Roliga Videos – egna och andras


Bitar av mig

Nu har du hamnat väldigt långt ifrån Stureplan och modebloggarnas värld.
Här finns ingen glamour, och det exteriöra står väldigt lågt i kurs.
Jag är en 35-årig mångsysslare och överlevare som är inne och petar på många områden; blogga, fotografering, konst, musik, matagning, juridik, webbdesign, progammering, skrivande...bara för att nämna några. Därmed är inte sagt att jag är någon expert inom något av dessa ämnen.
Jag behandlar ett brett spektrum av ämnen utan att bli pretentiös eller producera tegelstenar.
Jag skriver för folk som har morbid humor.
Jag skriver för folk som har en hjärna.
Som sagt..du är långt ifrån Stureplan.

 

March 2010
M T W T F S S
« Feb    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Arkiv

Hemligt uppdrag II

Okej nu är jag äntligen hemma, fötterna värker och ryggen gnisslar. Det blev en lång men mycket givande dag på en av de vackraste platserna på jorden. Ja..om man tycker om gamla byggnader och förnimmelse av svunna tider, vill säga.  Regna Hembygdsgård! Okej, innan ni nu bestämmer er för att jag är gammal och mossig vill jag bara säga att sådant får mig att tänka på, och återuppleva, minnen från filmer som jag älskade när jag var barn; Emil i Lönneberga, Bullerbyn m fl. Det gör mig lite orolig att sådana byggnader ska försvinna och att de bara ska kunna ses på film, och inte upplevas i verkligheten.

Anledningen till att jag var på Regna Hembygdsgård var dock inte för att glo på gamla timmerhus, utan för att hjälpa mina vänner på Regnagården med en konsert. Artisten som uppträdde var ingen mindre än Sven-Bertil Taube och jag hjälpte till där jag behövdes; bre mackor, koka korv, servera artisterna osv. Mycket trivsamt uppdrag.

Det såg ut som det skulle bli katastrof, för en timme innan konserten började det spöregna och storma och lamporna blinkade betänkligt. Förmodligen åskväder i faggorna.

Jag tror att det dåliga vädret fick många att stanna hemma ikväll, vilket är synd eftersom det sprack upp och till andra framträdandet så kom solen fram igen och lade en nästan magisk dimma precis ovanför marken….. som passade väl in till låtar Så länge skutan kan gå (som jag älskar) och de klassiska låtarna av Evert Taube.
Ni som inte vet vilka låtar jag pratar om är för unga för den här bloggen och ombedes lämna den nu. Hehehehe!

taube1

Ungefär 400 personer hade samlats för att se legenden och jag blev väldit glad åt att se Kurtan spela piano. Han mötte mig varje lördagsmorgon i Gomorron Sverige när jag vara barn.  Han var dessutom en himla trevlig prick och en riktigt “mysgubbe” som hade lätt till skratt. Han vara ute och pratade med mig i köket och vi talades vid en liten stund i logen.
Sven-Bertil, däremot, sa knappt ett ljud off-stage. Det var kanske inte så konstigt för dels var han krasslig och dels så lyckades han knalla rakt in i en lyktstolpe igår och hade slagit sig i ansiktet något förfärligt.  Han var helt blåsvart under ögonen och hade en enorm bula i pannan. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan.
Hursomhelst körde Taube hela framträdandet i solglasögon för att dölja blåtirorna och det var ingen i publiken som såg hans vanställdhet. Men det är klart, en väletablerad artist som han kan leverera, om han bestämt sig för det.
Sven-Bertil är numera nästan blind (någon obotlig ögonsjukdom) och han hade känt sig yr ett tag och det var förmodligen därför han gick in i stolpen. Trots detta och trots att han borde ligga på sjukan och röntga huvudet så ville han inte ställa in konserten utan knallade upp och levererade hela konserten med bravur och fick jubel och applåder så det ekade över hela nejden.
Om jag får gissa så är det sista sommaren Sven-Bertil Taube gör några framträdanden, han var ganska spattig och skröplig, även om det inte märktes på scenen.

Här är ett smakprov av kvällens konsert.

 

Eftersom ni nu sitter och undrar vem Kurtan är och hur tusan Sven-Bertil såg ut med blåslaget ansikte så kommer här en bild.  Man ska inte gotta sig andras olycka, och jag hoppas att ni (liksom jag) tycker Taube är heroisk som gjorde två timmars framträdande med den smärtan. Mest vill jag visa bilden för att Kurtan än med.

taube2

Även om jag inte spelar Taube eller liknande musik i min stereo hemma så är det ändå en viktig bit kulturarv som jag är glad över att få ha tagit del av ikväll.  Det känns som om visan är på väg bort för att falla i glömska och istället ersätts med samplad digital massproduktion. Tur vi har Lars Winnerbäck ändå. Då finns fortfarande hopp om att lite “riktig musik” kommer leva vidare, om än i nyare tappning.

Trubbel med kyrkoherden

Så märkligt saker och ting sker sig. Ibland tror till och med en inbiten ateist som jag på saker som inte går att förklara. Strax efter att jag skrev inlägget om resan till Kroatien, igår, så hörde Linda av sig, som jag reste dit med. Vi har inte hörts av på över 1o år! Spooky! Slump? Ödet? Den Stora Gudinnan?

Jag har fått frågor om Den Stora Gudinnan och vad tusan jag menar?. Låt mig kort förklara: om det nu finns en högre makt så vägrar jag tro på att manligt fenomen eller en Fader. Möjligen skulle jag kunna sträcka mig till att det finns två väsen, ett manligt, ett kvinnligt och det manliga dissar jag.
Hade funderingar på Buddhismen ett tag men det föll på att man bara ska äga 7 saker. Vilka sju saker skulle jag välja då? Hm…kläder, datorn, bostad, säng, internetabonnemang, elabonnemang, fiskespö.  Fast om jag inte har nån spis kan jag ju inte laga mat. Kanske över öppen eld? Ingen tändare! Man kanske kan låna av grannarna? Ja, inte av djävulsgrannarna utan av de bra grannarna. Om jag frågade de dåliga grannarna skulle de nog sätta eld på mig!
Jag hade en lång diskussion med min vän Prashant, som bor i Indien, om det här med buddhismen och de 7 sakerna. Han är buddhist och ska göra sina munkår i nåt tempel på någon bergstopp. Han hade också svårt att begränsa sig till sju saker men han sa att man inte var tvungen att följa den reglen bara man var villig att göra det. Jag fattade ingenting!
Han förklarade att det var okej att äga fler ting om man i sitt hjärta är villig att ge upp dem för sin tro. Man ska tydligen inte binda sig vid jordiska ting eller något i den stilen.
“Men då är det ju hur enkelt som helst att säga att man kan tänka sig att ge upp prylarna om man sen inte behöver göra det.” sa jag och tänkte att buddhismen kanske inte är så tokig i alla fall.
“Men då ljuger du ju! Då menar du inte vad du säger.” svarade Prashant.
“Vad är poängen?” frågade jag.
“Det är fel att ljuga och inte ens vara sann mot sig själv.” sa han.
“Nja, fel och fel…är det så petigt?” sa jag och tänkte på Alex. Han och jag ljuger för varandra dagligen, och mest för att reta upp varandra. “En välorgniserad lögn är ett perfekt vapen för att reta gallfeber på sin nästa.”
“Buddhismen förspråkar också att man ska vara snäll och vänlig mot sin omgivning.” fortsatte Prashant.
“Tusan också!”
“Det gäller även djur och växter.”
“Du skämtar..växter? Jag klipper ju gräset varje vecka!”
“Sachiko, du är och förblir en hedning och barbar.”
Så här sitter man, mer eller mindre klassad som gräsklipparmördare, utestängd från religionen. Portad!

Svenska Kyrkan gick jag ur så fort det var möjligt för sisådär 15 år sedan. För mycket patriarki och dessutom en manlig gud. Vår föredetta kyrkoherde i Regna var dessutom en sådan person som gör att man tappar tron helt och hållet.
Om man hade någon innan vill säga.
 Han körde omkring som en galning i sin lyx-Merca och folk (och får) fick fly för livet när han var ute på vägarna. Jag vete tusan hur många katter som har fått stryka med i hans framfart. En gång frågade jag honom ilsket hur tusan han kunde köra på det sättet? Jag hade nästan blivit av med vänsterarmen i en kurva som han tog på två hjul.  Det var bara tack vare att jag kastade mig i diket som jag har bägge armarna i behåll idag.  Han svarade att han hade Gud på sin sida.
Dessutom gjorde han skumma fastighetsaffärer tillsammans med Kyrkorådet (eller vad de kallas) och sålde fiskerätter till en annan granne, som det senare visade sig att de inte hade rätt att sälja. De ville helt sonika ta tillbaka fiskrätten utan betala tillbaka pengarna och det blev ett jäkla hallå med advokater hit och dit. Prällen, som egentligen inte ska lägga sig i sådana saker, var en av de mest högljudda och tillsammans med en annan person började de svartmåla grannen och anklaga densamme för alla möjliga saker såsom trakasserier och liknande. Det hela var så absurt att man häpnar! Jag känner den här grannen väl och kunde följa hela scenariot på nära håll och ge lite juridiska tips. Det Kyrkorådet och prällen gjorde var inte bara moraliskt förkastligt utan dessutom helt olagligt. Hade grannen stått på sig så skulle han kunnat både stämma dem och polisanmäla dem.
Bara i Regna, mina vänner, bara i Regna!
Och så blir jag kallad barbar!

kyrkan_regna

Efter pärsen där jag höll på att bli stympad var förhållandet mellan mig och kyrkoherden en smula frostigt och jag erkänner att jag inte sörjde det minsta när han slutade. Innan han slutade hann jag i alla fall med att olovandes ringa i kyrkklockan en gång (knappen sitter vid bakre dörren, om någon får för sig att göra samma sak), spela jazz på deras piano (kyrkan var tom, det var olåst, fin akustik och jag gillar att spela. Prällen ertappade mig och det var minsann inga religiösa ord som kom ur hans mun) samt hojta “Jesus, beam me up!” genom dörren när kyrkokören hade nån uppvisning för fullsatt hus.
Jag skyller på att jag var ung och att unga personer gör busstreck. Jag kan inte ha varit mer än 33 bast på den tiden.
Man mognar. 
Hade detta hänt idag skulle jag ha spelat nånting med Rammstein.

Rammstein – Ich will:

signatur1

Naturfotografen som gud glömde

Snart är helgen till ända och måndagen med dess nya gråa hår står och bultar på dörren.
Jag har vistats utomhus mesta delen av dagen så därför blir det bara två blogginlägg idag (varav detta är det andra).
Ja, det vill säga om jag inte får ett ryck och skriver i natt.

Så här i uppbrytartider då jag förhoppningsvis ska flytta så passade jag på att ta en rejäl åktur för att se omnejderna igen. Efter två timmar i bilen så insåg jag varför jag ville flytta till att börja med.
Det är otroligt vackert här på sommaren,  så vackert att det nästan gör ont. Men resten av året är det skit rent ut sagt.
Efter att min goa granne Nisse flyttade och den andra grannen, Kalle, dog så var jag i stort sett ensam i en ödeby. Husen stod öde och fönstrena gapade tomma. Det enda som lystes upp under kolsvarta vinternätterna var kyrkogården som ligger ca 150 meter härifrån. Snacka om Stephen King-känsla.  Sen flyttade den nya grannfamiljen hit och allt blev ännu värre. Föredrog ödebyn.

Hursomhelst hade jag givetvis kameran med mig under min åktur idag och här får ni bevis på att hjortskrällena står som spön i backen. På en del fält är det bortåt femtio djur.

april19

Jag stannade och och fotade scilla (de blå blommorna) vid ett gammalt ödetorp och bäst jag kröp omkring för att hitta en bra kameravinkel kom en bonde i sin traktor och stannade och glodde misstänksamt på mig. Han trodde nog jag skulle göra inbrott eller något.  Jag försökte ignorera honom men kände mig en smula fånig där jag krälade på marken med kameran i handen och stativväskan på ryggen. Märk väl att jag inte var inne på tomten utan kröp i vägkanten. Jag gjorde alltså inget olovligt.
Den här gången.
Bonden stod bara där i dryga fem minuter och glodde innan han slängde upp dörren och frågade vad jag höll på med? Jag hade då tagit ett tiotal kort från olika vinklar,vilket han omöjligtvis kunde ha undgått att se. Trots allt befann han sig bara 3-4 meter ifrån mig.
“Låt oss se….” sa jag. “Jag har en kamera i handen och ett kamerastativ på ryggen. Gissa tre gånger vad jag gör?”
“Ööööh….?” sa bonden. “Plockar blommor?”
“Jag FOTOGRAFERAR!”
“Jaså, jaha…hm…”
Traktorn brummade igång och försvann längs vägen. Inte fort nog.
Ibland undrar jag om folk är så korkade på riktigt eller om de bara spelar?

Jag hade tänkt åka genom Vingåker och ge mig ut på okänd mark men hittade en spännande avtagsväg utan skyltar, vid Basnäs, som jag bara var tvungen att svänga in på. Dum idé! Jag hamnade efter en halvtimme vid Basnäs igen. Bestämde mig för att lägga mig på ett fält vid en sjö och se vilka djur som kunde tänkas dyka upp. Parkerade bilen i skogsdunge och smög ut på fältet. Jag låg där i gott och väl tjugo minuter utan att något hände men sen prasslade det till en bit bort.  Jag var på helspänn och slog på kameran i förberedande syfte. Sekunderna tickade förbi och jag började ge upp hoppet när prasslandet hördes närmare. Det lät högt men jag kunde inte se någonting och mina ben var så kalla att de börjat domna av.  Kom igen då,visa dig!
Det kan låta löjligt men spänningen var verkligen på topp och jag hade nästan hjärtat i halsgropen där jag låg. Man känner sig ju ganska sårbar och utsatt när man ligger platt på marken.
Döm om min besvikelse när det visade sig vara en åkersork som kilade förbi mitt framför näsan på mig med ett stort smaskigt löv i munnen. Jag blev så paff att jag inte ens hann ta en bild. Istället for jag upp med ett tjut så mina frusna knäskålar knastrade. Snubblade till bilen och låste upp med fjärrkontrollen. Blip-blip!
Då brakar det till fem meter ifrån mig och en älgko sätter iväg i femtio knyck in i granskogen. Jag fipplade febrilt med kameran och sket i att ens försöka ställa in fokus och zoom. Här gällde det att vara snabb!
Precis när jag knäppte bilden försvann älgen och när jag kollade senare på bilden syntes inget annat än granar.
Jag åkte hem.
Jag hatar naturen!

april19_2

signatur1

Pappskallar och homofober

Alkoholistföräldrar

Hela dagen blir förstörd när morsan ringer och mitt humör sjunker till minst “six feet under”.  Man får vara glad om hon är nykter för då är hon i alla fall inte elak.  Detta till skillnad mot farsan som är elak oavsett vilken grad av (o)nykterhet han än befinner sig i.  Underbara föräldrar!

Jag brukar inte svara när hon ringer och jag vet att hon lämnar meddelanden och varje gång är samma meddelande:
“Hej, tänkte bara höra hur det går med husförsäljningen? Jo..och har du pengar att låna mig tills på torsdag? Hör av dig.”  Lånar man ut pengar kan man vara helt säker på att aldrig se dem igen och varje gång går pengarna till vin eller sprit.  Ringer man för att höra om hon tänker betala igen så blir hon skitförbannad och skriker sina hesa fyllevrål och förolämpningar. I vissa fall ringer hon några dagar senare när hon är nykter och ber om ursäkt för sitt uppträdande. I bland förlåter jag henne, beror på vilket humör jag är på, ibland slänger jag bara på luren och pratar inte med henne på flera månader.  Det finns en gräns för hur många gånger man kan förlåta en som beter sig som ett riktigt svin. Farsan har jag inte pratat med sedan 2004 och innan dess hade vi ett kommunikationsuppehåll på 12 år. Efter den senaste sammandrabbningen tror jag att det kommer dröja minst lika länge innan vi pratar igen om vi någonsin gör det. Mig kvittar det.

En del människor har svårt att förstå hur man inte kan ha kontakt med sina föräldrar men jag jag svarar att det är hur enkelt som helst när föräldrarna är dem som svikit en mest, gång på gång på gång på gång och fortfarande gör det. Det finns ju ingen lag som säger att man måste älska sina föräldrar och även om det rent biologiskt finns band så finns det definitivt inga famljeband mellan oss längre.  Däremot har jag väldigt starka familjeband med min lillasyster och hon avskyr våra föräldrar lika mycket som jag.  Som tur är har vi kommit till en punkt i livet då vi kan skratta åt dem och prata om dem väcker inte längre enbart smärtsamma minnen.  Vi brukar härma farsans fylleryckningar i ansiktet som han alltid fick då han började jaga upp sig (och man visste att han skulle slå sönder halva huset och eventuellt slå oss och morsan sönder och samman) och även om det verkar som en morbid sak att göra så kan vi skratta högt åt det.  Att skratta är en form av överlevnadsstrategi antar jag och det tar udden av dramatiken när man pratar om saker som är obehagliga.

Byn som gud glömde

Jag avskydde att vara hemma när jag var liten och höll mig borta så mycket som möjligt. Idag älskar jag att vara hemma, i min lugna vrå där jag känner mig trygg och kan pyssla med alla mina hobbies utan att behöva oroa mig för att bli slagen eller att dörren ska ryckas upp och ett fyllo börjar skrika och gapa. Vad är det man säger..mitt hem är mitt tempel?  Trots det så sitter försvarsmekanismerna så djupt rotade att jag drabbas av panik om någon objuden kliver in i mitt hus. Detta är ganska vanligt förekommande på landsbygden och under mitt första år i byn hade jag ett tjugotal personer bara klev rätt in. Utan att jag kunde sätta stopp för det fick jag raseriutbrott och kastade ut folk om de bara klev in. I synnerhet om det var folk jag inte kände.  Jag polisanmälde en kvinna som gick in i mitt vardagsrum 2005 och började snoka. När jag ertappade henne sa hon att hon bara ville släppa in katten. Fan heller! Hon stod med händerna i en byrålåda så det köpte jag inte.  Aldrig trodde jag att jag skulle ertappa en 70-årig kvinnlig inbrottstjuv, som dessutom bor bara 300 meter från mig.  Det bevisar bara att gamlingar inte är ett dugg bättre än oss andra och det där med att visa respekt för folk bara för att de är äldre är något av det värsta skitsnack jag hört.  Här ute drar jag ner medelåldern till cirka 80 bast och jag har aldrig träffat så många inskränkta människor, rasister, sexister och homofober.  Dessutom går dessa skenheliga typer varje söndag till högmässan. Ack ja!

Det bodde ett homosexuellt par i grannbyn som köpt ett jättestort charmigt hus som de lade ner otroligt jobb på att fixa i ordning. De var tvungna att flytta härifrån förra året eftersom byborna frös ut dem och helt ogenerat skrek “bögjävlar” och liknande åt dem. Det förekom även viss skadegörelse på deras hus och övriga egendom.
På ett möte med byarådet i vår by var det ett antal personer som ville ta upp frågan huruvida en person i trakten var homosexuell eller inte? Allvarligt! På ett byarådsmöte!  Jag brukar inte skräda med orden så jag sa ifrån och passade på att (i svavelosande ordalag) tala om för dessa individer att folks sexuella läggning inte var deras sak att lägga sig i och det definitivt var opassande på ett möte om byns utveckling.  Detta hjälpte föga och folk fortsatte snacka. Jag lämnade styrelsen året därpå när jag inte längre stod ut med den fascistiska attityden hos de “infödda”.

Över lag är byn Regna en märklig plats att bo på. Vid ett område bara en kilometer från mitt hus finns det ett antal familjer som varit i gräl sedan tre generationer tillbaka och det verkar faktiskt som om de inte längre vet hur bråket startade.  Numera hittar de på nya anledningar att hugga varandra i ryggen och trissa upp grälet.  Kanske slutar det med att de slår ihjäl varandra? Kanske ingen direkt förlust för byn?
Något annat som slår en när man kommer till Regna och träffar infödingarna är all överskottsinformation man får. Om man säger hej till någon får man veta hela deras livs historia och ingående skvaller om alla i deras bekantskapskrets.  Dessutom har jag upptäckt att många härute är renodlade mytomaner. Finns det inget att skvallra om så hittar de på något.
Jag avvecklade ett företag för några år sedan i samband med att jag blev sjuk (för vilken gång i ordningen vet jag inte, story of my life). Jag sålde den stora bilen jag hade för att köra verktyg i och skaffade mig en ny mindre och mer tjejig bil. I affären i Igelfors fick jag höra att folk sade att jag gått i konkurs, dragit på mig enorma skulder och hade kronofogden efter mig.  Jag bara gapade när jag hörde det. Var får folk allt ifrån? Hur orkar de?
Jag misstänker att del människor har mer fritid än vad som är nyttigt för dem.