När jag ser hur våren sakta är på intågande här längtar jag tillbaka till Paris, den mest fantastiska staden av alla. Jag tycker visserligen om London, Bryssel, Berlin osv också men Paris slår allt. Trots att staden aldrig sover stördes jag aldrig av livet på gatan såsom jag störs av skränande engelska ”chavs” på Londons gator eller tyskarnas fyllebröl i München. Parisare kan skräna med stil.

Minnena från Paris 2006 kommer tillbaka.

Jag saknar Quartier Latin och de mysiga små gatorna med sin marknad, caféerna och min favoritbutik på hörnet bredvid Starbucks (jo de har också hittat dit). Jag har promenerat genom hela Paris flera gånger om och hittar bra i de centrala delarna ändå känns det som om jag bara har skrapat på ytan av allt staden har att erbjuda.  Jag drömmer om att sitta i en av de gömda blommande trädgårdarna och fotografera folk som rör sig, blommor och fåglar och bara insupa atmosfären. Jag vill fnissa åt trafikkaoset och göra bort mig med min knaggliga skolfranska. Jag vill köpa glass vid Notre Dame, den bästa glassen i världen (tycker jag och många andra) och jaga duvorna på slottsgården vid Louvren.

Apropå Louvren så vägrar jag att gå in där igen. Jag älskar visserligen konst men jag köpte ett 3-dagars museipass och det blev för mycket. Man kan gå genom Louvren i 2 veckor utan att behöva se samma tavla 2 ggr och naturligtvis var det jätteträngsel vid de tavlor som man bara måste se. Överallt fanns det skyltar med ”La Jaconde” och pilar och vi travade upp och ner i trappor bara för att upptäcka att vi var tillbaka på ruta ett ungefär 4-5 gånger. Jag började tro att någon drev med oss. Till slut följde vi bara våra instinkter och hittade småningom rätt. Vid La Jaconde (Mona-Lisa) var det 30 minuters kö och man fick ca 20 sekunder på sig innan de bakomvarande började knuffa på. När jag stod längst fram var det någon som släppte sig så men återhållen anda flydde jag därifrån utan att kunna tjuvfotografera tavlan som jag tänkt. Jäkligt bra tajming! Grrrr! Dessutom var det ett helt företag att hitta tavlan. När jag besökte Napoleons lägenhet fick jag den där storartade känslan som man ibland får när man förnimmer historiens vingslag. Jösses, nu låter jag som Hans Villius. Men det var otroligt häftigt att veta att Nappe suttit vid bordet som jag i smyg rörde vid (och fick en bläng av vakten).

Paris på Hösten

Jag har klättrat hela vägen upp i Pantheon och sett en mycket märklig utställning som påminde starkt om hundratals vita 50-kilos pungkulor som hängde från taket, i olika nivåer. Jag var egentligen där för att besöka Victor Hugos, Voltaires, Rosseaus, och de andra stora grabbarnas, gravar men jag fastnade vid pungkulorna ganska länge och efter det kändes katakomberna inte lika betydelsfulla. Jo, jag besökte dem givetvis men dröjde inte kvar särskilt länge. Tro nu inte att jag lider av någon slags fascination för skrotum eller över huvudtaget något som har med mannens nedre regioner att göra. Jag tycker hela det manliga paketet är minst sagt överreklamerat men utställningen var helt otrolig spännande. Vyn i från Pantheon är minst lika storslagen som från Eiffeltornet och till och med bättre för man ser mer detaljer (man är ju inte lika högt upp men tillräckligt högt för att se allt i alla riktningar). Hiss finns ej, man måste gå i långa vindlade trappor som blir smalare och smalare. Sedan får man gå en bit över gångar som löper längs taket och det var lite läskigt. Men det var det värt.

Utställning av ..pungkulor?

Jag älskar Metron, dels för att det är så snabbt, enkelt och billigt att ta sig runt i staden, men mest för musikanterna som spelar därnere.  Om man tar taxi så får man räkna med att det kostar skjortan och tar evigheter (plus att taxichaufförerna ofta röker i taxin…ähum..alla röker i Paris). Paristrafiken blir bara värre för varje år som går och man får räkna med stopp och köer i varje korsning.

I Paris upplevde jag mitt livs största och mest passionerade romans. Kliché kan tyckas men det är verkligen ett kanonställe att åka med sin ”lover” till. Jag är ju som bekant inte mycket för förhållanden eller romanser men i Paris..där är allt möjligt, till och med för en obotlig singel som jag.

Det var en promenad i minnena.. tack för att du följde med.