Okej nu är jag äntligen hemma, fötterna värker och ryggen gnisslar. Det blev en lång men mycket givande dag på en av de vackraste platserna på jorden. Ja..om man tycker om gamla byggnader och förnimmelse av svunna tider, vill säga.  Regna Hembygdsgård! Okej, innan ni nu bestämmer er för att jag är gammal och mossig vill jag bara säga att sådant får mig att tänka på, och återuppleva, minnen från filmer som jag älskade när jag var barn; Emil i Lönneberga, Bullerbyn m fl. Det gör mig lite orolig att sådana byggnader ska försvinna och att de bara ska kunna ses på film, och inte upplevas i verkligheten.

Anledningen till att jag var på Regna Hembygdsgård var dock inte för att glo på gamla timmerhus, utan för att hjälpa mina vänner på Regnagården med en konsert. Artisten som uppträdde var ingen mindre än Sven-Bertil Taube och jag hjälpte till där jag behövdes; bre mackor, koka korv, servera artisterna osv. Mycket trivsamt uppdrag.

Det såg ut som det skulle bli katastrof, för en timme innan konserten började det spöregna och storma och lamporna blinkade betänkligt. Förmodligen åskväder i faggorna.

Jag tror att det dåliga vädret fick många att stanna hemma ikväll, vilket är synd eftersom det sprack upp och till andra framträdandet så kom solen fram igen och lade en nästan magisk dimma precis ovanför marken….. som passade väl in till låtar Så länge skutan kan gå (som jag älskar) och de klassiska låtarna av Evert Taube.
Ni som inte vet vilka låtar jag pratar om är för unga för den här bloggen och ombedes lämna den nu. Hehehehe!

Ungefär 400 personer hade samlats för att se legenden och jag blev väldit glad åt att se Kurtan spela piano. Han mötte mig varje lördagsmorgon i Gomorron Sverige när jag vara barn.  Han var dessutom en himla trevlig prick och en riktigt ”mysgubbe” som hade lätt till skratt. Han vara ute och pratade med mig i köket och vi talades vid en liten stund i logen.
Sven-Bertil, däremot, sa knappt ett ljud off-stage. Det var kanske inte så konstigt för dels var han krasslig och dels så lyckades han knalla rakt in i en lyktstolpe igår och hade slagit sig i ansiktet något förfärligt.  Han var helt blåsvart under ögonen och hade en enorm bula i pannan. Jag kan inte ens föreställa mig smärtan.
Hursomhelst körde Taube hela framträdandet i solglasögon för att dölja blåtirorna och det var ingen i publiken som såg hans vanställdhet. Men det är klart, en väletablerad artist som han kan leverera, om han bestämt sig för det.
Sven-Bertil är numera nästan blind (någon obotlig ögonsjukdom) och han hade känt sig yr ett tag och det var förmodligen därför han gick in i stolpen. Trots detta och trots att han borde ligga på sjukan och röntga huvudet så ville han inte ställa in konserten utan knallade upp och levererade hela konserten med bravur och fick jubel och applåder så det ekade över hela nejden.
Om jag får gissa så är det sista sommaren Sven-Bertil Taube gör några framträdanden, han var ganska spattig och skröplig, även om det inte märktes på scenen.

Här är ett smakprov av kvällens konsert.

Eftersom ni nu sitter och undrar vem Kurtan är och hur tusan Sven-Bertil såg ut med blåslaget ansikte så kommer här en bild.  Man ska inte gotta sig andras olycka, och jag hoppas att ni (liksom jag) tycker Taube är heroisk som gjorde två timmars framträdande med den smärtan. Mest vill jag visa bilden för att Kurtan än med.

Även om jag inte spelar Taube eller liknande musik i min stereo hemma så är det ändå en viktig bit kulturarv som jag är glad över att få ha tagit del av ikväll.  Det känns som om visan är på väg bort för att falla i glömska och istället ersätts med samplad digital massproduktion. Tur vi har Lars Winnerbäck ändå. Då finns fortfarande hopp om att lite ”riktig musik” kommer leva vidare, om än i nyare tappning.