Nu är jag i sängen och känner lite mer ro. Lugn i vetskapen om att jag kommer sova snart och att alla kameror är på laddning inför morgondagen.
På gatan utanför dånar festen och det kommer hålla på ända tills söndag morgon. Förr var jag alltid den som ville festa mest på Augustifesten men det var 18 år sen och numera pallar jag inte en frostnatt utan att bli sängbunden i två dagar under allmänt ojande.
Hysteriska flickor skriker när de åker karusell, inte för att de är rädda utan för att få uppmärksamhet av killarna som står och hänger och försöker se coola och oberörda ut.
De äldre festprissarna, som inte fattat att de är 50+, hade redan vid sju antagit den välbekanta lilablå tonen i nian och började skråla som om ingen ångest står att vänta imorgon. Fullast vinner gällde i deras ungdom och den gäller även en kväll som den här. I alla fall för en viss kategori människor.

Det är så skönt att jag inte umgås med sådana festprissar längre och att de jag umgås med är sansade och trevliga även med två öl innanför västen.
Förr var det alltid några i gänget som skulle bråka eller blev osams. Åldrande har sin charm och saker och ting lugnar ner sig.
Ikväll är det årets fest för stadens ungdomar och det är precis som det ska vara. Det känns verkligen som om vi lämnat över facklan till nästa generation så de får ta över röjet och partajandet.

Mitt i folksamlingen såg jag några bekanta från förr. Närmare bestämt från den tiden jag spelade i band och turnerade runt. Jag var 16 och hade skunkrandigt hår och skinnjacka med nitar och fransar. Jag hade drömmar om att spela över hela Europa och vi festade jämt och slängde barstolar omkring oss. Trashade hotellrum. Krossade gitarrer.
Sen blev jag vuxen och bytte skinnjackan, myggjagarna och de svarta jeansen mot bekväma fotriktiga skor och slappa tröjor.
De bekanta jag såg ikväll hade samma drömmar och stil som jag då…men de såg likadana ut idag.
Det är något beklämmande med människor kring 40 som klär sig som tonåringar och fortfarande drömmer om att bli rockstjärnor. De lyckades inte då och de kommer inte lyckas idag. Är det naivt eller optimistiskt att hålla drömmen levande? De påminde om sorgliga clowner utan en scen att göra sina barnsliga trick på. Utan publik och utan strålkastare. Bara drömmen och attityden som om världen ligger för deras fötter fast de inte ens har arbete eller pengar att spela in en demo. De har inte ens en gitarr att krossa även fast de låter andra tro det.
Jag skämdes lite å deras vägnar och låtsades att jag inte såg dem.

Med en varm och mjuk Accra under täcket ska jag försöka somna till ljudet av en fest som inte längre är min. Jag saknar den inte.