Sachiko

Snart är helgen till ända och måndagen med dess nya gråa hår står och bultar på dörren.
Jag har vistats utomhus mesta delen av dagen så därför blir det bara två blogginlägg idag (varav detta är det andra).
Ja, det vill säga om jag inte får ett ryck och skriver i natt.

Så här i uppbrytartider då jag förhoppningsvis ska flytta så passade jag på att ta en rejäl åktur för att se omnejderna igen. Efter två timmar i bilen så insåg jag varför jag ville flytta till att börja med.
Det är otroligt vackert här på sommaren,  så vackert att det nästan gör ont. Men resten av året är det skit rent ut sagt.
Efter att min goa granne Nisse flyttade och den andra grannen, Kalle, dog så var jag i stort sett ensam i en ödeby. Husen stod öde och fönstrena gapade tomma. Det enda som lystes upp under kolsvarta vinternätterna var kyrkogården som ligger ca 150 meter härifrån. Snacka om Stephen King-känsla.  Sen flyttade den nya grannfamiljen hit och allt blev ännu värre. Föredrog ödebyn.

Hursomhelst hade jag givetvis kameran med mig under min åktur idag och här får ni bevis på att hjortskrällena står som spön i backen. På en del fält är det bortåt femtio djur.

Jag stannade och och fotade scilla (de blå blommorna) vid ett gammalt ödetorp och bäst jag kröp omkring för att hitta en bra kameravinkel kom en bonde i sin traktor och stannade och glodde misstänksamt på mig. Han trodde nog jag skulle göra inbrott eller något.  Jag försökte ignorera honom men kände mig en smula fånig där jag krälade på marken med kameran i handen och stativväskan på ryggen. Märk väl att jag inte var inne på tomten utan kröp i vägkanten. Jag gjorde alltså inget olovligt.
Den här gången.
Bonden stod bara där i dryga fem minuter och glodde innan han slängde upp dörren och frågade vad jag höll på med? Jag hade då tagit ett tiotal kort från olika vinklar,vilket han omöjligtvis kunde ha undgått att se. Trots allt befann han sig bara 3-4 meter ifrån mig.
“Låt oss se….” sa jag. “Jag har en kamera i handen och ett kamerastativ på ryggen. Gissa tre gånger vad jag gör?”
“Ööööh….?” sa bonden. “Plockar blommor?”
“Jag FOTOGRAFERAR!”
“Jaså, jaha…hm…”
Traktorn brummade igång och försvann längs vägen. Inte fort nog.
Ibland undrar jag om folk är så korkade på riktigt eller om de bara spelar?

Jag hade tänkt åka genom Vingåker och ge mig ut på okänd mark men hittade en spännande avtagsväg utan skyltar, vid Basnäs, som jag bara var tvungen att svänga in på. Dum idé! Jag hamnade efter en halvtimme vid Basnäs igen. Bestämde mig för att lägga mig på ett fält vid en sjö och se vilka djur som kunde tänkas dyka upp. Parkerade bilen i skogsdunge och smög ut på fältet. Jag låg där i gott och väl tjugo minuter utan att något hände men sen prasslade det till en bit bort.  Jag var på helspänn och slog på kameran i förberedande syfte. Sekunderna tickade förbi och jag började ge upp hoppet när prasslandet hördes närmare. Det lät högt men jag kunde inte se någonting och mina ben var så kalla att de börjat domna av.  Kom igen då,visa dig!
Det kan låta löjligt men spänningen var verkligen på topp och jag hade nästan hjärtat i halsgropen där jag låg. Man känner sig ju ganska sårbar och utsatt när man ligger platt på marken.
Döm om min besvikelse när det visade sig vara en åkersork som kilade förbi mitt framför näsan på mig med ett stort smaskigt löv i munnen. Jag blev så paff att jag inte ens hann ta en bild. Istället for jag upp med ett tjut så mina frusna knäskålar knastrade. Snubblade till bilen och låste upp med fjärrkontrollen. Blip-blip!
Då brakar det till fem meter ifrån mig och en älgko sätter iväg i femtio knyck in i granskogen. Jag fipplade febrilt med kameran och sket i att ens försöka ställa in fokus och zoom. Här gällde det att vara snabb!
Precis när jag knäppte bilden försvann älgen och när jag kollade senare på bilden syntes inget annat än granar.
Jag åkte hem.
Jag hatar naturen!