Fem sex minusgrader var det när anlände till Kvillinge-reservatet. Jag trodde det bara var -1,3 eftersom jag förlitat mig till min, som det sedemera visade sig, rentav lögnaktiga och ondskefulla termometer.  Jag invigde mina nya  allväderstövlar med vitt lurv på och massor med foder inuti.  Jag trodde jag skulle hålla mig varm om fötterna i dem men insåg efter en timme att jag kommer behöva ha mina jägarsockar även i dessa  stövlar.  Det bet i tårna av kylan, vilket kanske inte är så konstigt eftersom jag för det mesta klafsade omkring i en decimeter vatten för att ta bilder på den tunna isen som just lagt sig. Eftersom jag inte direkt är vad man skulle kalla ”lätt som en fjät”, så sprack naturligtvis isen där jag klampade fram och jag började funder över hur jag egentligen tänkte när jag köpte vita stövlar för att använda i skogen? Kanske för att de är så söta. Ja, om man nu kan använda det ordet i sammanhanget.  Det råder ju trots allt en upprörande brist på klackar, rosetter och fina spännen, på dem. Dessutom fanns de inte i rosa.

Knapparna på min EOS 550D är så irriterande små att man inte kan ändra inställningarna utan att ta av sig vantarna, vilket resulterade i att jag till slut inte kunde känna högerhandens fingrar. Ytterligare ett skäl att skaffa en fullformatare för på 5D är knapparna mer rejält tilltagna. Men eftersom jag nu händelsevis inte har en 5D så fick jag göra det enda rätta i ett sådant djupfryst läge.   Gissa om det var mys på hög nivå?  Brasa, solen i ansiktet, barnfamiljer som var ute på utflykt och hördes på avstånd.  Hade jag bara haft med mig termosen med kaffe så hade det varit fulländat.

Återigen en sån där dag då möten och åter möten satt stopp för alla former av jobb och plugg. Inte ett dugg har jag hunnit med, bara farit runt och träffat folk, samtalat, förhandlat och inte minst suttit i bilen för att ta mig från plats till plats. Skönt med en brejk för att gå ut och gå med Maya timme i alla fall. Jag fick nästan bära ut henne från sängen för hon borrade ner sig och låtsades sova när jag ropade ”Maya? Ska vi går ut?”. Hon vinner ingen Oscar för bästa skådespel i alla fall, för svansen gick hela tiden trots att hon nästan fejkade snarkningar.

Idag blev dock ytterligare grej klart.  Sachikoblog får ytterligare en sponsor, nämligen kameratillverkaren Kodak!  Jippi! Bland annat kommer jag få undervattenskameran jag nämnde att jag sökte sponsor för och nu blev det alltså just Kodak som ställde upp på ett samarbete.  Jag är väldigt glad över att det blev just dem, för de har varit trevliga och tillmötegående hela vägen.  Jag ser fram emot att samarbeta med dem! Det kommer att komma andra spännande fotorelaterade prylar med posten snart, från sponsorn. Jag är så spänd och förväntansfull!

Om jag kommer ha någon sponsor för systemkamera nästa år vet jag inte än?  Vi får se om det blir något napp någonstans, för jag vill verkligen byta upp mig snart.  Mina kamera är bra, men det är fortfarande en konsumentkamera, och jag vill kunna göra mer och ha större kontroll över fotograferandet.

Jag ska passa på att gå ut och ta  några bilder snart, det är ju gyllene timmen på G och det den bästa tiden på dygnetf ör utomhusfoto. Solljuset är då milt och ger långa mjuka skuggor som ramar in motiven, istället för som mitt på dagen då solen är rakt ovanför och ger platta skuggor rakt ned.  Då blir motiven platta och ganska intetsägande.

Så ta kamerorna och ger er ut nu och fånga de sista solstrålarna för dagen! Det ska jag göra.

]]> Dagen efter bröllopet skulle vi checka ut från hotellet redan vid elva.  Eftersom planet skulle gå först vid halv nio på kvällen så misstänkte jag att det skulle bli en otroligt lång och seg dag av att bara gå runt runt. Venedig är inte så himla stort och efter ett par dagars promenerade har man sett det mesta.
Dagen blev dock bättre än förväntat och vi (syrran och jag) satt på olika caféer och restauranger och strosade runt i största allmänhet. På något sätt flög timmarna förbi trots att vi inte gjorde nåt särskilt.
På ett café drack vi den godaste caffe latten vi någonsin smakat. Efter första smutten satt vi bara och stirrade på varandra av häpnad.  Det blev liksom  livet före och efter Latten med stort L.
Hur man ska kunna gå tillbaka till svenskt kaffe efter det här är en gåta.

”>

Vädret blev väldigt behagligt den sista dagen. Den tryckande hettan släppte och lite moln seglade in så staden vilade i ett soldis. Det kan låta löjligt men 25 grader i soldis är en enorm skillnad från 28 grader och direktsol. Man behövde inte svettas och känna sig klibbig längre.  Vilken lättnad!

Syrran och jag bestämde oss för att testa all glass vi kunde hitta och eftersom det finns Gelaterior överallt så blev det obscena mängder glass. Vi hade en massa mynt att göra av med (eftersom de inte går att växla in på Forex) så vi köpte en kula här och en kula där.   Återigen, hur ska man kunna gå tillbaka till svensk glass efter att man ätit den italienska?
Vi testade bananglass (betyg: sådär), hasselnötsglass (mums), citronsorbet (god men för söt), melon (mums), pistage (underbar), fikon & valnöt (suveränt ljuvlig, den måste ni bara testa om ni får chansen)  med flera. Efter sjätte eller sjunde glassen gav vi upp och kände oss lätt illamående, men kul var det.  Och ja, glassen skiljer sig från butik till butik.  Det finns bra ställen och det finns mindre bra ställen.  Men det finns inga dåliga ställen.

”>

”>

Fyra nätter i Venedig är precis lagom för sedan känner man att man redan sett allt som finns att se och eftersom det inte finns någon strand så finns det inte så mycket mer att göra än att vandra runt, äta, shoppa och slappa på caféer.  Hade vi stannat en vecka hade jag nog blivit rastlös. Faktiskt.

Vilken tur att jag hade med mig 6 st minneskort för jag tog över 3000 bilder på hela resan.
Lovar att ni ska slippa se alla.  Haha!
Men några till kommer nog dyka upp i bloggen.

Ute på isen satt några optimistiska män och pimplade och jag såg folk promenera på isen, längs strandkanten. Jag gjorde likadant, ända tills jag närmade mig ett rör där det strömmade ut varmare vatten och isen började bli lite väl tunn. Vid rörets mynning var det öppet vatten. Det knakade oroväckande och plötsligt hördes ett sånt där ”Tjiiiiiiionnnnnggg!” som hörs när en lååååång spricka uppstår.  Gulp! Jag backade tillbaka mycket mycket försiktigt. Därefter blev det att klättra över stenar som låg under 50 cm snö. Bitvis gick snön ändå upp till låren och jag fastnade en gång och kom knappt loss.  Fötterna hade åkte ner mellan två stora stenbumlingar som låg begravda under snötäcket. Det hela var så knäppt att jag började gapskratta, för ju mer jag kämpade desto mer sjönk jag ner. Lyckades till slut få upp ett ben och lägga knäet på stenen framför och hiva mig upp.  Det var ca 200 meter av sådan förrädisk mark och det det tog evigheter innan jag tog mig till vägen. Efter den pärsen var jag andfådd i minst en kvart.

Men lycklig!

Därefter åkte jag till Mekonomen och köpte ett nytt torkarblad och sen till Ingelsta Shopping där jag träffade Micke,  började lipa, handlade lite förnödenheter och sen spenderade jag gott och väl tjugo minuter med att hacka loss all snö och is från bilen. Det var knappt  3 millimeter mellan däcken och packisen i hjulhusen. Undra på att det skrapade varje gång jag svängde.

Vi har varit ute på ett långt äventyr på moppe och tills fots, dottern och jag. Getåravinen är mest till sin fördel när den prunkar av ormbunkar, buskar och rävsvansar, men det är helt okej nu på våren när vattnet forsar och solen skiner ner mellan de urgamla granarna. Jag gick inga tiotusen stag idag, men i ärlighetens namn fick jag nog mer motion än på länge för det är skitjobbigt att klättra i backarna, upp och ner.

Vandringen väckte gamla minnen från den tiden vi hade inspelning av pilotavsnittet av vår TV-serie. Jag vet inte hur många timmar film det blev i Getåravinen men jag vet att allt som allt var det över 22 timmar film som skulle kortas ner till 50 minuter.  Jag gissar att hälften av de timmarna spelades in här.

På sommaren är det helt ljuvligt här, om man står ut med myggen. Idag kröp en insekt, med på tok för många ben, innanför min krage och jag dansade nästan ner i bäcken i jakt på den. Det blev minst 500 steg. Lovar!

Dottern for omkring som en vessla över stock och sten och upp och ner för kullarna. Själv kom jag frustandes och flämtades efter och trodde jag skulle få en hjärtinfarkt eller två på kuppen.

Jag önskade hela tiden att vi hade haft en vovve med oss. Tänk att få se vovven löpa amok i bäckarna och böka runt i mossan, rulla i barren och tugga på grästuvorna. Dessutom hade den kunnat vara draghjälp när det gick uppför. Hehe!

Jag filmade en hel del. Massor av olika vinklar och långa sekvenser med skogsljud och porlande vatten.  In- och utzoomningar, ljus, skuggor osv. Jag vet inte vad jag ska ha det till, det är en bara en grej jag gjort ganska mycket på sistone. I bakhuvudet ligger en idé som jag inte kan få grepp om. Ungefär som att ha något på tungan men inte kunna säga det.  Jag vet bara att jag ska fortsätta filma och sedan kommer pusselbitarna falla på plats.  Intuition, en föraning, en växande idé eller helt enkelt ett förstadie till allmän sinnesjukdom…jag vet inte. 

Längs strömmen stod mängder med folk och käcka unga par gick med solglasögon och såg irriterande flåshurtiga ut. Jäkla friskusar! En tjej hade, liksom jag, med sig kameran och hon följde efter mig och ställde sig och fotade på exakt samma ställen som jag just stått och fotat på.  Det var dessutom precis samma motiv; en skugga, detaljer i smidesstaket, lyktstolpe osv.  Till slut övervägde jag på allvar att ta en bild av henne, för att se vad hon skulle göra då? Ta ett foto av sig själv? Eller ännu värre….ta ett foto av mig?! Det var just det sistnämnda som fick mig att inte göra det.   Jag nöjde mig med att stirra utmanande på henne och sedan ta ett snabbt foto av en flagga. Hon fick blixtsnabbt upp kameran och tog en bild av samma flagga hon med. Hennes min såg ut som hon ville säga: ”HA! Vad sa du nu då? Jag får fotografera vad jag vill och du kan inte stoppa mig.” Önskade jag hade haft mitt kamerastativ med mig. Man slår så lätt till folk, av misstag, när man svänger runt med stativet på axeln. Rena olyckshändelser naturligtvis. Lovar.

Det jäkligaste i sammanhanget var att hon hade precis en sådan systemkamera som jag önskar mig. Morr!

På vägen hem gick jag längs Drottninggatan och där var fullt av folk.  En kille skrek plötsligt i sin mobiltelefon så att alla hoppade till och vände sig om: ”OM du gör det så är det rent SVINERI! Jag lovar att jag tar mitt pick och pack och flyttar ut ikväll om du inte…..” Ack ja, den kärleken. De som var tillräckligt nära killen kunde höra flickvännens röst vråla i andra änden. ”Du är en idiot och ett svin och jag kommer kasta ut dina grejer NU!” Killen blev helt illröd i ansiktet. ”Du gör så fan heller!” skrek han och började sedan springa som besatt. Förmodligen hem för att rädda sina pinaler. Love is in the air!

Ett litet urval av bilder jag tog idag:

Där rök den briljanta planen alltså.

Fick bli fotografering inomhus istället.

Rockar fett

Man bruka sminka över skavanker och sen photoshoppa det som inte gick att fixa. Eller också kan gå direkt på pudelns kärna och photoshoppa sminket. Ibland är jag så smart att jag blir förvånad själv.

Såhär ser det ut i Norrköping idag.