Senast imorgon ska åtal vara väckt mot den misstänkte pedofilen. Jag räknar inte med att polisen eller åklagaren hör av sig och meddelar om så är fallet. Åtal kan redan vara väckt men vi har inte hört något. Vi har inte fått något målsägandebiträde.
Enligt polisen ska rättegång ske i nästa vecka. Vi får se om det verkligen blir så. Jag har inget förtroende för polisen och rättsväsendet alls efter att ha sett hur de arbetar, på nära håll, vid många tillfällen. Mycket snack och lite verkstad.

Detta verkar vara det typiska fallet vad gäller polisarbete, man lovar att meddela offret om förövaren gripits och häktats, men man hör inte ett ord. Vi fick reda på att förövaren gripits och häktats via nyheterna.
När jag ringde chefen för utredningsgruppen 6 dagar efter gripandet  bad han om ursäkt för att de ”missat” att kontakta oss.  Tack så jävla mycket!  Ni kunde besparat oss en veckas skräck för att den misstänkte skulle dyka upp här vid vårt hem.
Jag baserar inte skräcken på fantasier. Den misstänkte visste han att han var polisanmäld redan några dagar efter att jag gjort anmälan. Detta hindrade honom emellertid inte från att försöka kontakta min dotter igen, bara några veckor senare, på nätet.
Jag vet att han suttit i sin bil bara ett kvarter från vår bostad under tiden för övergreppen. Jag vet att han åkt till dotterns skola och suttit och väntat på att hon ska dyka upp.  Det här är sådana saker jag VET eftersom det är JAG, inte polisen, som tagit fram det bevismaterialet. Polisen har verifierat att det material de fått av mig är korrekt. Så skönt för dem att få allt serverat på silverbricka.
Man kan fråga sig vad det är som tagit 2 månader?

Alltid samma historia från polisens sida. En röd tråd. Ett mönster; ineffektivitet och inkompetens. 
Nu är vi säkert uppe i tjugo tillfällen då polisen lovat oss saker som de inte håller. Alltid samma ursäkt ”Vi behöver ett par dagar till på oss och sen kan vi ta in honom” eller ”En eller max två dagar till och sen kan vi ta förhöret”.  Dessa en eller två dagar visade sig bli två månader.
I nio fall av tio har polisen inte hört av sig enligt överenskommelse. Vi har spenderat timmar och åter timmar på att försöka få tag på utredarna för att fråga varför de inte håller sin del av överenskommelsen?  Och dagarna bara gick, blev till veckor och blev till månader. Utan hjälp, utan stöd.

Vi fick ryta i och säga ifrån.  Vi vägrade vänta längre med läkarundersökningen.  Vi vägrade låta polisen använda vår dotter och andra barn som lockbete. Det är monstruöst!  Våldtäktsoffer, vare sig de är barn eller vuxna, är inte leksaker!

Hur många nya offer tillkom under de två månaderna?
Läkare och psykologer har hört vår berättelse och de är chockade. Så här får det inte gå till. Flera av dessa läkare och psykologer kommer skrida till handling för att veta var den svaga länken finns i kedjan.

Jag minns dokumentären ”Den andra våldtäkten” som handlade om hur våldtäktsoffer blir behandlade av samhället som ska finnas där som skydd och skipa rättvisa. Jag fårstår precis hur det offret känner.  Vi föräldrar och vår dotter lever i det helvetet.
Vanmakt.

7 veckor från anmälan till förhör.  8 veckor från anmälan till ett gripande och häktning. 9 veckor till läkarundersökning. 8 veckor till första mötet med BUP. Man blir mörkrädd.
Under tiden har socialen reagerat på hur illa detta skötts från polisens sida, men har de skridit till handling? Nej. 
Polisen brydde sig inte ens om att ordna med rättsläkare, det fick vi ordna själva.  Till slut bad vi socialen sköta den kontakten. Det gjorde de.

Nu har nyhetskanalerna på TV börjat höra av sig. De är intresserade av hur polisen skött det här. Jo det kan jag förstå. jag har en hel del att säga om den saken…