Alex hade mycket riktigt varit igång med ytterligare ett vansinnesprojekt, därav hans tystnad under nästan hela 24 timmar. När han ringde (videosamtal på msn) så hade han tagit på sig en mycket åtsittande limegrön tröja och brallor som liknade tajts. Hans hår var inte det vanliga välfriserade utan han hade spikes med mängder av gelé.  Med andra ord; han såg helt vansinnig ut.
”Varför ser du ut som en igelkott i kroppstrumpa?” undrade jag fast jag egentligen inte ville veta svaret.
”Det är min scenkostym” jublade Alex och såg mycket nöjd ut.
”Scenkostym?! Har du smink på dig också?”
”Ja, man har det på scenen för att lamporna ger konstig hudfärg annars.” förklarade han med en ton som när man uppfostrar barn.
”Vilken scen pratar vi om nu? Säg inte att du varit på Talang 2009′s audition?” utbrast jag med växande fasa.
”Nej, jag har övat hemma på mitt framträdande.”
Jag svarade inte utan satt helt perplex. Det uppstår ibland sådana situationer då man vet att man ska få höra något obehagligt och man vågar inte ställa nästa fråga för då vet man att ovetandets lyckliga bubbla spricker och ingenting blir därefter sig likt. I Alex fall vet man att oavsett om man deltar i konversationen eller inte så får man i alla fall veta.
”Jag ska bli stå-uppare!” tjoade han.
”Jag… ähum..vet inte vad jag ska säga.” mumlade jag.
”Säg att du vill se mitt nummer! Säg att du vill se mitt nummer!”  han var så ivrig att jag trodde han skulle få en hjärtattack.
Jag tog ett djupt och olyckligt andetag.
”Okej, jag vill se ditt nummer.”  sa jag pliktskyldigt.
”Men du måste lova och svära att du inte avslöjar mina gags till någon.”
”Jag lovar.”
”Sträck upp högra handen så här och lägg den andra på ditt hjärta och säg att du lovar på heder och samvete….”
”För helvete! Jag säger ju att jag lovar.” fräste jag.
”Okej okej, jag ville bara försäkra mig.” sa Alex lite trumpet. ”Det vore en katastrof om någon snodde mina skämt. Branschen är så konkurrensutsatt och…”
”Ska du visa numret eller inte?!” sa jag otåligt och funderade på att fejka en datorkrasch och koppla bort honom.
Eftersom jag nu lovat att inte avslöja något så får jag helt enkelt säga att jag satt med gapande mun och fånstirrade när Alex drog igång sin ”stå upp” show.  Han hade ställt en mikrofon med stativ på sovrumsgolvet och när jag såg honom i helfigur såg jag att han hade cowboystövlar på sig. Han ska ha extra poäng för orginell scensklädsel i alla fall.
Efteråt satt jag tyst medan Alex rusade tillbaka till datorn och han försökte närapå krypa in i webbcammen när han frågade vad jag tyckte?
”Det var…hm…inte helt dåligt”  ljög jag.
”Skämtet om revisorerna var skitkul, eller hur?”
”Hm, jo…eller..nej inte direkt.”
”Kom igen nu..vad tyckte du om numret som helhet?”
”Låt mig säga så här; don’t quit your day job.”
Alex sjönk tillbaka ner i stolen och hans humör byttes från iver och glädje till besviken och snarstucken.
”Så du tyckte inte det var bra?”
”Nej, tyvärr.”
”Du tyckte det var dåligt?”
”Eh..ja.”
”Uselt?” sa han och bleknade.
”Jo.”
Det följde en minuts talande tystnad och Alex såg ut som en olycklig clown i sin kroppsstrumpa och sitt grälla smink.
”Vad var det som var dåligt?” viskade han till slut.
Var skulle jag börja? Det vore lättare att räkna upp det som var bra.
”Skämten är inte direkt nya. De flesta har jag hört förut.” sa jag prövande.
”Jaså..? Jaha. Vad mer?”
”Du har dålig tajming. Man vet precis vad du kommer säga och vad slutpoängen blir så hela skämtet faller helt platt.”
”Jag förstår..”
”På det hela taget kändes det som en sämre variant av Roliga Timmen i småskolan.”
Alex flög upp från stolen och försvann ur bild. Jag hörde skramlande, svordomar och vatten som spolade. Jag började tro att han var i färd med att hälla upp ett bad, ta fram rakbladen och lägga en hårfön på badkarskanten.
Ett par minuter senare kom han tillbaka med nyskrubbat ansikte och med håret nedkammat som vanligt. Han hade också bytt till sina vanliga kläder.
”Alex..? Är du okej?” undrade jag försiktigt.
”Nej! Du har precis krossat min karriär!” tjurade han.
”Du har redan en karriär och en magisterexamen i nationell ekonomi! Du tjänar dubbelt så mycket som vanligt folk och har en chefsposition. Du kan väl inte mena att du tänkte sluta på jobbet och bli stå-uppare?”
”Jo, det är precis vad jag menar!”
”Jag har alltid trott att du var en smart person, Alex. Men nu…”
”Jag håller på att förändra mitt liv. Jag vill inte jobba med ekonomi och revisioner och bokslut. Jag hatar mina anställda, jag hatar mina kunder! Jag vill stå på scenen!”
Viljan att förändra sitt liv kunde jag visserligen förstå eftersom jag befinner mig i en sådan fas själv, men borde  man inte sträva efter en förändring där man faktiskt passar in?
”Okej, men i sådant fall måste du bli bättre. Du kan ju gå nån skådespelarkurs eller teaterskola.”
”Jag vill inte bli skådis. Jag vill bli komiker.”
”Jo, men du behöver scenvana och tajming och kunna leverera repliker.”
Alex begrundade detta och han tinade långsamt upp.
”Okej,så om jag gör ett hundår på Dramaten så kan jag kanske…?”
”Dramaten?!” utbrast jag. ”Hundår!? Dramaten är slutstationen och det högsta målet för många skådespelare. Det finns inte en chans att du….ähum….jag menar, det är högst osannolikt att de tar emot oerfarna skådespelare. Jag tror du får sikta på en folkhögskola eller gå med i en lokal teatergrupp. Eller ta en kurs på ABF.”
”Folkhögskola?! ABF!? Är du inte riktigt klok?” skrek Alex. ”Ska jag beblanda mig med obildat patrask? Jag har faktiskt en magisterexamen!”
Jag hade glömt hur elitistisk, snobbig, fördomsfull och politiskt inkorrekt Alex kan vara.
”De är inte patrask! De brinner för sina skådespelardrömmar precis som du drömmer om att bli stå-uppare.” sa jag trött. ”Alla kommer inte in på scenskolan i Stockholm och även om de gör det är det inte säkert de har möjlighet att flytta. ”
”Pah! Sådant säger de bara för att de är lata..”
”Fan heller! Du vet att jag drömmer om att få plugga 3D-design på Gotland men jag kan inte flytta eftersom jag har min dotter som har både pappa och skolan här. Ibland får man helt enkelt ge upp drömmarna eller hitta andra lösningar. Det kallas att kompromissa.”  fräste jag och började bli uppjagad och småförbannad.
”Hmmm, du har nog rätt. Jag har inte tänkt på det.” sa Alex med betydligt mer ödmjuk stämma. ”ABF säger du?”
”Ja, jag tror Medborgarskolan eller Folkuniversitetet  har ett skådespelarprogram också.” sa jag.
Alex började knappa vilt på tangentbordet och letade fram respektive webbplats.
”Två år?” tjöt han. ”Det tar två år att bli skådis. Så lång tid har jag inte på mig. Jag har ju föreställning om tre veckor.”
”URSÄKTAVADSADU?”  skrek jag och nackhåren reste sig.
”Jag har föreställning om tre veckor på en stor företagsfest. Massor av folk. Internationell representation.” sa Alex panikslaget.
Du stora gudinna!
Eller som jag skulle sagt i spelsammanhang. Oh my fucking godess!
Precis när jag tror att Alex inte kan hamna mer i klistret……