Vi har varit ute på ett långt äventyr på moppe och tills fots, dottern och jag. Getåravinen är mest till sin fördel när den prunkar av ormbunkar, buskar och rävsvansar, men det är helt okej nu på våren när vattnet forsar och solen skiner ner mellan de urgamla granarna. Jag gick inga tiotusen stag idag, men i ärlighetens namn fick jag nog mer motion än på länge för det är skitjobbigt att klättra i backarna, upp och ner.

Vandringen väckte gamla minnen från den tiden vi hade inspelning av pilotavsnittet av vår TV-serie. Jag vet inte hur många timmar film det blev i Getåravinen men jag vet att allt som allt var det över 22 timmar film som skulle kortas ner till 50 minuter.  Jag gissar att hälften av de timmarna spelades in här.

På sommaren är det helt ljuvligt här, om man står ut med myggen. Idag kröp en insekt, med på tok för många ben, innanför min krage och jag dansade nästan ner i bäcken i jakt på den. Det blev minst 500 steg. Lovar!

Dottern for omkring som en vessla över stock och sten och upp och ner för kullarna. Själv kom jag frustandes och flämtades efter och trodde jag skulle få en hjärtinfarkt eller två på kuppen.

Jag önskade hela tiden att vi hade haft en vovve med oss. Tänk att få se vovven löpa amok i bäckarna och böka runt i mossan, rulla i barren och tugga på grästuvorna. Dessutom hade den kunnat vara draghjälp när det gick uppför. Hehe!

Jag filmade en hel del. Massor av olika vinklar och långa sekvenser med skogsljud och porlande vatten.  In- och utzoomningar, ljus, skuggor osv. Jag vet inte vad jag ska ha det till, det är en bara en grej jag gjort ganska mycket på sistone. I bakhuvudet ligger en idé som jag inte kan få grepp om. Ungefär som att ha något på tungan men inte kunna säga det.  Jag vet bara att jag ska fortsätta filma och sedan kommer pusselbitarna falla på plats.  Intuition, en föraning, en växande idé eller helt enkelt ett förstadie till allmän sinnesjukdom…jag vet inte.