Alkoholistföräldrar

Hela dagen blir förstörd när morsan ringer och mitt humör sjunker till minst ”six feet under”.  Man får vara glad om hon är nykter för då är hon i alla fall inte elak.  Detta till skillnad mot farsan som är elak oavsett vilken grad av (o)nykterhet han än befinner sig i.  Underbara föräldrar!

Jag brukar inte svara när hon ringer och jag vet att hon lämnar meddelanden och varje gång är samma meddelande:
”Hej, tänkte bara höra hur det går med husförsäljningen? Jo..och har du pengar att låna mig tills på torsdag? Hör av dig.”  Lånar man ut pengar kan man vara helt säker på att aldrig se dem igen och varje gång går pengarna till vin eller sprit.  Ringer man för att höra om hon tänker betala igen så blir hon skitförbannad och skriker sina hesa fyllevrål och förolämpningar. I vissa fall ringer hon några dagar senare när hon är nykter och ber om ursäkt för sitt uppträdande. I bland förlåter jag henne, beror på vilket humör jag är på, ibland slänger jag bara på luren och pratar inte med henne på flera månader.  Det finns en gräns för hur många gånger man kan förlåta en som beter sig som ett riktigt svin. Farsan har jag inte pratat med sedan 2004 och innan dess hade vi ett kommunikationsuppehåll på 12 år. Efter den senaste sammandrabbningen tror jag att det kommer dröja minst lika länge innan vi pratar igen om vi någonsin gör det. Mig kvittar det.

En del människor har svårt att förstå hur man inte kan ha kontakt med sina föräldrar men jag jag svarar att det är hur enkelt som helst när föräldrarna är dem som svikit en mest, gång på gång på gång på gång och fortfarande gör det. Det finns ju ingen lag som säger att man måste älska sina föräldrar och även om det rent biologiskt finns band så finns det definitivt inga famljeband mellan oss längre.  Däremot har jag väldigt starka familjeband med min lillasyster och hon avskyr våra föräldrar lika mycket som jag.  Som tur är har vi kommit till en punkt i livet då vi kan skratta åt dem och prata om dem väcker inte längre enbart smärtsamma minnen.  Vi brukar härma farsans fylleryckningar i ansiktet som han alltid fick då han började jaga upp sig (och man visste att han skulle slå sönder halva huset och eventuellt slå oss och morsan sönder och samman) och även om det verkar som en morbid sak att göra så kan vi skratta högt åt det.  Att skratta är en form av överlevnadsstrategi antar jag och det tar udden av dramatiken när man pratar om saker som är obehagliga.

Byn som gud glömde

Jag avskydde att vara hemma när jag var liten och höll mig borta så mycket som möjligt. Idag älskar jag att vara hemma, i min lugna vrå där jag känner mig trygg och kan pyssla med alla mina hobbies utan att behöva oroa mig för att bli slagen eller att dörren ska ryckas upp och ett fyllo börjar skrika och gapa. Vad är det man säger..mitt hem är mitt tempel?  Trots det så sitter försvarsmekanismerna så djupt rotade att jag drabbas av panik om någon objuden kliver in i mitt hus. Detta är ganska vanligt förekommande på landsbygden och under mitt första år i byn hade jag ett tjugotal personer bara klev rätt in. Utan att jag kunde sätta stopp för det fick jag raseriutbrott och kastade ut folk om de bara klev in. I synnerhet om det var folk jag inte kände.  Jag polisanmälde en kvinna som gick in i mitt vardagsrum 2005 och började snoka. När jag ertappade henne sa hon att hon bara ville släppa in katten. Fan heller! Hon stod med händerna i en byrålåda så det köpte jag inte.  Aldrig trodde jag att jag skulle ertappa en 70-årig kvinnlig inbrottstjuv, som dessutom bor bara 300 meter från mig.  Det bevisar bara att gamlingar inte är ett dugg bättre än oss andra och det där med att visa respekt för folk bara för att de är äldre är något av det värsta skitsnack jag hört.  Här ute drar jag ner medelåldern till cirka 80 bast och jag har aldrig träffat så många inskränkta människor, rasister, sexister och homofober.  Dessutom går dessa skenheliga typer varje söndag till högmässan. Ack ja!

Det bodde ett homosexuellt par i grannbyn som köpt ett jättestort charmigt hus som de lade ner otroligt jobb på att fixa i ordning. De var tvungna att flytta härifrån förra året eftersom byborna frös ut dem och helt ogenerat skrek ”bögjävlar” och liknande åt dem. Det förekom även viss skadegörelse på deras hus och övriga egendom.
På ett möte med byarådet i vår by var det ett antal personer som ville ta upp frågan huruvida en person i trakten var homosexuell eller inte? Allvarligt! På ett byarådsmöte!  Jag brukar inte skräda med orden så jag sa ifrån och passade på att (i svavelosande ordalag) tala om för dessa individer att folks sexuella läggning inte var deras sak att lägga sig i och det definitivt var opassande på ett möte om byns utveckling.  Detta hjälpte föga och folk fortsatte snacka. Jag lämnade styrelsen året därpå när jag inte längre stod ut med den fascistiska attityden hos de ”infödda”.

Över lag är byn Regna en märklig plats att bo på. Vid ett område bara en kilometer från mitt hus finns det ett antal familjer som varit i gräl sedan tre generationer tillbaka och det verkar faktiskt som om de inte längre vet hur bråket startade.  Numera hittar de på nya anledningar att hugga varandra i ryggen och trissa upp grälet.  Kanske slutar det med att de slår ihjäl varandra? Kanske ingen direkt förlust för byn?
Något annat som slår en när man kommer till Regna och träffar infödingarna är all överskottsinformation man får. Om man säger hej till någon får man veta hela deras livs historia och ingående skvaller om alla i deras bekantskapskrets.  Dessutom har jag upptäckt att många härute är renodlade mytomaner. Finns det inget att skvallra om så hittar de på något.
Jag avvecklade ett företag för några år sedan i samband med att jag blev sjuk (för vilken gång i ordningen vet jag inte, story of my life). Jag sålde den stora bilen jag hade för att köra verktyg i och skaffade mig en ny mindre och mer tjejig bil. I affären i Igelfors fick jag höra att folk sade att jag gått i konkurs, dragit på mig enorma skulder och hade kronofogden efter mig.  Jag bara gapade när jag hörde det. Var får folk allt ifrån? Hur orkar de?
Jag misstänker att del människor har mer fritid än vad som är nyttigt för dem.