Det blev en lång promenad. Från flyglatsen till Styrstad och sedan tillbaka.  Ska man vara helt noga så blev det från flyglatsen, till Styrstad, halvvägs tillbaka till flygplatsen, tillbaka till Styrstad och sedan tillbaka till flygplatsen igen.
Allt detta för att jag upptäckte halvvägs till bilen att Maya slitit av sig sin tröja.  Den återfanns naturligtvis allra längst bort där vi varit och vänt.  Jag lovar att detta var en del av Mayas högst utstuderade plan, för hon var i sitt esse och sprang som om hon hade eld i baken i en och en halv timme och ville vara ut så länge som möjligt. Att hon orkar?!
Hennes energi smittade av sig lite på mig och jag hade pälsat på mig rätt ordentligt så jag frös inte ett dugg. Solen sken dessutom och det kom inga bilar när vi gick längs grusvägarna, så något koppel behövdes inte. Perfekt med andra ord.
Faktum är att jag vet inte vem som känner sig mest kopplad av kopplet? Jag eller Maya?
Jag vet bara att vi bägge två tycker det ären befrielse att slippa det och det är värt det att åka bortom all civilisation för att kunna få händerna fria och röra sig som man vill.
Vi såg en räv. Räven såg oss också. Framför allt såg den Maya och bägge två blev skogstokiga exakt samtidigt.  Räven gläfste så där konstigt som bara de kan. Eftersom Maya är reserverad mot andra hundar (och tydligen mot rävar) så visste hon inte riktigt vad hon skulle göra? Springa fram eller springa därifrån? Kompromissen blev att hon studsade på stället som en juttaperkaboll och skällde och jag skrattade så jag grät. Räven gjorde som rävar ska, raskade över isen…nåja..skaren då, och försvann in i buskagen.

När jag kom hem upptäckte jag fotspår i nysnön runt huset, som inte var mina.  Nu börjar jag faktiskt bli småirriterad över den där dårfinken som stryker omkring här i området på kvällarna.  Hittills har han hållt sig borta från mitt hem, vad jag vet åtminstone, men nu är det alltså slut med husfriden här också.
Visst, jag skämtade om att ta in motorsågen och serva den för att ha den till att skrämma bort honom med, men nu skämtar jag inte längre.
Som Mattis (Ronja Röverdotter) så nyanserat uttryckte det ”Din ärans skitstövel, nu har du skojat färdigt!”