Smögenbryggan

Jag tror inte jag har berättat om den här resan förut. Minnet sviker men jag letade igenom bloggen och hittade nada.  Därför kör jag.

Det var sommaren 2008 och jag behövde komma bort från hela skiten och ta en paus från ex-makens jävelskap och dumhet. Jag föreslog västkusten och dotter och syster var genast med på noterna.  Jag tänkte mig kust, sol, bad och pittoreska fiskebyar i ett par dagar. Hämta andan och lugna nerverna.

Vårt första mål var Smögen och dit tog vi oss utan några större bekymmer. Det var precis så fint som man ser på bilderna och vi knallade runt bland klipporna, tittade på bratsen som lånat föräldrarnas lyxbåtar, tog en drink på bryggan och insöp dofterna från havet. Syrran såg ut som om hon satt på Kanarieöarna och hon kom in i semesterstämningen direkt.  Fast hur kunde man göra annat i den stekande värmen, feststämningen (ja vi lyckades pricka in brats-veckan och var en smula malplacerade) och med det kluckande vattnet? Alla log. Alla! Tror att Smögen har den effekten på folk för det var flin, glada tillrop och skratt överallt. Vi satt ganska länge på serveringen som ligger precis där den nya delen av bryggan börjar. Bryggan som för övrigt är 1 km lång.
Från vår plats hade vi utsikt över viken och småbåtshamnen. Alla bekymmer kändes väldigt långt borta. Jag tror det var då, i sällskap med mina flickor, som jag bestämde mig för att mitt äktenskap skulle avslutas pronto.  Att kunna sitta och bara vara glad och utan att känna 100 kg problem vila på axlarna var så befriande att jag nästan kände mig berusad, fast jag bara drack lättöl.  Något sådant kunde jag aldrig uppleva i hans sällskap. Det var inte mycket mer att fundera över. Skiten hade pågått alldeles för länge och när jag gifte mig hade jag inte förväntat mig att få ta hand om ett förvuxet barn.

Kände mig på bra humör när vi styrde mot campingen jag kollat upp på nätet och när vi anlände verkade det vara en schysst anläggning. Vi betalade och fick en vägbeskrivning till tältplatserna. Det var då mardrömmen tog vid.

Tältplatsen var en strand som var fullpackad med tält och badande människor. Den enda lediga platsen vi hittade var en som låg i vindriktningen till en överfull och vidrig bajamaja. Stanken som vindpustarna förde med sig var outhärdlig. Men klockan var mycket och vi var hungriga och vi tordes inte chansa på att hitta en annan campingplats.  Soptunnorna var överfulla med förbrukade engångsgrillar, ölflaskor och blöjor och det låg lika mycket sopor utanför som i tunnorna.

Vi grillade vår mat och röken från grillen fick åtminstone stanken från bajamajan att avta lite.  Jag hade med mig spritköket och tände det så att vi skulle få lite mysbelysning i det tilltagande mörkret.  Ungdomarna började bli aspackade på stranden och någon spydde. Som om vi behövde mer stank! Kväljningar.
Vi beslutade att gå upp till restaurangen, som enligt affischeringen utlovade musikunderhållning.  Det var något av det jävligaste jag sett och hört.  Hela restaraungen andades 80-tal med sina äckliga strukturtapeter i bjärt aprikost som skar sig enastående mot krimskramset av tygblommor, puffgardiner och gråtande-barn-tavlor. De hade till och med en sån där sjungande fisk på väggen. Hela stället stank av urin och spyor.
Bandet spelade..nåja, försökte spela… Hotel California och liknande slagdängor som förknippas med white trash-fester. Det fanns inte en kotte som hade en promillehalt under 3.0.
Allt som allt var vi inne där i ungefär fem minuter.
Tillbaka vid tältet upptäckte vi att dottern glömt ta med ventilen till luftmadrassen och vi fann att vi var tre personer med en liten skumgummimadrass.  Tröttheten forsade över mig.  Att ligga på den lutande marken med trädrötter och sten som underlag var inget vi såg fram emot. Vi lade sonika madrassen på tvären så att vi åtminstone hade överkroppen på mjukt underlag.
Men kvällen var inte slut och vi satt och pratade vid vårt lilla bord medan grannarna blev allt fullare och startade ett praktgräl.  Tror folk att man inte hör dem genom tältduken? Gubben ville gå till restaurangen och hinka smuggelöl medan frun ansåg att han fått fullt tillräckligt att dricka. Ja ni fattar säkert hur det lät.  Stämningen var obehaglig.
Syrran och dottern gick upp till servicehuset för att borsta tänderna och göra sig redo för natten och jag satt med ett glas vin och njöt av tystnaden som uppstod när fyllbulten plötsligt somnade och grälet fick ett abrupt slut.
Då började bordet brinna.
Helt utan synbar anledning så stod det plötsligt i lågor. Jag for upp och vräkte ner bordskivan på marken och började stampa på det för att kväva elden.  Alla i tälten runtom kikade ut och började ropa och oja sig (utom fyllot som sov vidare). ”Oj det brinner ju!”  ropade en tant till mig.  Oh really, you think?! Om jag står och stampar som besatt i eld så är det väl ändå högst stannolikt att jag redan noterat att det brinner, eller? De fortsatte hojta och ropa.
Som om jag var hjälpt av deras skrikande?  Ro hit med en hink vatten istället, era dumma jävlar, tänkte jag. Men ingen kom till undsättning.
Precis då kom syrran och dottern tillbaka och elden hade just slocknat och det vilade en tjock odör av bränd plast över hela campingen.
”Ähum, vad håller du på med?” undrade syrran.
”Bordet började brinna.” morrade jag och satt fast med skosulan i den smälta plasten.
”Men hur i hela…?”
Jag försökte förklara vad som hänt och syrran började gapskratta eftersom det var en sådan typisk grej som bara händer mig.
Natten blev vidrigt obekväm och vi kände oss som vrak när vi klev upp.  Jag beslutade på stående fot att vi skulle åka till Marstrand och sedan hem. Inte en natt till på den äckliga campingen. De andra höll med och så fick det bli.

Marsstrand var underbart och det var första gången någon av oss varit där. Vi gick i timmar runt och tittade på husen och bara insöp miljön. Det var en bra avslutning på semestern, en tur som tog udden av campingupplevelsen.

Väl hemma hade maken orsakat översvämning i källaren och inte ringt rörmokare eller något utan körde diskmaskin och duschade för fullt, allt medan vattennivån i källaren steg. Det var väl för svårt och komplicerat att lyfta luren och ringa och han resonerade väl som så att jag skulle reda upp det han ställt till med, som vanligt.  Det var så att säga droppen.
Jag ringde rörkrökaren och meddelade sedan maken att nu var det skilssmässa som stod på menyn. Så blev det också.
Det bästa beslutet på många år.