Nej jag känner mig verkligen inte som en Supermamma, men jag är nöjd med att jag gjort så gott jag förmår och jag har inte sparat på krutet i kampen att skipa rättvisa och ordna en bättre tillvaro för min dotter.  Resan är inte över än men min intuition säger mig att vi snart är i hamn och att morgondagen kommer rusande från horisonten. En morgondag som utgör ett betydligt bättre kapitel i våra liv än det vi kommer avsluta inom kort.
Visst har jag gjort slut på min energi några gånger och jag trodde väl aldrig vi skulle kunna få en plats på en skola som kostar ca 2 miljoner per elev och år. När det ändå gick igenom, trots mina farhågor, så fick jag ny energi, nytt hopp och en helt ny glädje.  Jag hade aldrig klarat det utan underbara Erika och Agneta som varit vårt praktiska stöd genom hela resan. De har tagit samtalen jag inte hunnit ringa och fixat med en del anmälningar jag bett om osv osv.  Okej, Micke har hjälpt till han med genom att stötta mig i allt jag företagit mig på resan gång och alla fajter jag valt att utkämpa. Hade inte fixat det utan honom. 
För det är så. Man måste skrika högst, slå även hårdast i bordet, komma med de mesta gångbara förtäckta hoten och planera 3 steg före myndigheter, skolor, rättsväsendet och hela apparaten. Annars får man ingen hjälp och framför allt ingen rättvisa.  Det hjälper om man har möjlighet att skapa opinion och skrämma upp politiker också. 
Det behövs en jävligt lång pinne när man ska röra om i getingboet och man blir stungen på vägen.  De såren läker dock ganska snabbt när man ser resultat.
Jag har ett par saker till att göra och det är att ta ett sista snack med skolan om deras lysande ”handlingsplan” som enbart fungerar i teorin men som bara gör skada för utsatta elever i praktiken.  Jag anser att den som satt ihop den handlingsplanen tillhör kategorin Dumskallar. I det här fallet är det närmast en fackterm och inte en förolämpning.
Dessutom ska jag (med viss tillfredställelse) också tala om för skolan att min dotter inte kommer gå kvar eftersom skolan har misslyckats kapitalt på alla plan vad gäller elevernas säkerhet och välbefinnande. Det gäller för övrigt inte bara min dotter utan även en annan flicka.  Man har brutit mot skollagen på flera punkter. Förjävligt! Det svider till i hjärtat att veta att den andra flickan inte får någon hjälp alls. Skolan bryr sig inte, föräldrarna bryr sig inte.  Kort sagt, ingen ser efter hennes intressen, ingen ser till att hon får trygghet och stabilitet i tillvaron. Hon är ett vilset maskrosfrö som kastas hit och dit i vinden och aldrig får slå rot. Aldrig får vatten, näring eller omvårdnad.  Alla vuxna sviker henne. Hon berättar hur hon har det och ingen gör något?! Jag har dessutom haft det tvivelaktiga nöjet att träffa föräldrarna så jag vet att det är riktigt riktigt illa.
 Jag har pratat med socialen om det så jag hoppas hon får någon form av hjälp (och då pratar jag inte om BUP-tramset, det vet vi ju redan hur lite det ger). Det kan i varje fall inte bli värre än vad det är nu. Ge flickan trygghet och en dräglig uppväxt, ska det vara så himla svårt? Varför är jag den enda som skridit till handling? Är alla så rädda att ”lägga sig i”? Förbannade ynkryggar. Det är ett svek mot varje barn som far illa när vi vuxna bara blundar. 
Men det är ju så det funkar oftast…ingen ville lägga sig i när min syster och jag levde i terror heller. Hade någon ringt socialen och vi hade fått komma därifrån så hade vi kanske sluppit många år av smärta och terapi i vuxen ålder. Att lämna föräldrarna är inte alltid det värsta, det kan ibland vara det bästa som händer. I mitt fall var det en önskedröm som aldrig gick i uppfyllelse.

Sen har vi ju rättegång nummer två nu i april.  En serie-pedofil som spårat (via nätet), sökt upp och förgripit sig på flickor och som nu ska dömas ytterligare en gång.
Förra gången hade han förgripit sig på en flicka i min dotters ålder och fick lite terapi och böter som straff. Det var i juni 2009 han dömdes för det. Ett par månader senare, i augusti 2009, försöker han samma sak med min dotter men misslyckades.  Ironiskt nog tror jag han får ett högre straff den här gången även fast brottet inte var ”fullbordat” och dottern kunde försvara sig. Lagen har skärpts och det är en gärningsman som begått/försökt begå samma brott flera gånger mot flera offer.
Ni kanske förstår att man blir mörkrädd och att vi valt att leva väldigt skyddat efter allt som hänt. Det är nästan så man börjar tro att det lurar en pedofil i varje buske.  Jag vet numera att flickor inte går säkra ens mitt på ljusan dag. Inte ens på platser med massor av folk, som konserter, i sällskap med vänner. 

Det är de saker jag ska bocka av på listan innan jag vänder blad. Jag är ingen supermamma, jag gör bara så gott jag kan.  Ni andra skulle göra samma sak för era barn, jag lovar.  Tänk om vi kunde göra det för varandras barn också?