Isflaken brakar in över vikens stränder och lägger sig i spillriga drivor.  Lite så som livet kan kännas när man inser att man inte vet någonting, inte känner folk på djupet, inte vet vad de tänker och tycker egentligen och jag dessutom inte kan spelets regler och förmodligen är för dum för att fatta dem ändå.  Så känner jag ofta och kanske extra mycket just nu.
Det är inget jag ska besvära er läsare så värst mycket med, men om ni tycker jag verkar en smula ur form så är det för att jag driver omkring som ett litet isflak utan att veta riktigt var jag kommer landa och var jag är på väg?
Har jag tur kanske nåt spännande och intressant händer, som att en mås landar på mig (jag är alltså fortfarande fast i isflaks-metaforen här, jag menar alltså inte att en mås skulle landa på mig på riktigt…det vore ju hur konstigt som helst. Inte minst för att jag är inomhus när jag skriver det här).

Jag vet inte, det bästa är kanske att bara följa sina instinkter, ta avstånd och inte vara delaktig i spelet alls?  Ja, det är nog så det får bli. Min hjärna är inte skapt för att hålla på med sånt där. Det känns enklare att bara ligga på den hårda frusna marken och fascineras över frosten och hur sjutton de små frostflingorna kan växa sig så långa och platta?  Vad är det som påverkar att en frostflinga blir till just den här skiviga formen? Ibland har frosten formen av stora isrosor på fönstret och ibland är den som vassa nålar. Märkligt det där.
Sånt är också till för smartare personer än jag att analysera. Jag tar ju bara foton.
Då håller man livet enkelt och okomplicerat.

Nu: kaffe och tina upp tårna vid brasan.