Fredag! Ordet ringer härligt i mina öron trots att jag ska ägna stora delar av dagen i tvättstugan och tiden emellan laddning av tvättmaskiner ska jag plugga och skriva.  Mina studier har nu kommit så långt att det är dags att programmera ett helt forum, med allt vad det innebär, och jag bara vet att det kommer knasa om och om igen eftersom jag skriver för snabbt för mitt eget bästa och gör en massa slarvfel.  Jag måste säga åt mig själv på skarpen att inte ha för bråttom utan att ta det lugnt och metodiskt.
Jag tror att jag blir för ivrig bara för att jag vet att efter php-kursen är det dags att sätta igång med C++ och det är ett steg i rätt rikting mot att börja med spelprogrammering.

Jag fick ett samtal från dotterns skola igår där kuratorn berättade att mitt barn, tillsammans med två kompisar, klottrat ned en toalett.  När jag fick samtalet stod jag i Hageby Centrum och handlade och jag bara kände hur krafterna rann ur mig. Jag som tyckte att det räckte med alla vändor av utegångsförbud och skäll som vi haft under de senaste tre veckorna. Varför var hon tvungen att ställa till med ännu mer elände?
Kuratorn sade att flickorna skulle få sitt straff och bli tvungna att städa bort allt klotter idag, och därför behövde jag inte utdela något straff. Alltid något.
Väl hemma möttes jag av en mycket skamsen och nervös dotter som var beredd på en utskällning. Jag hade ingen ork att vara arg.  Istället förklarade jag lugnt och sansat att det skulle kunna ha blivit jättedyrt för mig om jag måste betala ommålning av toaletten och att det var väldigt dumt gjort.  Dottern bad om ursäkt och sa att hon inte skulle göra om det och att det var ett ryck hon fått i ren ilska när en kompis varit dum mot henne.  Jag sade att visst kan man bli arg men att vandalisera och klottra hjälper inte och man hugger sig själv i foten när man får ta straffet. 
När dottern gör en dumhet för första gången så brukar jag inte vara så väldigt hård mot henne, om hon lovar att inte göra om det. Däremot, när samma sak händer 2-3 ggr då flyger jag i taket (gränsen måste ju gå någonstans). Den här gången tror jag att hon håller vad hon lovade, för hon vet att jag skulle bli arg och dels inte ha råd att betala renoveringen.

Syrran säger att dottern påminner en hel del om mig när jag var 12 och att äpplet inte faller långt från trädet.  Jag föstår inte alls vad hon pratar om. Skulle jag? Det mest exemplariska barn som någonsin vandrat på denna jord?
Okej, jag erkänner att jag var hemsk; snodde pengar av min dagmamma (vilka jäkla föräldrar låter förresten en 12-åring gå hos dagmamma fortfarande?) och sen snodde jag en hel kartong suddgummin på skolan också.  Straffet blev utegångsförbud i 4 månader och jag fick inte veckorpeng på 8 månader.  Dessutom vägrade mina föräldrar prata med mig på cirka 2 månader. I synnerhet farsan som sa att jag var ”en skam för familjen”, ”en idiot” osv. Långt senare kom jag över ett utdrag i straffregistret där jag upptäckte att han själv suttit merparten av hela sin tonårstid i ungdomsvårdsskola för stöld, stöld och åter stöld.  Morsan berättade att han stal som en korp.  När jag ställde honom mot väggen nekade han till allt, trots att jag hade papprena i handen.  Nej då, han hade varit så hederlig och genomärlig såååååå.
Så är det att leva med sociopat och mytoman till farsa, han håller fast vid sina lögner intill döden och in till absurdum.  Ingen mening med att försöka överbevisa, han är så intrasslad i sina lögner att han börjat tro på dem själv. Dessutom lever han i en slags drömvärld där han är felfri och den smartaste personen på planeten. Han kan inte begripa varför ingen annan vill ha med honom att göra? Det måste vara alla andra det är fel på.
Det kanske är överflödigt att säga att jag inte har det minsta respekt för honom idag? Han är en av de största skitstövlar och loosers jag träffat.
Jag berättade för min dotter om de saker jag gjort när jag var i hennes ålder och jag berättade om straffet jag fick också, i förhoppningen att det är ett avskräckande exempel.  Det är ingen mening med att försköna verkligheten; jag vill inte vakna en dag och upptäcka att min dotter hatar mig såsom jag hatar min far och hon ska inte behöva omvärdera allt jag sagt och undra om allt jag säger är lögn?
Ni föräldrar som ljuger för era barn kommer få ett surt uppvaknande en dag, det kan jag lova. Det är så dags att ångra sig då, när ni sitter gamla och ensamma och barnen och barnbarnen inte vill ha med er att göra.

Jag får en del mail från ungdomar som har det jobbigt med sina föräldrar och som upplevt ungefär samma sak som jag och till er kan jag bara säga; bryt er loss, om ni lever med mytomaner och sociopater till föräldrar kan ni inte göra dem friska igen och den lilla energi ni har kvar gör ni bäst i att lägga på er själva och försöka skaffa ett drägligt liv.  Min farsa försökte skrämma skiten ur mig och syrran genom att säga att fosterföräldrar var ungefär lika med döden.  Det var ren skrämseltaktik för att han inte skulle bli anmäld. Vi hade troligen fått en bättre uppväxt om vi fått komma till en fosterfamilj.

Nu ska jag ta moppen och åka bort till morsan för hon får sin permobil idag och ska provköra den för första gången. Jag misstänker att folk kommer få fly för livet där hon far fram.