Jag gick till syrrans jobb för att uträtta ett ärende i statens namn. På vägen dit var det så glashalt på trottoarerna att jag bitvis fick ta mig fram på alla fyra; böja mig ned och sticka ner händerna i en snödriva och släpa mig fram medan skorna bara gled och ville dra med mig ner i strömmen (finns inget staket). Jag lyckades efter mycket om och men ta mig över till andra sidan gatan där det visserligen var lika halt men åtminstone platt och ingen lutning mot vattnet (som redan skördat oräkneliga offer). Efter ett femtiotal meter såg jag en tant som stod och ylade i högan sky på trottoaren vid strömmen. Hon kunde varken ta sig bakåt eller framåt och hon och hennes Dramatenväska (Dra-maten) bara gled omkring. Tårarna sprutade ur hennes ansikte. Det stod folk runtom som försökte komma till hennes undsättning men det var så halt att de var tvungna att bilda kedja och hålla i varandra.
Två kvarter bort stod en ambulans som just packade in en stackars man som verkade ha halkat brutit benet. Till alla ansvariga pappskallar i Norrköpings Kommunhus; se till att få bort isen eller sanda mer!
På vägen hem valde jag en annan väg och från taken brakade isen ned i tio- och tjugokilosklumpar. Att vistas utomhus i Norrköping är just nu att leka med döden.
Efter en skön kväll med syster vandrade jag hem i en iskall och klar natt där överförfriskade människor befolkade gator och torg. Från någonstans i närheten hördes glasklirr, rungade gapskratt, trä som splittrades samt svenska mannens parningsrop: ”Öööööööh!”. Marken vibrerade från ett kompani bashögtalare och en yngling spydde i ett portvalv.
Kort sagt, en lyckad fest pågick någonstans.
När jag närmade mig hamnen såg jag var… Inhöljd i röken från fjärrvärmeverket låg partybåten Saga Lejon.
Så där, nu har jag fått min dagliga dos av solsken och motion. Okej, nu fick jag det att låta som jag promenerar varje dag och håller igång. Alla ni som följt bloggen vet att det är lögn, jag är en soffpotatis och rör mig helst inte längre än från kontorsstolen ut till köket. Idag gick jag säkert 3 kilometer och det var duktigt jobbat för att vara jag.
Något retligt var det att jag blev ompromenerad av pensionärspar. Flera gånger.
Längs strömmen stod mängder med folk och käcka unga par gick med solglasögon och såg irriterande flåshurtiga ut. Jäkla friskusar!
En tjej hade, liksom jag, med sig kameran och hon följde efter mig och ställde sig och fotade på exakt samma ställen som jag just stått och fotat på. Det var dessutom precis samma motiv; en skugga, detaljer i smidesstaket, lyktstolpe osv. Till slut övervägde jag på allvar att ta en bild av henne, för att se vad hon skulle göra då? Ta ett foto av sig själv? Eller ännu värre….ta ett foto av mig?! Det var just det sistnämnda som fick mig att inte göra det.
Jag nöjde mig med att stirra utmanande på henne och sedan ta ett snabbt foto av en flagga. Hon fick blixtsnabbt upp kameran och tog en bild av samma flagga hon med. Hennes min såg ut som hon ville säga:
”HA! Vad sa du nu då? Jag får fotografera vad jag vill och du kan inte stoppa mig.”
Önskade jag hade haft mitt kamerastativ med mig. Man slår så lätt till folk, av misstag, när man svänger runt med stativet på axeln. Rena olyckshändelser naturligtvis.
Lovar.
Det jäkligaste i sammanhanget var att hon hade precis en sådan systemkamera som jag önskar mig. Morr!
På vägen hem gick jag längs Drottninggatan och där var fullt av folk. En kille skrek plötsligt i sin mobiltelefon så att alla hoppade till och vände sig om:
”OM du gör det så är det rent SVINERI! Jag lovar att jag tar mitt pick och pack och flyttar ut ikväll om du inte…..”
Ack ja, den kärleken. De som var tillräckligt nära killen kunde höra flickvännens röst vråla i andra änden.
”Du är en idiot och ett svin och jag kommer kasta ut dina grejer NU!”
Killen blev helt illröd i ansiktet.
”Du gör så fan heller!” skrek han och började sedan springa som besatt. Förmodligen hem för att rädda sina pinaler. Love is in the air!
Ni vet ju vid det här laget hur mycket jag älskar matlagning och bakning. Min längtan tillbaka till restaurangköken växer hela tiden. Tempot, dofterna, glädjen bland gästerna, kärleken till maten. Jag var därför otroligt glad att få göra det här reportaget.
Redan utanför caféet kände jag ett pirr i magen av förväntan. Entrén består av smala dubbeldörrar som för tankarna till svunna tider och eftersom jag älskar atmosfären i Knäppingsborg så visste jag att jag skulle gilla Bagarstugan. Den berömda magkänslan, ni vet. I det här kvarteret har jag gått på konserter, julmarknader och shoppat i inredningsbutiker och delikatessaffärer, men jag hade aldrig besökt Bagarstugan förut.
Det var dags att ändra på det.
Jag klev in och möttes av ytterligare en antik dörr med glasruta. Man hade dubbla dörrar för att hålla kylan ute, förr i tiden, och jag är glad att man valt att behålla dem. Hela Knäppingsborgs genuina arkitektur och smakfulla blandning av gammal och nytt går som en röd tråd genom hela kvarteret.
Väl inne i butiken möttes jag av en gigantisk disk som formligen dignade av läckerheter och bakom disken finns hyllor fullproppade med ångande färskt bröd som bakas i stenugn. Det vattnades genast i munnen och doften av kaffet fick näsborrarna att viberera av ”Vill ha!”.
Jag träffade Malin som är föreståndare och ansvarig för brödbutiken/caféet. Hon är egentligen florist men blev chef för Bagarstugan när hennes syster, Karin och partnern Tomas (som tillsammans äger min favoritrestaurang Östgöta Kök), startade etablissemanget i november 2007.
Malin älskar sitt jobb! Hon vill fortsätta med det här till pensionsdags och det märks att det ligger mycket kärlek och tanke bakom hela konceptet, från den arkitektritade inredningen till blommorna och mängderna av värmeljus som tillsammans ger bagarstugan en helt unik atmosfär.
Vi slog oss ned vid ett av de små borden och Malin kom med kaffe med mjölk och en gigantisk kardemummasnurra. Jag lovar att den var som en mindre pizza! Har aldrig sett så stora bullar förut. Och så goda… mmm!
Äkta vara
Det här caféet är så långt ifrån Waynes och Espresso House man komma. Det här kändes äkta. Bröd på fullaste allvar! Jag var tvungen att fråga vad som gör det så speciellt?
Jag kunde ju se på brödet att det här var minsann inga löpande-band-bakverk. Malin berättade att allt bröd bakas på Östgöta Kök och de har en egen bagare som står tio timmar om dagen och bakar och allt körs ut varje morgon. Allt! Hyllorna är helt tomma på kvällen och det lilla som blivit över hamnar i byttan med skylten ”Gårdagens bröd”.
Med tanke på hur många olika slags bakverk, frallor, kakor, bakelser, smörgåsar, limpor och godbitar det finns att välja på så inser man snart att detta är ett jätteprojekt. Det jag har svårt att fatta är hur en enda bagare hinner med att baka allt detta? Jo, han får förstås lite hjälp av den övriga personalen, det är det enda logiska. Östgöta Kök har ju en ganska stor personalstyrka. Men ändå…det kan inte bli några dödstunder där inte. Dessutom bakar han ju åt själva restaurangen också och eftersom jag ätit där så kan jag intyga om det smakar hembakat …..och himmelskt!
Man bakar med kravmärkta ingredienser och man använder mycket närproducerat såsom olja från Julita och mjöl från Kisa och Järna. Dessutom är det inget fusk med att färga brödet med malt eller sirap för att försöka få det att se godare ut. Det här brödet behöver inte retuscheras eller makeovers för att sälja.
Historiska lokaler och gemenskap
På 1800-talet var just den här lokalen försäljningställe för mjöl och sedan var det föreningslokal tills Ståhls Fastiheter kläckte idén om Knäppngsborg. En idé som gav hela Norrköpings centrum ett välbehövligt ansiktslyft.
Malin berättade att gemenskapen med de andra butiksägarna är kanon och att de är lite grand som en stor familj. Och det märks inte minst när jag ser tjejerna och killarn från de andra butikerna komma och köpa hela kassar med bröd. Alla hälsar glatt och vänskapligt och alla samarbetar. Knäppingsborg växer hela tiden och det byggs nya lokaler och fler butiker öppnas.
The Norrköping Semleparty
I måndags inträffade in liten incident. I snön och halkan var det svårt för lastbilen, som kör ut dagens bröd, att stanna på de glashala gatorna. Nästan framme vid Bagarstugan inträffade det som inte får hända…. bilen kunde inte stanna och när det väl tog stopp blev det en tvärnit så att ett 60-tal semlor flög och mosades till en enda gigantisk sörja. Jag som länge önskat en egen semlemaskin ryser vid blotta tanken! Semlor är heliga. Faktiskt!
Trendigt bröd
Just nu är hetaste inne; surdegsbröd. Bagarstugan har en surdegsbas som man jobbat på i flera år och bara tillsätter mera mjöl allteftersom. På TV och i tidningar pratas det om surdegsbröd och folk handlar för fulla muggar. Det är dels för att det är så gott och dessutom ur hälsoaspekt. Mindre jäst och mera surdeg!
Kring jul säljer bagarstugan sina egna specialare: lussesnurror med hasselnötter och russin och de är lika stora som bullen jag mumsade i mig under fikastunden med Malin. Hon kan inte svara på hur många lussebullar som säljs varje vinter, det är sådana enorma mängder att det inte går att hålla räkningen. Jag undrar stillsamt för mig själv, hur tusan tjejerna i Bagarstugan kan vara så slanka? Själv ökar jag några hekto för varje arbetsdag i matmiljöer. En kock måste ju provsmaka….eller?
Två våningar till!
När jag avslutade kaffet sa Malin att jag gärna fick kika på de andra våningarna. De andra våningarna? Fanns det mer att se? Jag tog fram kameran och kilade upp och möttes av en mysig våning med ljusa väggar och stilrena möbler. Växter och noga utvalda inredningsdetaljer. Här satt folk och fikade och pratade och solen sken in genom de gammaldags fönstrena och speglades i plankgolven. Allt är så perfekt matchat och komponerat!
Jag tordes inte ta allt för många bilder här eftersom jag inte ville störa gästerna utan jag kilade upp ytterligare en våning. Vindlande trätrappor som knarrade behagligt och hemtrevligt under mina fötter. Jag kom till vindsvåningen och nu fick jag verkligen ”WOW!”-känsla. Hela vinden är inredd med lounger, fåtöljer, kuddar, filtar, dekoration och levande ljus. I mitten finns den putsade skorstensmuren som ger avskildhet åt varje hörn. Du store tid! Jag har aldrig sett ett så mysigt café! Jag var imponerad redan på bottenvåningen och jag hade aldrig kunnat föreställa mig det här.
Jag kan se mig själv sitta här med en latte och en bok, i timmar!
Varför kände jag inte till det här stället tidigare? En undangömd oas av ren mysighet.
Jag var inte den enda som tyckte så, för det kom till och med folk utifrån som bara ville se på vindsvåningen utan att egentligen ha tid att stanna för fika.
Nu börjar jag fatta varför Bagarstugan har 2 heltidsanställda och 8 extrapersonal. Inte nog med de tre våningarna med inomhuscafé och brödbutik, man har ju dessutom den charmiga uteserveringen på sommaren. Den ligger tillsammans med fiskrestaurangens uteservering på den kullerstenslagda innergården och är väldigt populärt.
Nu när jag är arbetslös och söker jobb med ljus och lykta så har jag funderat över vad lycka egentligen är på jobbet? Så många verkar gå till sitt arbete och sitta av timmarna under protest. Inte i Bagarstugan. Här log tjejerna och humöret verkade vara på topp hela tiden. Jag frågade Malin vad hon tycker lycka på jobbet är?
- Att trivas med sysslorna och ha bra medarbetare och ha kul! Dessutom kan jag stå för det jag säljer och kvaliteten på våra produkter. På många andra jobb har jag ju nästan fått skämmas för varorna, men här vet jag exakt vad jag säljer och är stolt över det, svarar hon och blir i nästa sekund lite generad när jag börjar fotografera henne.
Innan jag går får jag med mig en stenungsbakad limpa i en prasslig brun papperspåse och jag lämnar över den lilla lappen med bloggadressen på. Jag vill verkligen inte lämna smakerna, dofterna, blommorna, ljusen och atmosfären men plikterna kallar, hur gärna jag än vill stanna.
När jag går ut i snålblåsten drar jag luvan över öronen och skjuter upp axlarna mot blåsten och snön. Innan dörren glider igen bakom mig känner jag en sista lockande doft av kaffet och jag bestämmer mig för att jag ska komma tillbaka till Bagarstugan i helgen med en bok och fika lääänge!
Tack till Malin & Co för att jag fick komma och se hur ni har det!
Skrivet av Sachiko, februari 25, 2010, at 6:53 e m
Vi håller på och bakar tekakor á la Sachiko och jag hoppas inte degen är för torr. Såg ut att vara på gränsen.
Vi var i Linköping idag och det verkar som om man har sportlov även i de regionerna. Fjortisarna hängde på stan utan syfte eller mål och drev i flock mellan butikerna. Medelåldern i gruppen, i år räknat, var 14. I illvillighet och cynism 120. En av ungdomarna slängde en isbit på Micke och han blev vansinnig men gjorde inte utfall. Istället mumlade han om den ”flottiga kanaljen” och jag tackade övre makter för att han inte sade det där högt så ligisten hörde. Jag tror inte killenvet vad en kanalje är.
Micke var tvungen att göra ett ärende innan han släppte av oss och vi blev därför stående i hamnen i Norrköping en bra stund. Hur bekväma bilsätena än var så ville jag sträcka på benen och gick ut och såg mig omkring. Det var nästan helt tomt och öde och den enda levande själen var en man som målade namnet ”Lotsen” på en båt. Jag lutade mig mot en virkestrave och tittade på, nyfiken på om mannen skulle upptäcka att han glömt E:et i Lotsen, innan det var försent?
Plötsligt kom stanken av melassfabrik in över staden igen. Det hände inatt med och vi höll på att kvävas av odörerna. Det luktar så obeskrivligt illa och jag fick linda halsduken över näsan och munnen för att slippa känna. Till och med måsarna flydde fältet och när Micke äntligen kom ut från verkstaden han besökt blev han grönvit i ansiktet. Vi kastade oss in i bilen och precis när vi drog igen dörrarna hörde vi den målande mannen vråla ”Jävlar i helvete!”.
Nu har jag klippt ihop glimtar från både det kommunfinansierade och det privata fyrverkeriet. Det var en fin kväll och alla verkade glada och hälsa på varandra och önskade gott nytt år, fast de var främlingar för varandra.
Tänk om det kunde vara så god stämning bland människor även resten av året?
Hursomhelst, här är videon för alla er som, liksom jag, älskar fyrverkerier.
Skrivet av Sachiko, december 28, 2009, at 12:18 e m
Fick just brev från Kriminalvården om att pedofilen nu sitter på en öppen anstalt utanför Västerås. Villkorligt dom kan bli aktuell i mars 2011. Hoppas jag verkligen inte!
Sådana öppna anstalter är som rena vilohemmet. Läste på anstaltens hemsida att de har idrottshall, trähobbysnickeri, musikrum och minigolfbana. Till anstalten kommer besöksgrupper och vissa kvällar medverkar trubadurer eller teatersällskap.
Väldigt långt ifrån det man, som anhörig till offret, önskar att det var: fuktdrypande mörk källarhåla med medeltida tortyrredskap och piskrapp varannan timme.
I det här fallet är det ett specialfängelse där peddos hamnar så de inte ska bli ihjälslagna av de andra intagna.
Känner mig äcklad över daltandet med våldtäktsmän och pedofiler. Riktigt äcklad! Det är ett hån mot offren.
Hade släppt hela den här historien nu över jul men blev påmind om det idag på grund av brevet och det faktum att stödterapin börjar igen. Känslorna väcks till liv igen. Jag har en tid efter lunch och det är väl ett bra tillfälle att få utlopp för de känslorna, antar jag. Egentligen skulle jag behöva en boxningring och en stryktålig sparringpartner. Eller full immunitet, ett avsågat hagelgevär och en tågbiljett till Västerås.
Ska planera in sysselsättning hela eftermiddagen och kvällen så jag kommer på andra tankar efter terapin, annars vet jag att det slutar med att jag är uppriven, arg och sorgsen hela dagen. Julen var ett andningshål men nu känns det som om vardagen kommer tillbaka med alla hemskheter. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.
Tänk om det fanns en knapp där man kunde stänga av känsloorkanen så man bara kunde gå vidare? Om det vore så enkelt…..
Syrran upplyste mig just om att min step-maskin finns på vinden. Hon har mer koll på mina grejer än vad själv har. Jag ska fråga henne var jag har min slagborrmaskin.
Skrivet av Sachiko, december 23, 2009, at 5:25 e m
Vi tog buss 117 till Coop Ingelsta och efter bara 50 meters bussfärd började jag bli åksjuk och få frossbrytningar. Chauffören körde som om han hade eld i baken och jag kastades hit och dit och kunde knappt hålla mig på fötter. Svetten bröt ut i pannan och nacken och jag ville kräkas. Jag kommer dö innan vi är framme! Knäna var som gelé.
Väl framme klev jag av bussen på darriga ben och försökte behålla maginnehållet under den korta promenaden till affären. Kan inte minnas att jag mått så illa sedan jag var i England sist. Engelska landsvägar är inget för den som har anlag för åksjuka.
Vi köpte våra små vinflaskor först. Ett glas vitt och ett glas rött var blir det imorgon. Såg rätt löjligt ut när vi kom med stora kundvagnen och de två små flaskorna skramlades på botten. De övriga kunderna hade hela sina kundvagnar fyllda med öl, champagne, glögg och vin. Vårt inköp gick på 74 kr medan paret framför oss betalade 1.900 kr för sin dricka. Viss skillnad.
Parkeringen var hel snömoddig och syrran sa att hon kände paniken komma eftersom snön verkar börja smälta. jag tror inte den hinner försvinna till imorgon och dessutom säger SMHI att det kommer mera vitt.
Vi fortsatte in på stormarknaden där vi möttes av julmusik från tomteklädd orkester med basfiol, gitarr och dragspel. Ni vet, ett klassiskt nisseband.
Sånt hör till och bidrog till syrrans julhumör som jag redan trodde var på topp, men som nådde helt nya höjder.
Nissebandet följde sedan efter oss under hela shoppingen, vilket var rätt kul men samtidigt lite creepy. Till slut plockade jag upp mobilen och tog en suddig bild av dem (fortfarande darrig efter bussturen) och de slutade följa oss efter det.
Efter avslutad shopping tog vi bussen tillbaka hem och den resan blev om möjligt värre än den första. Vår chaufför hade lämnat julstämningen hemma och han körde enligt pricipen ”störst kör först” med en nitiskhet som orsakade två trafikkaossituationer. Första gången var vid rondellen vid City Gross då han svängde ut från hållplatsen utan hänsyn till att det stod bilar i kö till rondellen. Han skulle helt enkelt emellan, om det så var det sista han gjorde. En Volvo började tuta när han blev utprejad i mötande fil och chauffören slängde upp fönstret och skrek ”Jag ha förträde, jäfla idioten!!”. Mycket elegant passade han dessutom på att ge fingret åt föraren i Volvon (som fick backa så bussen kunde komma fram). Jag fnissade. Arga människor är roliga.
Nästa situation uppstod på Ståthögavägen då chauffören gasade på för att hinna före mötande trafik i flaskhalsen som ska utgöra något slags farthinder. Problemet var bara att mötande trafiken redan var halvvägs genom flaskhalsen. Vår chaufför vägrade backa utan började istället köra framåt som för att knuffa de mötande bilarna bakåt. Det var en hel radda med bilar, lastbilar och en buss som fick börja backa. Flera bilförare klev ur sina bilar och gick fram till vår buss och skrek på chauffören. De hade nog inte räknat med att de skulle möta Norrköpings Mest Rabiata Busschaffis för de såg något chockade ut när chaffisen lutade sig ut genom fönstret och riktade en hagelstorm av skällsord och svordomar mot dem. ”Jäfla idioten! Jag ha företräden. Ni veta inget! Göra om din jäfla körkort!” osv. Det höll på en stund och till slut satt alla passagerar och gapskrattade åt grälet. Jag tror nästan vår chaffis var på väg att krypa ut genom fönstret för att klå upp alla bilförare, en efter en. Det var hysteriskt kul. Faktiskt.
En lastbilschaufför tog till orda och vrålade tillbaka med sina lungors fulla kraft men vår chaffis vann ordstriden och fick hela kön att backa så han kunde köra förbi. När vi passerade mobben av ilskna bilister så höttes en och annan näve. Det enda som fattades var ett gäng grepar och liar och de hade iscensatt ett klassiskt bondeuppror. Alla upplopp av rang måste omfatta minst en lie och två grepar, det vet ju alla.
Jag småsjöng ”En busschaufför, en busschaufför…det är en man med glatt humör” den sista biten hem.
Syrran hade helst velat ha uppesittarkväll ikväll men jag sade ifrån eftersom vi ska upp tidigt imorgon och valla morsan till kyrkogården för att tända ljus på mormor och morfars grav. Dessutom har jag en del att styra med hemma. Vägsaltet har lämnat vita spår i hela hallen och jag måste fixa lite annat också.
Syrran bestämde att hon ska ha uppesittarkväll med bingolott och glögg, bara hon och katten. Med tanke på att hon dessutom hade en kilometerlång lista med saker hon skulle göra så tror jag bara hon kommer hinna med hälften.
Dags att sätta fart med de sista julbestyren så jag sedan kan slappa på soffan med en spinnande katt i knäet.
Allt material på Sachikoblog.com skyddas av såväl copyrighträtten och upphovsrättslagen. Du får inte kopiera bilder eller texter att använda på din egen blogg eller sajt utan skriftligt medgivande.
kvällen och det lilla som blivit över hamnar i byttan med skylten ”Gårdagens bröd”. 
Vi fortsatte in på stormarknaden där vi möttes av julmusik från tomteklädd orkester med basfiol, gitarr och dragspel. Ni vet, ett klassiskt nisseband.
Syrran hade helst velat ha uppesittarkväll ikväll men jag sade ifrån eftersom vi ska upp tidigt imorgon och valla morsan till kyrkogården för att tända ljus på mormor och morfars grav. Dessutom har jag en del att styra med hemma. Vägsaltet har lämnat vita spår i hela hallen och jag måste fixa lite annat också.
Senaste kommentarerna