Tjejmiddag

Det blev mycket lyckat igår hos syrran. Jag gjorde fylld fläskfilé med pesto, tomater, paprika och vitlök. Till detta serverade potatisbakelser gjord på puré med ägg, vitlök, gul lök och ost samt en rödvinssås.  Syrran stod för sallad och efterrätt men kunde inte låta bli att hjälpa mig med huvudrätten. Det är kul att laga mat ihop!

Mystisk sjukdom

Ett mindre kul inslag är syrrans hastigt påkomna och mystiska sjukdom som gör att hon kräks helt spontant ett par tre gånger efter varje måltid eller när hon druckit något.  Inte så att hon kräks i mängder men ändå… En av dessa kräkningar inträffade igår när vi varit och handlat, klivit ur bilen och var på väg mot hennes lägenhet. Precis när vi passerade en kille i 30-årsålders passade Syster Yster på att lägga en pizza mitt på trottoaren. Sedqan knallade hon vidare som om inget hänt.  Undrar vad killen tänkte? Hahaha!
Hursomhelst är det ett väldigt mysko fenomen och ingen förstår varför hon inte kan äta utan att kasta upp.

Att bo i ett spökhus

Jag tänkte passa på att berätta om det hus jag bor i och vill öppna med att påstå att jag bor i ett spökhus. Det byggdes 1920 och ligger långt ute på landet i en by som heter Regna. Från början var det en handelsbod som under 60-talet gjordes om till bostadshus. Rummen är väldigt stora och hela huset är ca 380 kvm med källaren inräknad.
De förra ägarna varnade mig om att det spökade i huset vilket jag avfärdade som rent trams eftersom jag inte tror på sådant. Eller snarare inte trodde….
Bara någon vecka efter att jag flyttat in började jag inbilla mig saker trodde jag. Innerdörrar som plötsligt öppnades och skepnader skymtade förbi. Jag avfärdade det som att jag överansträngd och utarbetad och behövde sömn.  Jag träffar ju dessutom en terapeut för att komma till rätta med min stress så det var bara en naturlig del i tankekedjan. Dessvärre kändes det som om det inte var möjligt att få sömn i det här huset eftersom jag väcktes i stort sett varje natt av ljud som lät som steg på grusgången runt huset eller i rentav klamp i trappan inne i huset.  En sen kväll hände något som fick mig att inse att det här huset inte är som det ska och det är förmodligen nu jag kommer tappa läsare eftersom ni alla kommer tro att jag är knäpp. Inte konstigt för jag trodde också det ett tag.
Det hände en höstkväll när jag var ensam på bottenvåningen och jag fortfarande inte hade inrett ett ordentligt kontor.  Jag hade mina datorer i det som var kontoret för den gamla lanthandeln och kunde se rakt igenom köket och ut i hallen från min sittplats.  Jag älskar levande ljus och hade precis tänt de två sista kronljusena jag hade kvar hemma. De stod i en golvljusstake bakom min rygg. Plötsligt ser jag en kvinna i hallen gå uppför trappan med ett tänt ljus i handen, helt ljudlöst. Jag for upp och ropade ”Hallå? vem är du?”. Inget svar. Jag sprang ut i hallen och uppför trappan men det var ingen där.  Jag gick tillbaka till datorn och skulle sätta mig när jag ser att det ena ljuset i ljusstaken är spår löstborta. Det andra ljuset brann precis som det borde och var inte mycket använt eftersom det var mindre än fem minuter sedan jag tänt det.  Jag sprang upp på övervåningen igen och väckte min dåvarande sambo och frågade om han varit nere och tagit ljuset? Han var helt yrvaken och sa åt mig att jag var ding i bollen och att han itne hade för vana att hämta ljus i sömnen. Till slut följde han med ner på bottenvåningen för att leta och vi kröp på golvet för att se om ljuset trillat ur ljusstaken på något mystiskt vis. Det hade det inte, det var bara borta.
Mycket obehagliga till mods gick vi och lade oss den natten.
En annan kväll inte långt senare var jag och sambon inne och nattade min, då 6-åriga, dotter när hon plötsligt säger: ”Vem är tanten i fönstret?”.  Håren reste sig på mina armar. Vi var nämligen på övervåningen. Ett blekt kvinnoansikte hade plötsligt speglats i fönstret men jag hann inte se det och när jag gick fram till fönstret syntes ingenting. Rob och Linnea hade båda sett och det vi beslöt att allihop skulle sova tillsammans i vår säng den natten.  Vi kunde ju inte lämna ett barn i ett spökrum…. Jo, för vid det här laget hade vi börjat ana att någonting vi inte kan förklara händer här.  Ingen av oss ville vara ensam på bottenvåningen efter mörkrets inbrott för det var där det hände mest konstiga saker.

Under en 4 månaders period när jag renoverade om stora delar av huset kändes det nästan som om någonting i huset var mycket upprörd och ville sätta stopp för det. Vi hade alla svårt att sova och kände oss inte välkomna i vårt eget hem. Det går inte att förklara det på något bättre sätt.
Jag kollade upp lite mysko sajter på nätet där folk som påstår sig kunna kommuncera med ”andra sidan” huserar och de påstod att sådant kan hända om man ändrar om ett hus där ”andar” eller avd det nu är lever kvar.  De rekommenderade att vi skulle försöka ”prata” med dessa väsen och förklara att vi bor här nu och att de ska låta bli att skrämma oss.  Jag gjorde ett försök men märkte inte direkt skillnad. Däremot så har de mystiska händelserna sakta avtagit med åren alteftersom renoveringen fortskridit och idag är det väldigt sällan något dylikt inträffar här.  Kanske har vi städat bort spöken när gamla väggar och golv åkte ut? Kanske är jag bara sinnesrubbad och har inbillat mig alltihop? I vilket fall som helst är det skönt att det råder harmoni och frid i huset numera. Fast ibland kan man känna den där lilla ilningen längs ryggraden som när man tror att man är iakttagen och visst hör jag steg i gruset runt huset om nätterna.