Nu har du hamnat väldigt långt ifrån Stureplan och modebloggarnas värld.
Här finns ingen glamour, och det exteriöra står väldigt lågt i kurs. Jag är en
35-årig mångsysslare och överlevare som är inne och petar på många områden;
blogga, fotografering, konst, musik, matagning, juridik, webbdesign,
progammering, skrivande...bara för att nämna några. Därmed är inte sagt att jag
är någon expert inom något av dessa ämnen.
Jag behandlar ett brett spektrum av ämnen utan att bli pretentiös eller
producera tegelstenar.
Jag skriver för folk som har morbid humor.
Jag skriver för folk som har en hjärna.
Som sagt..du är långt ifrån Stureplan.
“Men du måste faktiskt berätta för dina föräldrar snart” sa jag för femtionde gången.
“Nej! De skulle flippa ur helt och hållet.” sa Alex förskräckt. “Du får vara min flickvän på lördag.”
“Vänta lite nu! Stopp! Jag? Din flickvän?”
“Ja, jag måste snart visa upp en flickvän innan de börjar misstänka något och jag pratar ju om dig med dem ibland. Det är middag hos dem på lördag.”
“Pratar du om mig? Vad säger du då?” sa jag och kände mig lite smickrad.
“Ähum, lite allt möjligt. Inget speciellt.” hans svar var så tvekande att jag genast fattade misstankar.
“Du säger bara taskiga saker om mig, erkänn!”
“Jag kan ha nämnt att du kör moppe och spelar dataspel…”
“Hm, vad sa dina föräldrar om det?”
“De tyckte att det verkade väldigt omoget. ” sa Alex men tillade snabbt: “Fast de sa att det är ju upp till var och en hur de vill leva sina liv.” Morr!
“Om det nu är upp till var och en så borde de ju inte ha några problem med att du är gay? Hälsa dem det!” jag började surna till.
“Nej för tusan! Det skulle de aldrig kunna hantera.”
“Men de skulle kunna hantera en omogen 35-årig kvinna som spelar Call Of Duty?” sa jag beskt.
“Hmmmm…du har nog rätt. Jag får leta rätt på någon som är mer presentabel.” sa Alex fundersamt. “De skulle ha väldiga invändningar mot en tjej i arbetsbrallor och med en uppsättning hylsnycklar i handväskan.”
“Mer presentabel?!” fräste jag och kände mig djupt förolämpad och kränkt. “Vad är det för fel på hylsnycklar förresten, nåt kan ju gå sönder som måste lagas!”
“Tjejer ska inte lukta brandrök och olja!”
“Vad vet du om det? Du är ju bög!”
“Jag läser väl Cosmopolit…” Alex avbröt sig tvärt.
“Läser du Cosmopolitan? Vad har du för intresse av tjejkläder? Har du blivit transa nu också?” jag började gapflabba.
“Det är faktiskt tjejerna på jobbet som tar med såna tidningar.” tjöt Alex.
“Tror jag inte en sekund på.”
“Vad tror du om mig egentligen? Ibland driver du mig till vansinne.”
“Det är sånt flickvänner är till för!” sa jag triumferande. “Erkänn att jag är bra på mitt jobb?”
“Pah! I sånt fall gör jag slut!”
“Bra! Gör det, jag tycker det här förhållandet suger, i vilket fall.”
“Bra! För det gör jag med!”
“BRA!!” skrek jag
“BRA!!” skrek han Klick Klick Bägge kopplade ner samtalet samtidigt.
Så nu är man dumpad. Det var inte vad jag väntade mig när jag vaknade imorse.
Livet är verkligen fullt av överraskningar.
Jag är lite ovan att själv få ringa upp Alex för att kolla läget och jag kan inte säga att jag gillar den nya rollfördelningen. Det ska ju vara han som ringer mig tio gånger om dagen. Nu är det bara en vecka kvar tills han ska göra debut som komiker på en jättestor fest och tydligen gick det hela inte avboka eftersom de redan tryckt inbjduan och skickat iväg dem. Alex vägrar fortfarande prata om showen och han vill inte heller visa vad han förberett. Jag tolkar det som att hans nummer fortfarande är lika uselt som när han visade upp det för mig. Och det, mina vänner, var riktigt riktigt illa.
Varje gång jag tar upp ämnet blir han alldeles blek och vill ta en stor whisky. Jag börjar faktiskt tycka synd om honom på riktigt.
Å andra sidan kanske det är dags att han lär sig att inte vara så impulsiv? Som grädde på moset vet jag att han har enorm scenskräck. Vad tänkte han egentligen? Alex som komiker är ungefär som om jag skulle dra på mig trikåer och börja dansa balett inför publik. Vi skulle båda bli deporterade och stenade ut ur landet.
Jag har förslagit att han ska fejka sjukdom eller ett brutet ben. Han såg ut som om han övervägde saken.
Inatt kollade jag på två skräckfilmer; My Bloody Valentine och The Uninvited. Bägge var så läskiga och äckliga att jag stängde av och inte kunde se färdigt. Det är något jag märkt att jag får allt svårare för, att se skräck och splatter på film/TV. Jag blir så uppjagad och skräckslagen att jag inte kan sova. Den sista skräckisen jag såg helt handlade om att Skottland var försatt i karantän och att de var helt avskärmade från resten av världen. Någon sjukdom hade spridit sig i landet och gjorde folk galna (lite som i “28 veckor senare”) och de som inte var smittade verkade ha ballar ur helt och blivit kannibaler. En forskningsgrupp tar sig in i zonen för att undersöka om smittan finns kvar och möts av dessa vildar. Kommer inte ihåg vad filmen heter nu, men den var sevärd och välgjord.
Fast väldigt otäck.
Har svårt för “28 Dagar/Veckor Senare”-filmerna eftersom mitt ex jämt tjatade om de filmerna. Jag såg 28 veckor senare i Milton Keynes, England på bio och jag tyckte den var sådär. Allt eftersom exet ständigt pratade om filmen och tjatade ut ämnet började jag avsky filmen. Det var lite som att höra på en papegoja som upprepar samma sak om och om igen tills man vill flyga på och strypa fjäderfät.
Min morsa är expert på att göra samma sak, men då handlar det om att hon ringer femtioelva gånger om att vi ska ses en viss dag. När dagen äntligen kommer har hon tjatat ut ämnet så att man är spyfärdig och man kan ge sig tusan på att hon börjar ringa en timme innan vi ska ses och säger “När kommer du?” fast hon vet exakt vilken tid vi ska ses. En kvart senare ringer hon för att fråga om jag är på väg och så håller det på var tionde-femtonde minut. Blir på dåligt humör bara jag tänker på det och ådern i vänstra tinningen börjar bulta.
Ska börja designa en webbsajt för att delta i en tävling där man kunde vinna en hel del fina priser. Det är en resesajt så jag håller på att bygga en tropisk ö i 3D format som ska utgöra basen för sajten. Har bara börjat lite smått men ska fortsätta jobba på den under dagen. Första priset är tiotusen dollar så det är ju värt att lägga lite energi på, dessutom är det lite som terapiarbete att sitta och fippla med vertex-punkter och texturer.
Har hjälpt Alex hitta en snygg tribal tatuering som han ska försöka få gjord under sin semester i Asien. Tydligen är det billigt att gadda sig där så han tänkte passa på. Jag frågade inte var på kroppen han skulle ha tatueringen, för jag är rädd för svaret. Misstänker att det blir på ena skinkan.
Om jag har rätt så kommer han behöva ha string-kallingar/badbyxor för att visa upp tatueringen och det är en bild som jag inte vill få fastetsad i minnet. Skulle drömma mardrömmar……
Alex har bytt klädstil sedan han kom ut och allt han har på sig sitter som ett ålskinn numera. Det är förmodligen nån bög-grej som jag återigen inte begriper mig på. Törs inte fråga om det heller för han har varit osedvanligt tjurig på sistone. Möjligen för att han inte lyckats avboka den där showen han skulle göra på nån stor firmafest.
Så fort jag frågar om showen skriker han panikslaget:
“Jag vill inte prata om det!”
Det finns ett paket med över 2000 tribal tatueringar att köpa på 49 spänn och där hittar man garanterat något som passar. Du hittar paketet här. Klart enklare att få sitta hemma i lugn och ro och kolla igenom än att bläddra i kataloger hos tatueraren eller försöka hitta ett mönster rent slumpmässigt. Snyggaste tribal tatueringarna jag sett och därför har jag lagt upp dem på en sida på bloggen.
Jag blev jättesugen på en ganska tjejig tatuering med pärlor och spetsiga ornament, men det fanns även massor av bilder med fjärilar som var skitsnygga. Till slut var det så många jag ville ha att jag inte kunde bestämma mig alls.
Jag trodde att tribal gaddningar var mest sånt som mc-åkare av modell gangsta hade men när jag kollar igenom hela paketet (tog två timmar nästan) så såg jag att det ju sådan man ser på “vanliga” tjejer och killar också.
Jag har redan en tatuering på knäet och en i vänstra armvecket som är dags att göra något åt.
Om jag kan bestämma mig för något.
Dagens andra inlägg. För att begripa vad det handlar om så bör du läsa dagens första inlägg först, om du inte redan gjort det. Inlägget är här
Den pappskalle som anlitat Alex som stå-uppare visade sig vara en kollega och vän på ett annat revisionsbolag. Den vänskapen kommer få ett abrupt slut i samma sekund som Alex kliver upp på scenen, den saken är helt klar. Lägg därtill skammen och pinsamhetsfaktorn för Alex, hans vän och alla gäster som ska behöva genomlida hans “show”.
Jag sitter med skammens rodnad på kinderna (å Alex vägnar) vid blotta tanken.
Innan vi avslutade samtalet inatt så sa Alex att han skulle fila på sitt manus i några timmar och återkomma med ett nytt nummer senare under dagen. Jag vet inte om jag klarar mer. Hans manus behöver inte filas på så mycket som det behöver brännas upp och förintas.
Jag har blandade känslor inför den här tragikomiska situationen; samtidigt som jag skulle ge nästan vad som helst för att få se showen så skulle jag samtidigt vilja sjunka genom golvet alternativt försöka avstyra den kommande katastrofen. Ni fattar vad jag menar.
Hur långt ska man låta en polare gå när man vet att det kommer sluta med den totala förödmjukelsen och fullständigt fiasko? Å andra sidan, att försöka stoppa Alex när han väl bestämt sig för något är som att springa med huvudet före rätt in i ett mötande godståg.
Alldeles nyss fick jag ett sms där han skrev “Jag tror jag lägger till ett dansnummer också. Vad tror du?”. Jag skrek spontant rätt ut av fasa så kattungarna flydde i panik åt alla håll, när jag läste det.
Alex är till och med värre än jag på att dansa och det betyder att han rör sig som ett likstelt kassaskåp. I och för sig kanske det är komik? Det kommer onekligen få en del människor att dra på munnen och det är ju hela syftet, eller?
Kan tänka mig att Alex funderar på något i stil med Evolution of Dance.
Den som inte sett den videon kan kolla här:
Det finns Evolution of Dance 2 också men den är inte alls lika bra.
Jag lär återkomma till händelserna utveckling i den här saken, var så säker.
Alex hade mycket riktigt varit igång med ytterligare ett vansinnesprojekt, därav hans tystnad under nästan hela 24 timmar. När han ringde (videosamtal på msn) så hade han tagit på sig en mycket åtsittande limegrön tröja och brallor som liknade tajts. Hans hår var inte det vanliga välfriserade utan han hade spikes med mängder av gelé. Med andra ord; han såg helt vansinnig ut.
“Varför ser du ut som en igelkott i kroppstrumpa?” undrade jag fast jag egentligen inte ville veta svaret.
“Det är min scenkostym” jublade Alex och såg mycket nöjd ut.
“Scenkostym?! Har du smink på dig också?”
“Ja, man har det på scenen för att lamporna ger konstig hudfärg annars.” förklarade han med en ton som när man uppfostrar barn.
“Vilken scen pratar vi om nu? Säg inte att du varit på Talang 2009’s audition?” utbrast jag med växande fasa.
“Nej, jag har övat hemma på mitt framträdande.”
Jag svarade inte utan satt helt perplex. Det uppstår ibland sådana situationer då man vet att man ska få höra något obehagligt och man vågar inte ställa nästa fråga för då vet man att ovetandets lyckliga bubbla spricker och ingenting blir därefter sig likt. I Alex fall vet man att oavsett om man deltar i konversationen eller inte så får man i alla fall veta.
“Jag ska bli stå-uppare!” tjoade han.
“Jag… ähum..vet inte vad jag ska säga.” mumlade jag.
“Säg att du vill se mitt nummer! Säg att du vill se mitt nummer!” han var så ivrig att jag trodde han skulle få en hjärtattack.
Jag tog ett djupt och olyckligt andetag.
“Okej, jag vill se ditt nummer.” sa jag pliktskyldigt.
“Men du måste lova och svära att du inte avslöjar mina gags till någon.”
“Jag lovar.”
“Sträck upp högra handen så här och lägg den andra på ditt hjärta och säg att du lovar på heder och samvete….”
“För helvete! Jag säger ju att jag lovar.” fräste jag.
“Okej okej, jag ville bara försäkra mig.” sa Alex lite trumpet. “Det vore en katastrof om någon snodde mina skämt. Branschen är så konkurrensutsatt och…”
“Ska du visa numret eller inte?!” sa jag otåligt och funderade på att fejka en datorkrasch och koppla bort honom.
Eftersom jag nu lovat att inte avslöja något så får jag helt enkelt säga att jag satt med gapande mun och fånstirrade när Alex drog igång sin “stå upp” show. Han hade ställt en mikrofon med stativ på sovrumsgolvet och när jag såg honom i helfigur såg jag att han hade cowboystövlar på sig. Han ska ha extra poäng för orginell scensklädsel i alla fall.
Efteråt satt jag tyst medan Alex rusade tillbaka till datorn och han försökte närapå krypa in i webbcammen när han frågade vad jag tyckte?
“Det var…hm…inte helt dåligt” ljög jag.
“Skämtet om revisorerna var skitkul, eller hur?”
“Hm, jo…eller..nej inte direkt.”
“Kom igen nu..vad tyckte du om numret som helhet?”
“Låt mig säga så här; don’t quit your day job.”
Alex sjönk tillbaka ner i stolen och hans humör byttes från iver och glädje till besviken och snarstucken.
“Så du tyckte inte det var bra?”
“Nej, tyvärr.”
“Du tyckte det var dåligt?”
“Eh..ja.”
“Uselt?” sa han och bleknade.
“Jo.”
Det följde en minuts talande tystnad och Alex såg ut som en olycklig clown i sin kroppsstrumpa och sitt grälla smink.
“Vad var det som var dåligt?” viskade han till slut.
Var skulle jag börja? Det vore lättare att räkna upp det som var bra.
“Skämten är inte direkt nya. De flesta har jag hört förut.” sa jag prövande.
“Jaså..? Jaha. Vad mer?”
“Du har dålig tajming. Man vet precis vad du kommer säga och vad slutpoängen blir så hela skämtet faller helt platt.”
“Jag förstår..”
“På det hela taget kändes det som en sämre variant av Roliga Timmen i småskolan.”
Alex flög upp från stolen och försvann ur bild. Jag hörde skramlande, svordomar och vatten som spolade. Jag började tro att han var i färd med att hälla upp ett bad, ta fram rakbladen och lägga en hårfön på badkarskanten.
Ett par minuter senare kom han tillbaka med nyskrubbat ansikte och med håret nedkammat som vanligt. Han hade också bytt till sina vanliga kläder.
“Alex..? Är du okej?” undrade jag försiktigt.
“Nej! Du har precis krossat min karriär!” tjurade han.
“Du har redan en karriär och en magisterexamen i nationell ekonomi! Du tjänar dubbelt så mycket som vanligt folk och har en chefsposition. Du kan väl inte mena att du tänkte sluta på jobbet och bli stå-uppare?”
“Jo, det är precis vad jag menar!”
“Jag har alltid trott att du var en smart person, Alex. Men nu…”
“Jag håller på att förändra mitt liv. Jag vill inte jobba med ekonomi och revisioner och bokslut. Jag hatar mina anställda, jag hatar mina kunder! Jag vill stå på scenen!”
Viljan att förändra sitt liv kunde jag visserligen förstå eftersom jag befinner mig i en sådan fas själv, men borde man inte sträva efter en förändring där man faktiskt passar in?
“Okej, men i sådant fall måste du bli bättre. Du kan ju gå nån skådespelarkurs eller teaterskola.”
“Jag vill inte bli skådis. Jag vill bli komiker.”
“Jo, men du behöver scenvana och tajming och kunna leverera repliker.”
Alex begrundade detta och han tinade långsamt upp.
“Okej,så om jag gör ett hundår på Dramaten så kan jag kanske…?”
“Dramaten?!” utbrast jag. “Hundår!? Dramaten är slutstationen och det högsta målet för många skådespelare. Det finns inte en chans att du….ähum….jag menar, det är högst osannolikt att de tar emot oerfarna skådespelare. Jag tror du får sikta på en folkhögskola eller gå med i en lokal teatergrupp. Eller ta en kurs på ABF.”
“Folkhögskola?! ABF!? Är du inte riktigt klok?” skrek Alex. “Ska jag beblanda mig med obildat patrask? Jag har faktiskt en magisterexamen!”
Jag hade glömt hur elitistisk, snobbig, fördomsfull och politiskt inkorrekt Alex kan vara.
“De är inte patrask! De brinner för sina skådespelardrömmar precis som du drömmer om att bli stå-uppare.” sa jag trött. “Alla kommer inte in på scenskolan i Stockholm och även om de gör det är det inte säkert de har möjlighet att flytta. ”
“Pah! Sådant säger de bara för att de är lata..”
“Fan heller! Du vet att jag drömmer om att få plugga 3D-design på Gotland men jag kan inte flytta eftersom jag har min dotter som har både pappa och skolan här. Ibland får man helt enkelt ge upp drömmarna eller hitta andra lösningar. Det kallas att kompromissa.” fräste jag och började bli uppjagad och småförbannad.
“Hmmm, du har nog rätt. Jag har inte tänkt på det.” sa Alex med betydligt mer ödmjuk stämma. “ABF säger du?”
“Ja, jag tror Medborgarskolan eller Folkuniversitetet har ett skådespelarprogram också.” sa jag.
Alex började knappa vilt på tangentbordet och letade fram respektive webbplats.
“Två år?” tjöt han. “Det tar två år att bli skådis. Så lång tid har jag inte på mig. Jag har ju föreställning om tre veckor.”
“URSÄKTAVADSADU?” skrek jag och nackhåren reste sig.
“Jag har föreställning om tre veckor på en stor företagsfest. Massor av folk. Internationell representation.” sa Alex panikslaget.
Du stora gudinna!
Eller som jag skulle sagt i spelsammanhang. Oh my fucking godess!
Precis när jag tror att Alex inte kan hamna mer i klistret……
För den som undgått att läsa det så är ju Alex inte bara nyutprungen ur garderoben utan även den mest envetna, tjurskalliga och neurotiska person jag känner. Därför gillar jag honom skarpt.
Efter att ha tjurat i två dagar över att han trodde jag hade fest som han inte var bjuden på så föll han till föga och ringde. Efter en kvarts skryt om hur roligt och fantastiskt det var på kändisfesten i lördags så tystande han. Kanske därför att jag inte sagt ett ord under hela hans utläggning.
“Du hade inte ett dugg kul,eller hur?” sa jag kallt
Han suckade.
“Nej, det var hemskt. Kändisarna var politiker och jag var den enda….ähum…” “Bögen?” sa jag hjälpsamt
“Precis.”
“Inte en enda skvallertidningsfotograf i sikte?” undrade jag.
“Nä, inte en enda.” Alex suckade ännu tyngre.
Jag vet inte vad han tror, att han ska bli någon ny Alice Timander som ränner på premiärer och syns i skvallerpressen utan att egentligen ha åstadkommit någonting alls? Till och med B-kändisar blir kända för att de gjort något. Alex har aldrig gjort något i hela sitt liv och jag begriper inte hur han tänker.
“Okej Alice, bättre lycka nästa gång.” sa jag kort.
“Jag är inte som Alice Timander!!” tjöt Alex och jag trodde han skulle slänga på luren.
“Okej men tala då gärna om för mig exakt vad det är du gör som ska göra dig till kändis?”
Det blev så tyst att man kunde skära i tystnaden med kniv.
“Du har rätt! Jag måste börja med något…kändisaktigt.” sa han till slut. “Jag ska söka till Talang 2009!”
Jösses! Jag kände tröttheten rinna över mig som om jag stått under Niagarafallet.
“Okej, och vad är din talang?”
“Jag behöver ingen talang, jag är ju för tusan bög!” skrek han.
“Och uppenbarligen helt sinnesrubbad” kontasterade jag. “Du kan inte bli kändis bara för att du är homo. Lär dig ett korttrick eller nåt. Vik ut dig på Youtube! Jonglera och cykla enhjuling. Bli den hemlige älskaren som sabbade Marks och Jonas förhållande. Vad som helst…. Men åk inte till Talang 2009 och tro att du får tre gröna bockar bara för att du gillar att smita in bakvägen.”
Då började Alex stortjuta på fullt allvar.
“Det där var så lågt sagt! Bara för att du vet att jag…”
“Att du vad då?”
“..är oskuld.” snörvlade han och lade sedan snabbt till “Med en man.”
Plötsligt föll alla bitarna på plats och jag begrep vad han håller på med. I sin desperation att bli av med oskulden så tror han att han kommer lyckas bättre att träffa någon om han blir kändis! Stackars Alex!
Jag ska fundera över om jag känner någon lämplig singelbög som jag kan para ihop honom med. Det måste ske snabbt innan han åker på audition och skämmer ut sig på Talang.
Känner mig plötsligt lite stressad.
Loggade in på QX för att se om jag kunde hitta en lämplig kandidat och fick genast en massa äckliga förslag av killar och perverterade par. Ändrade min status till homosexuell för att slippa undan alla slemhögar. Det funkade!
Efter några minuters surfande insåg jag att jag inte har en aning om vad jag håller på med. Jag vet ju inte ens vilken typ av kille Alex föredrar? Jag ringde upp honom för att fråga och han nästan jublade av lycka över att få prata oavbrutet om sig själv. Genast satte en lång harang och monolog igång.
“Han måste vara snygg, men inte för snygg för jag vill vara den snyggaste av oss två om du vet vad jag menar.. ” babblade han och började med sitt förbannade läspande igen. Jag vill vara den snyggaste av oss två? Sa han verkligen det? Jag som trodde att kvinnor var fåfänga…men nu tjejer har ni mött er överman!
Vi kom framtill att Alex vill ha en man så påminner om Mr Gay Italia 2003, fast inte lika snygg. Du stora gudinna, vad har jag gett mig in på?
Alex ringde och meddelade att han nu satt och drack ett glas vin för att ladda inför kändisfesten ikväll. Ibland tror jag han medveter försöker göra mig förbannad. Oftast vet jag att han gör det.
Av en ren slump så ringde det på dörren när vi pratade och Alex hörde det.
“Vem är det som kommer?” undrade han misstänksamt.
“Åh, det måste vara mina gäster. Tur jag hann klart med maten i tid! Vi får höras senare. Puss!”
Precis när jag lade på hörde jag hur han vrålade.
“Vad? Ska du ha fest…?!!??”
Min bästa lögn den här veckan. Alex kommer tjura i flera dagar. Perfekt!
Jag fnissade i flera minuter efteråt och blev inte ens förbannad när det visade vara en ovanligt enträgen och påstridig dörrförsäljare som ville sälja villalarm. Jag hänvisade honom till grannarna och sa att de faktiskt pratat om att skaffa larm till huset och att försäljaren garanterat skulle sälja massor där. Säljaren gnuggade händerna när han stegade över gräsmattan till grannens hus.
En halvtimme senare hörde jag granngubben skrika:
“Vi ska ju inte ha nåt jävla larm! Fatta!”
Jag skrattade så jag fick hicka och nästan satte vinet i halsen.
Så nu till Sachikos matlagningshow……
Förutom min egen Boeuf Bourginon så måste jag säga att den maträtt jag lagade idag är min nya favorit. Skyn på vitt vin,örter och vitlök som ligger under kycklingen och grönsakerna var suverän! Helt gudomlig!
Nu har jag laddat med 4 timmar kostymfilm och 1800-talsromantik och ska mysa med dottern och katterna. Ha nu en kanonskön lördag allihop!
Lördag och städning och fönsterputs står på menyn. För en gångs skull ser jag faktiskt framemot det. Jag får mina ryck var femte år.
Det bästa med Alex är att han aldrig låter mig hemfalla åt narcissism. Han ringde och upplyste mig om att min garderob är föga passande för kändisfester, annars hade jag gärna fått följa med. Jag fräste att hans garderob minsann varit allt annat än poppig innan han blev bög. Faktum var att han hade den sämsta klädstil jag någonsin sett, med ärmarna avklippta på sina t-shirts och militärbrallor från 90-talet. Numera är t-shirtarna fortfarande avklippta men nu för att visa hans mage och halva bringan. Jag skulle inte bli förvånad om Alex förvandlas till transa inom kort.
Det jävligaste är att han skulle vara snyggare i klänning än vad jag är.
I rena upphetsningen över att ha fått min garderob förolämpad glömde jag bort min planerade lögn om att jag skulle på trubadurafton så nu vet han att jag bara ska vara hemma och vara mitt vanliga trista jag. Fasen!
Bara för att överbevisa Alex om att han hade fel gällande mina kläder rusade jag upp och kollade igenom min garderob.
Efter en stund insåg jag att han hade rätt.
Alla mina kläder har färgfläckar,oljefläckar, brännmärken eller sot på sig. Till och med strumporna och underkläderna.
Detta kommer sig av att jag alltid tänker på det här sättet när jag går ner i min verkstad: Äh, jag ska ju bara svetsa ihop två järnstänger. Om jag är försiktigt så kommer jag inte förstöra kläderna. Visst ja, jag måste ju måla dem också. Hm, om jag skulle ta fram motorsågen och kapa upp lite ved när jag ändå är i farten?Bäst att dra igång vedpannan också. Oj oj oj vad det ryker in! Därefter kommer man tillbaka upp i huset och är svart från topp till tå och luktar som en rökt medwurst.
Apropå luktar… Som alltid när min syster ska göra om hemma så är det hon som pekar och dirigerar och jag som får utföra själva arbetet. Så var även fallet när jag jag pluggade juridik på Linköping Universitet och bodde några dagar i veckan hos syrran. Hon är inte dummare än att hon tog tillfället i akt att lägga ut lappar i stil med “Skulle du kunna skruva upp en hylla ovanför TVn?” eller “Det vore fint med en lampa ovanför köksbordet. ”
En dag hade hon lagt en hel lista på saker som skulle göras och jag insåg att detta skulle ta ett antal timmar. Därför kilade jag ner till närbutiken och köpte ett sexpack nödraketer (alltså öl, 3,5%) och satte igång. Det var stekhett ute och jag hade alla fönster och balkongdörren öppen medan jag jobbade. Ända svettades jag floder och ölen kom väl till pass. På den tiden rökte både syrran och jag och precis när jag var klar, hade slagit mig ner i soffan med en cigg och en öl för att pusta ut, kom syrran hem. Hon sniffade i luften i hallen.
“Svett,öl och cigarettrök! Det luktar ju för fasen karl härinne!” skrek hon. Jag ska erkänna att jag kände mig väldigt okvinnlig den gången.
Å andra sidan ska hon vara väldigt tyst om att lukta illa. Under en period bodde hon hos mig och vi delade sovrum. Jag hade gått och lagt mig och in kommer syrran som varit ute på köksbron och rökt och hon stank ve och f-n av rök när hon kom in i sovrummet och lade sig. Passande nog hade hon på sig en t-shirt från Burger King där det stod “Grillat är godast!”
Man kan säga mycket dåligt om rökning, men stanken är nog det värsta!
Nu ska jag fixa fram alla grejer för att börja putsa fönster.
Jag noterar med illa dold skadeglädje att grillfesten gick åt skogen för dem som stal oxfilé för 5.000 kr från Viberga Stormarknad. De fick polisen efter sig, körde in på fel väg och snuten haffade dem i en återvändsgränd. HA! Rätt åt dem…. eftersom jag inte var bjuden!
Länken till den rafflande nyheten: http://nt.se/finspang/artikel.aspx?articleid=5102897
Har haft Skype avstängt hela dagen så till slut ringde Alex på mobilen och frågade (med en röst som en ångvissla. Han låter så när han är upprörd) varför i helsike jag inte var online? Jag svarade lögnaktigt att jag jobbar med utställningen av mina tavlor. För att göra det hela mer trovärdigt gnällde jag om att jag hade slut på balsamterpentin,vilket jag själv tycker var ett fantastiskt smart drag. Alex köpte faktiskt min lögn och lovade att avanmäla mig som volontär på Pride.
Måtte han inte få tag på adressen till den här bloggen!
Det gör mig inte så mycket om han avslöjar att jag är en lögnare (vi ljuger för varandra dagligen) men jag vill för guds skull inte att han tror att kusten är klar att släpa med mig till Stockholm.
Alex älskar tydligen name-dropping och han passade på att nämna några kända namn som ska på samma företagsfest som han i helgen. Troligen var syftet att göra mig avis eller också vill han att jag ska böna och be att få följa med, bara så han kan få säga nej!
Jag tror inte han har en dejt till festen och jag misstänker att han kommer fråga mig men jag vet att han vill att jag ska fråga först. Vägrar! Dessutom, vem vill äta gratismat och mingla med kändisar? Pah! Jag ska nog visa att jag kan ha jättekul här på vischan.
Dessutom har jag inget att ha på mig.
Ha! Nu hittade jag tobleronen som jag gömt undan för mig själv i ett fåfängt och inbecillt försök att dra ner på snask. Smart att gömma den under soppåsen i papperkorgen! Jag har letat efter tobleronen i 4 dagar och eftersom jag är nästintill senil kan jag vara helt säker på att jag aldrig kommer ihåg var jag gömt saker.
Tänk om jag gömt pengar nånstans och glömt bort att jag gjort det? Det kanske ligger en hel förmögenhet nergrävd nånstans och jag kommer aldrig hitta den… Skrämmande! Måste skriva en lapp till mig själv om att sluta gömma saker.
Å andra sidan kan jag inte påminna mig om att jag nånsin varit rik, men jag kan ju ha glömt det.
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
Page Rank Google
Sponsorer
Smarta webbmasters/bloggare köper trafik från Sachikoblog.com:
Om du också vill höja sidarank, Alexarank och hamna högt på topplistorna så kan du köpa trafik här
Senaste kommentarerna