Efter utförd förlossning var planen att åka upp till Folkparken för att ha vår picknick.  Dottern hade en kompis hos sig så de ville inte vara med utan skulle ägna sig åt hemligheter på stan. 
Bara någon timme innan picknicken hade det plötsligt börjat spöregna, vilket banne mig inte stod något om på SMHI’s hemsida. Lögnhalsar!  Det var så typiskt för jag hade precis ägnat över en timme åt att leta reda på locket till kylväskan och när himlen öppnade sig morrade jag av förtret. Vinden började piska mot rutorna och jag fick snabbt stänga all fönster eftersom regnt blåste in i lägenheten som från en högtryckstvätt. Jag glodde ut genom köksfönstret och fräste ”Jag ska för tusan ha picknick, tack så jäkla mycket!”
Jag trodde faktiskt vi skulle få avboka alltihop.

Men….

Så klarnade himlen upp lika snabbt som den förmörkats och solen tittade fram och vämde upp taken så vattnet ångade bort på några minuter.  Precis då dök syrran upp och var på strålande humör (hon älskar picknick).  Det tog en stund att packa allt och på vinden hittade syrran ett Alfapet spel som någon kastat så vi tog det med oss. Det var nästan oanvänt.
Väl framme i parken hade gräset torkat upp nästan helt och vi hittade en solig och varm plats lagom långt ifrån de andra grupperna av människor som kommit på samma tanke som vi.  
Vi spelade och åt och myste och runtom i parken började folk tända grillarna, spela kubb, frisbeegolf eller bara sitta och skratta och prata.  Det är ju så en picknick ska vara.

Efter ett par timmar packade vi ihop och åkte hem till mig. Syrran, det lilla gullet, hade hyrt Män som hatar kvinnor, så jag äntligen fick se den. Kanonbra!

Vi köpte lite godis och dricka och hade en filmkväll i världsklass.  I love Lisbeth Salander och tyckte de lyckats suveränt med castingen i filmen. Jag var orolig att man inte skulle hitta någon som kunde göra Lisbeth rättvisa. Jag blev ju nästan lite kär i henne redan när jag läste böckerna.

Betyget för kvällen blev: nästan för perfekt!