Jag somnade till Återstoden av dagen, i soffan, med en katt vid huvudet och en vid fötterna. När jag vaknade till upptäckte jag att en tredje katt låg inbäddad bland kuddarna. Yrvaken och sömndrucken gick jag och lade mig ”på riktigt” och strax därpå kom alla katterna och skulle hitta en plats precis intill. Här uppstod något av en viljornas kamp, en tyst kamp med lysande stirrade gröna ögon, där stackars Acke snabbt gav upp och hittade någon annanstans att sova. Han är så skygg, den lille sötisen.  Stella, som trots namnet är en han, är dock en stadig kille (Jonna påstår att det är kraftig benstomme) som inte viker en tum och knappast låter sig skrämmas av en liten löjlig tjej som Nadja, bredde ut sig helt skamlöst och jag somnade om till ljudet av spinnande.
I stereo.

Så tidigt imorse (efter en vild jakt på kaffefilter) var det dags att ta tag i jobb och plugg igen och när jag fällde upp persiennen fick jag en välbekant utsikt. Precis samma som jag hade i mitt sovrum/arbetsrum tills för några veckor sedan.  Kändes som deja vu. Märkligt men ända trivsamt.

”>

Nya ställen brukar kännas lite olustiga, särskilt första natten, och särskilt när det inte är mina grejer men jag sov tungt och somnade ju utan problem.
Kanske är det för att jag är van vid ljuden i just de här kvarteren, eller också för att jag tycker det känns tryggt med varma mjuka och gosiga katter runtom?

Men nu när ljuset är tillbaka så har visst kissarna glömt nattens mys och verkar betrakta det som ett penibelt one night stand där ingen låtsas om vad som hände. De går i cirklar kring varandra igen. Deras egen variant av Walk of Shame.
Skulle jag påpeka att de faktiskt spann bredvid varandra inatt skull de förneka det intill döden.