Dagens andra inlägg. För att begripa vad det handlar om så bör du läsa dagens första inlägg först, om du inte redan gjort det. Inlägget är här
Den pappskalle som anlitat Alex som stå-uppare visade sig vara en kollega och vän på ett annat revisionsbolag. Den vänskapen kommer få ett abrupt slut i samma sekund som Alex kliver upp på scenen, den saken är helt klar. Lägg därtill skammen och pinsamhetsfaktorn för Alex, hans vän och alla gäster som ska behöva genomlida hans ”show”.
Jag sitter med skammens rodnad på kinderna (å Alex vägnar) vid blotta tanken.
Innan vi avslutade samtalet inatt så sa Alex att han skulle fila på sitt manus i några timmar och återkomma med ett nytt nummer senare under dagen. Jag vet inte om jag klarar mer. Hans manus behöver inte filas på så mycket som det behöver brännas upp och förintas.
Jag har blandade känslor inför den här tragikomiska situationen; samtidigt som jag skulle ge nästan vad som helst för att få se showen så skulle jag samtidigt vilja sjunka genom golvet alternativt försöka avstyra den kommande katastrofen. Ni fattar vad jag menar.
Hur långt ska man låta en polare gå när man vet att det kommer sluta med den totala förödmjukelsen och fullständigt fiasko? Å andra sidan, att försöka stoppa Alex när han väl bestämt sig för något är som att springa med huvudet före rätt in i ett mötande godståg.
Alldeles nyss fick jag ett sms där han skrev ”Jag tror jag lägger till ett dansnummer också. Vad tror du?”. Jag skrek spontant rätt ut av fasa så kattungarna flydde i panik åt alla håll, när jag läste det.
Alex är till och med värre än jag på att dansa och det betyder att han rör sig som ett likstelt kassaskåp. I och för sig kanske det är komik? Det kommer onekligen få en del människor att dra på munnen och det är ju hela syftet, eller?
Kan tänka mig att Alex funderar på något i stil med Evolution of Dance.
Den som inte sett den videon kan kolla här:
Det finns Evolution of Dance 2 också men den är inte alls lika bra.
Jag lär återkomma till händelserna utveckling i den här saken, var så säker.
Alex hade mycket riktigt varit igång med ytterligare ett vansinnesprojekt, därav hans tystnad under nästan hela 24 timmar. När han ringde (videosamtal på msn) så hade han tagit på sig en mycket åtsittande limegrön tröja och brallor som liknade tajts. Hans hår var inte det vanliga välfriserade utan han hade spikes med mängder av gelé. Med andra ord; han såg helt vansinnig ut.
”Varför ser du ut som en igelkott i kroppstrumpa?” undrade jag fast jag egentligen inte ville veta svaret.
”Det är min scenkostym” jublade Alex och såg mycket nöjd ut.
”Scenkostym?! Har du smink på dig också?”
”Ja, man har det på scenen för att lamporna ger konstig hudfärg annars.” förklarade han med en ton som när man uppfostrar barn.
”Vilken scen pratar vi om nu? Säg inte att du varit på Talang 2009′s audition?” utbrast jag med växande fasa.
”Nej, jag har övat hemma på mitt framträdande.”
Jag svarade inte utan satt helt perplex. Det uppstår ibland sådana situationer då man vet att man ska få höra något obehagligt och man vågar inte ställa nästa fråga för då vet man att ovetandets lyckliga bubbla spricker och ingenting blir därefter sig likt. I Alex fall vet man att oavsett om man deltar i konversationen eller inte så får man i alla fall veta.
”Jag ska bli stå-uppare!” tjoade han.
”Jag… ähum..vet inte vad jag ska säga.” mumlade jag.
”Säg att du vill se mitt nummer! Säg att du vill se mitt nummer!” han var så ivrig att jag trodde han skulle få en hjärtattack.
Jag tog ett djupt och olyckligt andetag.
”Okej, jag vill se ditt nummer.” sa jag pliktskyldigt.
”Men du måste lova och svära att du inte avslöjar mina gags till någon.”
”Jag lovar.”
”Sträck upp högra handen så här och lägg den andra på ditt hjärta och säg att du lovar på heder och samvete….”
”För helvete! Jag säger ju att jag lovar.” fräste jag.
”Okej okej, jag ville bara försäkra mig.” sa Alex lite trumpet. ”Det vore en katastrof om någon snodde mina skämt. Branschen är så konkurrensutsatt och…”
”Ska du visa numret eller inte?!” sa jag otåligt och funderade på att fejka en datorkrasch och koppla bort honom.
Eftersom jag nu lovat att inte avslöja något så får jag helt enkelt säga att jag satt med gapande mun och fånstirrade när Alex drog igång sin ”stå upp” show. Han hade ställt en mikrofon med stativ på sovrumsgolvet och när jag såg honom i helfigur såg jag att han hade cowboystövlar på sig. Han ska ha extra poäng för orginell scensklädsel i alla fall.
Efteråt satt jag tyst medan Alex rusade tillbaka till datorn och han försökte närapå krypa in i webbcammen när han frågade vad jag tyckte?
”Det var…hm…inte helt dåligt” ljög jag.
”Skämtet om revisorerna var skitkul, eller hur?”
”Hm, jo…eller..nej inte direkt.”
”Kom igen nu..vad tyckte du om numret som helhet?”
”Låt mig säga så här; don’t quit your day job.”
Alex sjönk tillbaka ner i stolen och hans humör byttes från iver och glädje till besviken och snarstucken.
”Så du tyckte inte det var bra?”
”Nej, tyvärr.”
”Du tyckte det var dåligt?”
”Eh..ja.”
”Uselt?” sa han och bleknade.
”Jo.”
Det följde en minuts talande tystnad och Alex såg ut som en olycklig clown i sin kroppsstrumpa och sitt grälla smink.
”Vad var det som var dåligt?” viskade han till slut.
Var skulle jag börja? Det vore lättare att räkna upp det som var bra.
”Skämten är inte direkt nya. De flesta har jag hört förut.” sa jag prövande.
”Jaså..? Jaha. Vad mer?”
”Du har dålig tajming. Man vet precis vad du kommer säga och vad slutpoängen blir så hela skämtet faller helt platt.”
”Jag förstår..”
”På det hela taget kändes det som en sämre variant av Roliga Timmen i småskolan.”
Alex flög upp från stolen och försvann ur bild. Jag hörde skramlande, svordomar och vatten som spolade. Jag började tro att han var i färd med att hälla upp ett bad, ta fram rakbladen och lägga en hårfön på badkarskanten.
Ett par minuter senare kom han tillbaka med nyskrubbat ansikte och med håret nedkammat som vanligt. Han hade också bytt till sina vanliga kläder.
”Alex..? Är du okej?” undrade jag försiktigt.
”Nej! Du har precis krossat min karriär!” tjurade han.
”Du har redan en karriär och en magisterexamen i nationell ekonomi! Du tjänar dubbelt så mycket som vanligt folk och har en chefsposition. Du kan väl inte mena att du tänkte sluta på jobbet och bli stå-uppare?”
”Jo, det är precis vad jag menar!”
”Jag har alltid trott att du var en smart person, Alex. Men nu…”
”Jag håller på att förändra mitt liv. Jag vill inte jobba med ekonomi och revisioner och bokslut. Jag hatar mina anställda, jag hatar mina kunder! Jag vill stå på scenen!”
Viljan att förändra sitt liv kunde jag visserligen förstå eftersom jag befinner mig i en sådan fas själv, men borde man inte sträva efter en förändring där man faktiskt passar in?
”Okej, men i sådant fall måste du bli bättre. Du kan ju gå nån skådespelarkurs eller teaterskola.”
”Jag vill inte bli skådis. Jag vill bli komiker.”
”Jo, men du behöver scenvana och tajming och kunna leverera repliker.”
Alex begrundade detta och han tinade långsamt upp.
”Okej,så om jag gör ett hundår på Dramaten så kan jag kanske…?”
”Dramaten?!” utbrast jag. ”Hundår!? Dramaten är slutstationen och det högsta målet för många skådespelare. Det finns inte en chans att du….ähum….jag menar, det är högst osannolikt att de tar emot oerfarna skådespelare. Jag tror du får sikta på en folkhögskola eller gå med i en lokal teatergrupp. Eller ta en kurs på ABF.”
”Folkhögskola?! ABF!? Är du inte riktigt klok?” skrek Alex. ”Ska jag beblanda mig med obildat patrask? Jag har faktiskt en magisterexamen!”
Jag hade glömt hur elitistisk, snobbig, fördomsfull och politiskt inkorrekt Alex kan vara.
”De är inte patrask! De brinner för sina skådespelardrömmar precis som du drömmer om att bli stå-uppare.” sa jag trött. ”Alla kommer inte in på scenskolan i Stockholm och även om de gör det är det inte säkert de har möjlighet att flytta. ”
”Pah! Sådant säger de bara för att de är lata..”
”Fan heller! Du vet att jag drömmer om att få plugga 3D-design på Gotland men jag kan inte flytta eftersom jag har min dotter som har både pappa och skolan här. Ibland får man helt enkelt ge upp drömmarna eller hitta andra lösningar. Det kallas att kompromissa.” fräste jag och började bli uppjagad och småförbannad.
”Hmmm, du har nog rätt. Jag har inte tänkt på det.” sa Alex med betydligt mer ödmjuk stämma. ”ABF säger du?”
”Ja, jag tror Medborgarskolan eller Folkuniversitetet har ett skådespelarprogram också.” sa jag.
Alex började knappa vilt på tangentbordet och letade fram respektive webbplats.
”Två år?” tjöt han. ”Det tar två år att bli skådis. Så lång tid har jag inte på mig. Jag har ju föreställning om tre veckor.”
”URSÄKTAVADSADU?” skrek jag och nackhåren reste sig.
”Jag har föreställning om tre veckor på en stor företagsfest. Massor av folk. Internationell representation.” sa Alex panikslaget.
Du stora gudinna!
Eller som jag skulle sagt i spelsammanhang. Oh my fucking godess!
Precis när jag tror att Alex inte kan hamna mer i klistret……
Sitter och slänger ut turkiska freeloaders, från vår ventrilo, på löpande band. Ska man behöva sätta ett lösenord för att slippa ifrån snyltarna?
Om någon har tråkigt kan ni göra mig sällskap och se turkarna kickas och bannas.
Alex
Alex funderade i ungefär fem minuter på att gå med i swingerklubb eftersom en av våra andra gaykompisar är med i en sådan. Jag förklarade vad en swingerklubb är och Alex blev högröd i ansiktet, sedan vit och såg till sist illamående ut. Av någon anledning trodde han att det var en dejtingklubb för att hitta den stora kärleken. Han kommer nog alrig se på vår gemensamma kompis på samma sätt igen.
Ibland undrar jag om Alex kommer från samma planet som oss andra ..?
Tydligen har han suttit och kollat på foton av gaybröllop och fladdrar nu omkring i någon rosa fluffig drömvärld där han ska få stå brud….eeh…gum. Att han inte har en partner försvårar ju saken. Alex själv hävdar att partnerbristen är högst tillfällig.
Medan Alex är en obotlig romantiker är jag hans raka motsats och jag försöker verka entusiatisk när han pratar om romantiska semesterorter med rosenblad i badkaret och tända ljus. Han vill lova evig kärlek och trohet och så vidare. Bla bla bla!
Jag anser att partners är förbrukningsvara, för min egen del. Som min polare sa idag ”Två år max, va?”
Eller..ja…jag menar nog att det blir ganska ointressant när skimret lagt sig och det är dags att dra vidare.
Jag låter som en riktigt kvinnochauvinist och det är jag nog också, hur politiskt inkorrekt det än är.
”Hur kan du behandla killarna som du gör?” sa Alex bestört när vi pratade om förhållanden.
”Det är inte svårt alls. Man säger tack och hej och går vidare.” sa jag.
”Hur tar killarna det?”
”Jag har varit öppen redan från början. De vet vad som gäller.”
”Så du säger redan från början att du kommer dumpa killen så småningom?”
”Typ, fast mer som att jag säger att det här är en kortvarig romans, inget annat. Hittills har ingen klagat när jag sagt det. Det är först efteråt som det blir gnäll för att de blir dumpade även fast de visste spelreglerna från början”.
”Men blir du aldrig kär på riktigt?”
”Näpp!”
”Så du har aldrig varit kär?”
”Jo en gång, i dotterns pappa. För 14 år sedan.”
”Åååh, då är det nog så att du fortfarande älskar honom och inte kan släppa in någon annan i ditt hjärta!” kvittrade Alex och såg så där drömmande ut att jag fick lust att slå något hårt i huvudet på honom.
”Har du mist förståndet helt och hållet?! Jag dumpade honom med och dessutom…” fräste jag.
Jag rabblade ilsket upp alla anledningar till att jag absolut inte skulle vilja ha tillbaka mannen i fråga.
Alex satt tyst en lång stund sedan sa han:
”Jag är glad att jag är bög. Tänk om jag hade varit ihop med dig…då skulle jag vara helt knäckt nu.”
”Troligen.. Jag gör det inte av elakhet, jag gör det för att jag tappar intresset. ”
”Vet du vad…?” fortsatte Alex. ”Du är mer lik en man än de flesta män jag känner…och jag menar det inte som en komplimang. Ska kvinnor nu börja behandla män…ähum.. som män behandlat kvinnor?”
”Tack och lov för jämlikheten.”
”Det vete fan om jag håller med om!” sa Alex surt som om han kände sig förolämpad å alla mäns vägnar. ”Jämlikhet suger! Tänk om alla kvinnor blir som du?”
”Då kanske alla män blir gay för att slippa oss hjärtekrossande bitchar?” flinade jag.
Alex såg plötsligt gladare ut än han gjort på flera månader.
”Jag tar tillbaka det jag sa..fortsätt i samma stil” jublade han. ”Fram för jämlikhet! Mer rättframma och krävande kvinnor! Mer killar åt mig!”
Jag tänkte först tala om för honom vad jag anser om äktenskap och livslånga löften och även dra lite siffror i form av skillsmässostatistik, men kom på bättre tankar. Jag ska inte sabba Alex med min cyniska livsfilosofi. Världen är ju en trevligare plats att vistas på om det fortfarande finns folk som tror på evig kärlek och trohet och strävar efter detta, eller hur?
*****STOPPA PATETISKA DIKTER PÅ NÄTET!*****
Ser ni något anmäl det här:
http://www.banal-pekoral.se/hotline/
DENNA TEXT BORDE ALLA BLOGGARE HA.
KOPIERA OCH LÄGG PÅ DIN BLOGG
För den som undgått att läsa det så är ju Alex inte bara nyutprungen ur garderoben utan även den mest envetna, tjurskalliga och neurotiska person jag känner. Därför gillar jag honom skarpt.
Efter att ha tjurat i två dagar över att han trodde jag hade fest som han inte var bjuden på så föll han till föga och ringde. Efter en kvarts skryt om hur roligt och fantastiskt det var på kändisfesten i lördags så tystande han. Kanske därför att jag inte sagt ett ord under hela hans utläggning.
”Du hade inte ett dugg kul,eller hur?” sa jag kallt
Han suckade.
”Nej, det var hemskt. Kändisarna var politiker och jag var den enda….ähum…” ”Bögen?” sa jag hjälpsamt
”Precis.”
”Inte en enda skvallertidningsfotograf i sikte?” undrade jag.
”Nä, inte en enda.” Alex suckade ännu tyngre.
Jag vet inte vad han tror, att han ska bli någon ny Alice Timander som ränner på premiärer och syns i skvallerpressen utan att egentligen ha åstadkommit någonting alls? Till och med B-kändisar blir kända för att de gjort något. Alex har aldrig gjort något i hela sitt liv och jag begriper inte hur han tänker.
”Okej Alice, bättre lycka nästa gång.” sa jag kort.
”Jag är inte som Alice Timander!!” tjöt Alex och jag trodde han skulle slänga på luren.
”Okej men tala då gärna om för mig exakt vad det är du gör som ska göra dig till kändis?”
Det blev så tyst att man kunde skära i tystnaden med kniv.
”Du har rätt! Jag måste börja med något…kändisaktigt.” sa han till slut. ”Jag ska söka till Talang 2009!”
Jösses! Jag kände tröttheten rinna över mig som om jag stått under Niagarafallet.
”Okej, och vad är din talang?”
”Jag behöver ingen talang, jag är ju för tusan bög!” skrek han.
”Och uppenbarligen helt sinnesrubbad” kontasterade jag. ”Du kan inte bli kändis bara för att du är homo. Lär dig ett korttrick eller nåt. Vik ut dig på Youtube! Jonglera och cykla enhjuling. Bli den hemlige älskaren som sabbade Marks och Jonas förhållande. Vad som helst…. Men åk inte till Talang 2009 och tro att du får tre gröna bockar bara för att du gillar att smita in bakvägen.”
Då började Alex stortjuta på fullt allvar.
”Det där var så lågt sagt! Bara för att du vet att jag…”
”Att du vad då?”
”..är oskuld.” snörvlade han och lade sedan snabbt till ”Med en man.”
Plötsligt föll alla bitarna på plats och jag begrep vad han håller på med. I sin desperation att bli av med oskulden så tror han att han kommer lyckas bättre att träffa någon om han blir kändis! Stackars Alex!
Jag ska fundera över om jag känner någon lämplig singelbög som jag kan para ihop honom med. Det måste ske snabbt innan han åker på audition och skämmer ut sig på Talang.
Känner mig plötsligt lite stressad.
Loggade in på QX för att se om jag kunde hitta en lämplig kandidat och fick genast en massa äckliga förslag av killar och perverterade par. Ändrade min status till homosexuell för att slippa undan alla slemhögar. Det funkade!
Efter några minuters surfande insåg jag att jag inte har en aning om vad jag håller på med. Jag vet ju inte ens vilken typ av kille Alex föredrar? Jag ringde upp honom för att fråga och han nästan jublade av lycka över att få prata oavbrutet om sig själv. Genast satte en lång harang och monolog igång.
”Han måste vara snygg, men inte för snygg för jag vill vara den snyggaste av oss två om du vet vad jag menar.. ” babblade han och började med sitt förbannade läspande igen. Jag vill vara den snyggaste av oss två? Sa han verkligen det? Jag som trodde att kvinnor var fåfänga…men nu tjejer har ni mött er överman!
Vi kom framtill att Alex vill ha en man så påminner om Mr Gay Italia 2003, fast inte lika snygg. Du stora gudinna, vad har jag gett mig in på?
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
Senaste kommentarerna