Dagen är planerad in i minsta detalj;  städa och tvätta lite och sen kommer syrran på eftermiddagen.  Vi ska baka lussebullar (glutenfria) och sedan laga mat och se på film.  Syrran kallade det lussevaka och jag är lite orolig att det kan betyda att jag måste ta på mig min pepparkaksgumme-utstyrsel och sjunga Tipp Tapp för hela slanten. 

Tur att lucia infaller på en söndag i år. Ett annat år var det på en vardag och jag var på banken när ett luciatåg med småknattar från 3 upp till 6 år kom och sjöng med späda små röster. Naturligtvis började jag lipa inför alla och sminken hängde vid knävecken och snoret rann.  Otroligt pinsamt! Jag kan inte hjälpa det, jag blir så rörd av sånt att det väller över och sedan blir man till allmänt åtlöje.  Därför har jag, runt lucia, alltid med mig en kartong näsdukar och grejer att återställa makeupen med.
Det bästa jag kan göra i sådana lägen är att fly fältet innan tårarna börjar spruta, men hur skulle barnen ta det?
De får helt enkelt låta bli att vara så bedårande.

Henrik Dorsin har sin egen syn på Luciatåg med barn.