Den här veckan tävlade Bobbo fyra gånger varav två av dessa så var Stora N, hundföraren. Fem år gammal. Eller har han hunnit fylla 6 år? Jag minns ärligt talat inte riktigt när han fyller.
Nettan och Pontus var med igår också och det är var så kul att träffa dem igen!
N var så enormt duktig att han rev ner tävlingens största applåder och busvisslingar. Jag, Nettan och ett helt gäng blödiga kvinnor till stod och grät när vi såg honom leda Bobbo över hinder och genom tunnlar. Han kom tillbaka genomsvettig och enormt lycklig. Helt otroligt modigt att han vågade tävla inför alla åskådare och hålla sig så fokuserad. Jag är så imponerad och stolt!
”>
I andra omgången så vägrade Bobbo lyda kommandon så då blev det lite ledsamt istället, men jag hoppas N kommer ihåg sin fantastiska insats och hur superbra det gick i första omgången och att han kommer igen med nya friska tag. Det var ju inte hans fel att det blev lite tokigt sista gången.
Kusin gjorde två bra omgångar och men missade ironiskt nog på samma grej som förra veckan. Hon var irriterad på sig själv men jag tycker hon ska ge sig själv mer credit för en så välartad och duktig hund som Bobbo får man inte genom att vara en medioker hundförare. Hon är kanonduktig, hon bara vägrar inse det själv.
Nettan hade med sig sin ena hund Emmy (tro det stavas så), en japansk spets. Precis en sådan som syrran och dottern vill ha. Emmy är liten för sin ras och så himla näpen. För en tid sedan höll hon på att drukna i en damm och blev räddad av familjens andra hund, schäfern Trixie.
Jag tog massor av bilder av Emmy….. och av Bobbo och Pluto med så klart. Trixie var inte med den här gången.
Bilder på de tre hundarna som hörde till vårt gäng:
”>
Pluto lämnade inte Pontus sida den här veckan heller. Eller är det tvärtom? Pontus som vägrar släppa Pluto? Hehe! Det spelar ingen roll vilket, poängen är att de är i det närmaste oskiljaktliga och tillsammans utgör de två supermodeller, tycker jag. Det är en ren fröjd att plåta dem eftersom de passar så bra ihop och är avslappnade tillsammans.
Ni stackars läsare som inte är hundfanatiker håller väl på att somna vid det här laget, så jag ska inte lägga ut fler hundbilder idag. Men det är svårt att låta bli när de är så himla söta!
Nästa vecka är det tävling både på torsdagen och lördagen. Vi får se om jag pallar med bägge tävlingarna, jag är nämligen helt slut dagen efter. Jag och min sociala fobi går illa ihop med folksamlingar och jag behöver ett par dagar att vila ut emellan, men jag vill inte gärna missa nån av tävlingarna. I synnerhet inte freestyle-tävlingen på lördagen.
Den måste filmas.
Den väluppfostrade hunden var bara på tillfälligt besök. Nu har vi gått en runda på 20 minuter och jag är helt slut i armarna och svetten rinner längs ryggen. Gamla Bonzo är tillbaka.
Men för all del, han ryckte inte eller skällde på andra hundar, så som han gjorde i förra veckan. Däremot drog han utav bara h-vete. Men nåt har han ju lärt sig. Jag måste ha mer tålamod och skynda långsamt. Ett steg i taget.
Idag fick han sitta medan andra hundar passerade. Nåja, det var sitta som var tanken, men det höll i ungefär 1,2 sekunder innan han var uppe och drog igen. Jag beordrade sitt igen men fick till slut trycka ner baken på honom eftersom han inte lydde. Till slut, efter ett tiotal försök, så satt han kvar tills hundarna passerat. Klar förbättring även om han drog sjutton resor värre efteråt och skulle nosa precis där de andra hundarna gått.
Alla som skaffar valp borde gå valpkurs. Då slipper man såna här fasoner när hunden är nästan för stor för att man ska orka hålla emot. Den här busen väger 50 kg och tydligen hade han ryckt sönder läderhalsbandet som husse kom med i förra veckan. Jag visste det! Sa jag inte att det var bara skräp han skaffat?! Tur det hände i helgen och inte när jag var hundvakt.
Nu har vi ett strypkoppel som jag vet håller, även om det är fult med strypis så funkar det ju i alla fall.
Jag har ställts inför ett dilemma och det är att han inte tål levergodis eller annat hundgodis, så det går liksom inte riktigt att belöna honom när han varit duktig. Jag kan ju inte sätta igång och kasta boll mitt på trottoaren.
Mitt bland folk.
Jag avskyr hunduppfostran som går ut på bestraffning och vill hellre belöna när det blir rätt. Vad göra när jag inte kan belöna med mer än klapp och glada tillrop? Tips emottages tacksamt på olika belöningar.
Positivt är också att han börjar sköta sig allt bättre inomhus och hoppandet har avtagit rätt rejält. Han gör ett par halvhjärtade försök men ger upp när jag ignorerar honom. Han har dessutom slutat nafsa och lägger sig direkt när jag säger till. I förra veckan fick jag tjata i ett par minuter innan poletten trillade ner. Han har väl insett att det inte är någon mening med att testa gränserna.
Problemet med att jaga katten och stjäla kattmat och mat som står på bänkar kvarstår dock. Men som sagt…ett steg i taget. Över lag får man väl säga att han är väldigt läraktig och duktig och det är ju faktiskt inte hans fel att han inte fått lära sig att lyda och hur man sköter sig. Alla de här förbättringarna på bara en vecka måste man väl ändå säga är superduktigt?
Idag är det en sorglig och hemsk dag.
Sacke ska avlivas. Bara 3 år gammal. :-(
Jag har vetat om det ett tag men lovat att inte säga något förrän det var dags.
Hans skakningar i benen har blivit värre och laserbehandlingen visade på att ett smärtsamt område vid ryggraden. Om det är skakningarna som orsakar det eller om det är ryggen som orsakar skakningarna vet man inte. Sjukdomen är okänd för veterinärerna och nu har han väldigt ont och har börjat bli lynnig under de senaste två månaderna.
Alla våra promenader tillsammans hjälpte inte så nu har Christer och Inga valt att han ska slippa plågorna för gott.
Känner mig väldigt ledsen och nedstämd.
Jag vet att Christer kommer vara djupt sorgsen en tid nu för han älskade hunden så enormt mycket och Inga försöker vara stark och se till Sackes bästa, men när det väl är över så kommer nog hennes sorg också.
Jag tänder ett ljus för Sacke idag och tänker på alla roliga stunder vi haft tillsammans. Finaste killen!
Finns det en hundhimmel där tuggben växer på buskarna, katter finns att jaga och bollar att springa efter, så vet jag att han kommer dit. Frid över hans minne.
Ska ut med Panda nu och hinna med en skaplig promenad, för sedan måste jag åka på ett möte som jag hoppas inte drar ut på tiden alltför länge.
Oj! Jag hade flyt i pokern, efter bara en halvtimme fick jag ihop 740 kr. Bäst att sluta när det går bra och inte bli för girig. Ekonomin räddad för nästa vecka.
Kusin kom med ett bra förslag som är väl beprövat på leverfläckar som den Panda har fått. Hon sa att jag ska binda en tråd och stryp blodtillförseln till den (istället för att den ska växa och trilla bort av sig själv, som de tydligen brukar göra). Ska leta rätt på fiskelina eller tråd och se om det funkar. Leverfläcken kanske är för liten än?
Hon trodde inte det var något att oroa sig för, hon har sett likadana hos andra hundar, och då i storlek som en tumme.
Bläh!
Det känns som om det sista 12 timmarna varit rena safarit.
Inatt, vid sista kvällskissen, så gjorde vi en ovanligt trevlig och söt bekantskap i parken. Han sa inte så mycket men jag är ganska övertygad om att han heter Pigge och är en smula närsynt. Det var inte förrän han knallade in i Pandas bakben som han insåg att han inte var ensam i parken.
Panda studsade en halvmeter och jag fick hicka av skrattattacken.
Vid vår morgonpromenad fick jag äntligen veta vad jänkarna menar med uttrycket ”get your ducks in a row”.
Och jag hann knäppa en bild av ett intressant möte, imorse, innan katastrofen var ett faktum.
Förkylningen tilltar för varje timme. Bläh!
Youtube bråkar med mig och mina videoklipp tar timmar innan de bearbetas och när de väl är upplagda så har de tagit bort ljudet. *morr*
Ha! Bara för att jag började installera och skriva egen kod för att spela videos började plötsligt Youtube funka och godkänna ljudet. Är det inte typiskt? Ger mig tusa på att någon satt och räknade u hur lång tid det skulle ta innan jag tappade tålamodet. Haha!
Min gamla kropp!
Vi gick till Himmelstalund precis som planerat och gjorde ett stopp vid den stora rastgården i Folkparken. Eftersom det inte var några andra hundar där så fick Panda springa utan grimman och kopplet. Hon tog genast sikte på den enorma lerpöl som låg i mitten av rastgården. Vatten och lera sprutade när hon rände ner i dyn som en tokig. Dessvärre var pölen för grund, med Pandas mått mätt, så hon vred sig och rullade bakdelen i gyttjan. Dessutom bökade hon runt och lät ”Vnöff vnöff!”. Jag som trodde jag fått en hund, inte en liten gris.
Jag lät henne hållas för hon hade så himla roligt men efter tredje turen tillbaka ner i gyttjan så bestämde jag att det fick räcka, vi hade ju en bit kvar. Just då gick en mycket välkammad och blank hund på vägen förbi rastgården. Både Panda och jag stirrade fånigt på den och sedan på hur Panda såg ut. Hon hade till och med gyttja i ögonbrynen. Den putsade hunden bevärdigade oss inte ens med en blick och husse och matte stirrade på oss med hånfulla leenden. Snobbar! Vi morrade lite åt dem…. men inte så de hörde.
Vi har hellre kul än håller på värdigheten!
Vi kilade vidare till Himmelstalund och hamnade till all lycka mitt i rugbyträningen. Mycket spännande med folk som springer som dårar och skriker samtidigt. Nästan mer spännande än att apportera och leka med bollen. Jag filmade, Panda skuttade och undersökte allt och alla och lerade ner tränaren.
Sen kom ösregnet och jag fick packa ner stativ videokamera och hela rasket, illa kvickt, samt ta på regnjackan. Panda rullade i leran och gjorde nöjda ljud. Lilla livsnjutaren!
På vägen hem trodde jag ryggen skulle ge upp. Jag är inte van vid att halka runt och spänna alla möjliga och omöjliga muskler för att hålla balansen. Men skam den som ger sig, jag blir starkare och får bättre kondis för varje dag.
Panda blev spolad med vattenslangen på gården innan hon fick komma in i lägenheten. Jag tror hon tyckte det var det bästa på hela äventyret.
Nu är det slappa och äta korvgryta som gäller i nån timme.
Åh vad underbart! Fick ett nytt recept på sömntabletter och jag somnade vid midatt och sov till halv åtta. Är så glad! Det har vart kämpiga nätter på sistone…som började när dotterns skola började strula. Tack och lov att det finns piller som knocka en elefant.
Ska åka och handa hundmat och oxöron idag, för imorgon är ju som sagt Den Stora Dagen.
Jag blev spådd för ett par dagar sedan och fick meddelandet:
”En ängel kommer att komma till dig i form av att barn eller ett djur”. Jo tack, jag vet till och med namnet på ängeln; Panda.
Ni får stå ut med att jag kommer vara jobbig och tjata massor om vovve under ett tag framöver. Jag kan inte hjälpa det, jag är så glad och förväntansfull över att få en ny bästis och någon att rå om. Gudarna ska veta att katten ignorerar mig hela tiden, till förmån för sömn och bus. Känns lite som jag bara är en betjänt som ska byta i lådan och ställa fram maten. Kort sagt, det känns som att vara gift. Haha!
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
Den väluppfostrade hunden var bara på tillfälligt besök. Nu har vi gått en runda på 20 minuter och jag är helt slut i armarna och svetten rinner längs ryggen. Gamla Bonzo är tillbaka.
Kusin kom med ett bra förslag som är väl beprövat på leverfläckar som den Panda har fått. Hon sa att jag ska binda en tråd och stryp blodtillförseln till den (istället för att den ska växa och trilla bort av sig själv, som de tydligen brukar göra). Ska leta rätt på fiskelina eller tråd och se om det funkar. Leverfläcken kanske är för liten än?
Min gamla kropp!
Senaste kommentarerna