju här och gör ingenting.  Absolut ingenting, okej.

Jag går fan fram och nitar honom!  Jag kokade av ilska. Men en inre röst sa att han förmodligen var skvatt galen och att det sannolikt bara skulle bli tråkigheter för min del om jag följde mina instinkter. Så jag stod en stund och försökte lugna ner mig, försökte få högerarmen att slappna av och låsa upp knytnäven och glodde medan frun skällde ut gubben och sedan gick jag in i butiken. En liiiiten tillfredställse kände jag i att jag hörde över hela parkeringen hur frun skällde och skällde och skällde på karln. Hoppas hon ströp honom när de kom hem.

Ibland önskar jag att jag hade en placebo-man.  Jag menar inte att jag skulle ha en man som jag inbillade mig var min, utan att jag hade en man så jag kunde inbilla alla andra att han var min.  Sånt här händer nämligen inte när jag är ute i manligt sällskap utan bara när jag går själv. Då är man uppenbart lovligt byte för varenda dårfink där ute.

Fast i stormen på motorvägen

Inne på systemet hittade jag två intressanta objekt som jag köpte med mig hem. Älskar halvflaskor, dels för att de är så söta och dels för att en sådan är lagom för en person en lördagskväll när vinden viner och ingen törs ge sig ut på vägarna för att hälsa på.

Vädret, som innan jag åkte till stan var klart och soligt, slog om på några sekunder och en ylande snöstorm svepte in så att trafiken stod stilla på motorvägen.

20 minuter senare var det klart och soligt och vindstilla igen.  Nu ser jag ett nytt oväder på gång i horisonten, men eftersom jag redan är hemma så får det storma hur mycket det vill. Hela den här väderbiten börjar kännas smått surrealistisk. Som om någon i kontrollrummet driver med oss och fipplar med snöstorms-strömbrytaren som en treåring som just upptäckt knappen till taklampan.

*Blänger uppåt* -Har jag skrivit det där? jag som aldrig pratar/skriver om väder ens för att öpnna en konversation.

Nå i alla fall var nattens inomhusbottennotering +14,9° jag hade dragit ner termostaten på elementen (för mycket) innan jag somnade eftersom det var alldeles för varmt (+22° )

*Blänger uppåt igen* -Har jag skrivit det där? jag som aldrig pratar/skriver om väder eller temperaturer (därför att det är inte något man kan påverka utan bara gilla läget och anpassa sig), det gör ju bara pensionärer eftersom det är det enda som varierar omkring dem i deras förövrigt inrutade händelselösa vardag.

Så den låga inomhustemperaturen gjorde att jag vaknade upp och frös en par gånger inatt när någon kroppsdel inte låg under täcket. Det är vid sådana här tillfällen man kan sakna värmen av att ligga sked. Så jag tänkte att jag kanske borde skaffa ett eller en par varma lättskötta husdjur att ha i sängen vid såna här tillfällen. En orm är ju kall men lättskött, fast det skulle ju krävas ett helt gäng ormar i sängen för att uppnå någon mysig värme, dessutom är risken att få liggsår av dem överhängande.

*Blänger ytterligare uppåt en gång till igen* -Har jag skrivit det där? jag som aldrig pratar/skriver om väder, temperaturer eller husdjur. Jag som ‘straffar’ de som startar en konversation med mig med -hur är läget? med långa negativa hopplösa utsvävningar om livets alla uppförsbackar och avslutar med -hur är det själv? Fast egentligen kan man svara vad som helst till dessa slentrianmänniskor eftersom de inte lyssnar utan agerar på ett robotliknande innött sätt.

-Tjena hur är läget?

-Vad bryr du dej om det? just nu funderar jag starkt på att skjutsa ut dej till ingenstans klä av dej naken och raskt lämna dej åt ditt snopna öde.

-Okaay! trevligt

Igår glömde jag att ta mina vitaminer, jag tror starkt på placeboeffekten. Effekten blev att jag vaknade med ömmande tänder en del kändes till och med lösa. Självklart hade jag drömt att jag fick skörbjugg och att tänderna gick att plocka ut för hand utan alltför mycket muskelkraft.

I övrigt  kan nämnas att min läkare just berättade för mig att det är o.k. att prata med enhörningar igen.

Okej, jag ska sluta äta nu. Fuskdagen är officiellt över och jag halvligger och jäser med svullen mage i kontorsstolen och hoppas nästan jag får dumping av den tyngre varianten så att det lättar lite på trycket.  Fast inte ens hjärtklappning har jag. Jag borde nog haft mer flott på pizzan och kanske strött på ett par nävar socker?

Vägningen på söndag (jo jag har faktiskt låtit bli att väga mig stup i kvarten de senaste dagarna) kommer bli allt annat än lajbans. Jag har nog gått upp 2 kilo efter idag.  Men gott var det!

Den här paltkoman kommer jag vårda minnet av, för det lär inte bli något liknande på ett tag.

Saknas på bild: chokladpuddingen och champinjonerna..kunde inte hålla mig utan åt upp dem medan jag bakade pizzan. Vilken lyckodag!

Jag rotade igenom bilderna från senaste resan.  För nytillkomna läsare kan jag berätta att jag spenderade hela november månad på Cypern.  En underbar vistelse på många sätt, men samtidigt blev jag väldigt illa berörd av den militära närvaron, hatet, motsättningarna och den hotfulla stämningen kring gränsen till den ockuperade delen av landet. Spökstaden och huvudstaden, med sina tungt beväpnade vakter, skyttevärnen och framför allt de misstänksamma blickarna gav mig gåshud. Bilderna är från Lefkosia/Nikosia, den enda huvudstaden i Europa som fortfarande är delad (man kan se kulhål i väggarna) och den sista bilden är tagen med ett 250 mm objektiv från den grekcypriotiska delen in till turkdelen. Hade jag blivit ertappad med att ta de här bilderna hade jag blivit av med kameran, för det är strängt förbjudet  att plåta där och kan leda till böter eller fängelse. Folk spottade efter mig på gatorna, när jag gick omkring med kameraväskan och det var väldigt obehagligt och kändes hotfullt. Det här är historia som jag aldrig glömmer så länge jag lever.

Nicosia

Nicosia - vaktkur vid gränsen till turkdelen

Nicosia - skyttevärn

Famagusta - spökstaden

På vägen hem från affären stannade jag till vid en av bryggorna eftersom jag trodde jag såg i syne. Folk var ute och åkte skridskor på isen i viken.  I 17 graders kyla och snålblåst! Har de ingen som helst självbevarelsedrift? Dårfinkar. Själv gick jag högst fem motvilliga meter från bilen, tog ett par snabba bilder för att bevisa att jag faktiskt varit utanför dörren (och för att detta ska föreställa någon slags fotoblogg) och sedan sprang jag huttrande tillbaka igen och åkte hem med full fläkthastighet och högsta värmen på.

Nu ska jag smälta maten och ta en kopp choklad gjord på riktigt choklad. Hm, jo..jag äter fortfarande enligt matschemat, men just idag tänke jag fuska. Ganska rejält.  Mest för att få igång magen och hela systemet som verkar strejka. Okej där ljög jag, mest för att jag vill svulla idag och sekundärt för att få igång magen. Faktum är att jag ger blanka katten i om magen funkar, bara jag får äta det jag vill.

Vitlöksstekt fänkål (i äkta smör och med mycket salt) med balsamico vinäger och grillad rostbiff.

Jag vill gärna tro att jag är en överlevare som gillar utmaningar och inte skulle vara främmande för att bo några veckor i skogen under en gran bara för att se om jag klarar det. Okej, kanske inte just nu när det är en jäkla massa minus ute  men på sommaren när det finns blåbär, man kan fiska utan att borra sig igenom en meter is och det är fem minuter på moppen till McDriven.  Och ha ett outsinligt förråd av hårbalsam samt ständigt fulladdade batterier till iPhonen. Och en kaffebryggare,  för bövelen. Då skulle jag kunna leva under en gran.